Man brottas med rättvisefrågor utanför Bagdad

Jag promenerade en dag på fälten vid Bagdad. Platsens avskildhet, solens nedgång vid horisonten och den djupa tystnad som rådde överallt gjorde mig nedstämd. Mina tankar förstärktes av insikten om den lidande traktens olycka och de orättvisor som utspelar sig där.

Jag tänkte på alla nödställda som ber om hjälp, medan andra lever i lyx och glädje. Alla mänsklighetens olyckor blev tydliga för mig och framkallade djupa suckar från mitt bekymrade hjärta. Jag såg framför mig de bleka ansiktena hos dem som lider av sorg och förtryck. Överväldigad av oro reflekterade jag över orättvisorna mellan människor och glömde mig själv i mina känslor.

"O Store Gud!" utropade jag, "varför hörs så många olyckligas rop och suckar? Varför ser du inte till de fattigas behov? Varför skapar din försyn varelser för att låta dem lida? Varför har du gett dem förnuft som bara gör deras lidande mer kännbart? Varför tillåts ondska att härska ostraffat? Vad har de rättfärdiga gjort för att tyngas av bördor? Varför lider den oskyldige, medan den skyldige kan njuta av frukterna av sina dåliga handlingar?"

Medan jag ännu talade föll ett tätt mörker över mig. Jag blev rädd, mina tankar skälvde, och det kändes som om marken öppnade sig för att sluka mig. Kraftiga blixtar följde och en hemsk skräck grep mig.

Jag gick en dag och promenerade på de kring Bagdad belägne fält. Ställets enslighet, Solen, hvars ljusa Glob hölt på att sänka sig nedan för Horizonten, en djup tystnad som regerade kring alla nejder, alt bidrog att sänka min själ i en dym sorgsenhet, befrämjad ändå mer, genom att tänka på den eländiga tyngd som krossar den lidande bygden. Alla orättvisor, det antal som finnes af himmelska misslån föregafs anropa dertills hjälp, de derätigaste lyska och glädje; med ett ord, alla de olyckor, som föra menniskligheten, målade sig för mitt minne, och präsade heta suckar ur min beklämda bröst. Ömskets och nedmantsensåkar öfversälliga män bleka finder; Öfverhopad af ängslan, förräckte officer den ödmuka delning som är emellan menniskor, glömde jag mig sjelf för att förorena med förfaren. O Store Gud! språkade jag, hvarföre sker alltid så mångan uslingars suckar och rop? Hvarföre se ej dina faderliga öjon så mångan fattigas behofver? Hvarföre har din försyn skapat varelser att göra dem olyckliga? Hvarföre har du begåvat dem med et förnuft, som endast tjenar att göda deras plågor så mycket mer känbara? Hvarföre regar lasten ostraffad? Hvad har de dygden gjordt för att bli bettunga med boilor? Hvarföre lider den förstycklig, då en helig brottsling oförbro njuter frugten af sina uglia geröpa?

Jag talte ännu, då et stockt mörker oms gaf mig. Jag blef betragt en frugtarm, mina fund darrade, och jorden tycktes öppnas för att upslysta mig. Fordrublade blicktar fölge af et förstfärslände...