Det slår i dörren—hvilken röst

Det slår i dörren – vilken röst! Det slår tillbaka i mitt bröst. Hör tryckerigossens stämma:

"Manuset till nästa blad ska in! Barbar! Vill du mig hindra? Jag har inte fått en enda rad.

Ädla vänner och insändarskrivare! Ni otåliga bedragare! Jag ropar på hämnd, jag kräver mitt.

Är det inte synd om mig, som nu måste be om ursäkt, först inför prenumeranterna, sen inför mina läsare, alla springpojkar som köper bladet, och till sist varenda läsare, som bara lånar tidningen?

Men var nu trygga, att sånt här aldrig ska ske igen, trots att det hände på den sjuttonde.

Och än en gång, insändarskrivare! Vad för straff har ni till en stackare, som aldrig varit författare, än mindre redaktör, ännu mindre poet, utan bara försökt ge ut tidningen."

Det slår i dörren—hvilken röst det slår tillbaka i mitt bröst, Hör tryckare-gossens stämma: “Sträckt manuscript till nästa blad! Barbar! vill du mig främma? Jag ägt ingen ända rad Ädel vännet och Iafändare! Ni nittraste bedragare! Jag ropar hämnd, jag koper wår. Är det ej synd af mig bele, Som nödgas här om tillgift be, Först af Prenumererare Och sedan mina läsare Och alla köpta löpare Och sist af hvarje läsare Som äro Bladets lånare—

Dock varer nu försäkrad, Att sådant knep ej mer får ske, Fast än det handt den Sutttonde— Men än en gång Insåndare! Hwad straff ni ställt en stackare, Som aldrig varit skriftmare, Än mindre sammanfattare Och, alborinnst en diktare, Men blött och ber utgifvare.”