När solen försvinner ur vår synkrets och går ner i det västra havet, ler den svagt i sina sista strålar. Samtidigt ser man nattens gud sprida sitt mörker från sitt dolda tempel.
Med samma skuggors mörka skara vågar han åter fylla hela rymden.
TRYCK-FRIHETEN DEN VÄLSIGNADE (1784):35 • Okänt datum
När Solen från Vår Synkrets ner
När Solen från Vår Synkrets ner I Västra Hafven börjar skrida, Och swagt i sista strålen ler, Man Nattens Gud sitt möker ser Ifrån sit dolda Tempel sprida.
Med samma skuggors mörka tropp Han åter rymden fylla wågar;
Bakgrund
Solnedgången beskrivs i symboliska och religiösa termer där ljuset från solen efterträds av nattens mörker och skuggor.
Nattens gud syftar på föreställningar om mytologiska krafter som styr över natten och mörkret när solen gått ner. Det västra havet används ofta som bild för den plats där solen 'försvinner' eller går ner, och skuggorna representerar det mörker som breder ut sig. Texten speglar äldre tiders poetiska syn på naturen, där astronomiska skeenden tolkades med hjälp av gudomliga gestalter och tempelliknande bilder för att förklara övergången mellan dag och natt.
Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›
‹ Fler gamla nyheter