Om det allmänna förfallet i Assyrien
I ensamhet spelar jag på min luta, men får ingen tröst. Varje ton jag slår, varje ljud jag hör, kommer ur ett hjärta som suckar. Jag vill sjunga, men min röst blandas med lutans klagan. Mitt bröst är upptaget av oro och jag kan inte hitta ro.
Ute på världens fält, där jag levt mitt liv, blir mina tankar fångade av oro och jag har förlorat allt nöje. Jag reflekterar över mänskligheten och dygden, men ser inget av dem omkring mig. Brott begås utan skam och visheten har gått förlorad.
Alla jagar efter skuggor och ingen vet något säkert. Hjärtat är känslolöst och tro och sanning är borta. Människorna söker tröst i hårdhet, och det är deras enda tidsfördriv. Samvetets röst har tystnat, och mitt i allt liv finns ingen livskraft kvar.
Ett tjockt moln vilar över allt, det är bara natt och mörker. Hjärtat drivs hårt och kallt, och överallt finns bara ytliga fasader. Det svarta kallas vitt och det vita svart, ingen granskar något längre. Folk har bråttom men vet inte vart de är på väg, och alla ljud drunknar i kaoset.
List och splittring råder inom andligheten. Bakom hyckleriets mask döljer man sig, till och med religionen har blivit en lek som ondskan använder sig av. Om någon försöker följa himlens bud får de ingen fristad. För världsliga vinningars skull drar man in Gud och begår mord i hans namn.
Den fromme blir, som en lilja under stormar, nedtryckt till marken och såld i träldom, bortsliten från all ordning.