Marcus Larsons tavla till Lunds studenter och tragiska slut

Larsson inledde bekantskapen med de föga blygsamma orden: "Sveriges störste konstnär hälsar Sveriges största snille!" I övrigt trängdes damer och herrar kring staffliet, och Marcus Larsson hade fullt upp med att besvara alla de mer eller mindre enfaldiga frågor som ställdes till honom om hans arbete. När det blev för galet kunde han lägga ned penseln och, obekymrad om sitt fina främmande, ropa: "Se så, gubbar! Nu tror jag vi tar en stump!" Som ständig uppvaktning under arbetstimmarna – detta var det enda villkor Marcus Larson ställde – skulle det nämligen alltid finnas en sångkvartett, beredd att när som helst stämma upp hans favoritsånger. Sång var Marcus Larssons passion, och han hade ett i hög grad utvecklat musiksinne, så att jag nästan tror att om denna eldsjäl hade slagit sig på musik i stället för måleri, så skulle han ha blivit lika framstående på det förra området som han blev på det senare.

Så förflöt tiden tills tavlan en vacker dag stod färdig. Det fattades bara några mindre detaljer i ångbåtens rigg, vilka skulle läggas till senare, även om det aldrig blev av. På baksidan målade mästaren följande inskrift: "Skänkt med varm hand till Lunds studenter, hösten 1858, av Marcus Larson" och därunder: "Målad på 38 timmar."

Den fullbordade målningen föreställde ett kustlandskap under en stormig natt. Till höger vräkte sig brottsjöarna mot en skrovlig klippvägg, på vars topp ett fyrtorn av det gamla, pittoreska slaget stod. En bit därifrån låg en brinnande ångbåt uppkastad på ett rev, och det röda eldskenet kastade en kuslig belysning över denna del av tavlan. Till vänster syntes ett grund, mot vars fuktigt blanka yta blixten spelade i en violett färgskiftning. Denna detalj hade Marcus Larsson lagt särskild vikt vid. "Att måla en åskvigg är ingen konst", sade han, "men att fästa på duken det bländande blixtsken som får hela atmosfären att dallra, det har ännu ingen målare försökt, och lyckas jag med detta kan ni och jag vara stolta över vår tavla." Tyvärr föll experimentet i verkligheten inte lika väl ut som konstnären hade tänkt sig. Det visar bara att Marcus Larsson redan då jagade efter extravaganta bisarrerier för att ersätta bristen på sann poetisk uppfattning. Han målade visserligen många tavlor efter detta, men de nådde aldrig upp till det forna mästerskapet, och de bar alla prägeln av att det var på upphällningen med hans skapande fantasi. I förgrunden fanns det upprörda havet, som skummande vräkte sig mot stranden. Längst bort skymtade skrovet av en seglare, vars kritiska läge tillkännagavs av blixten från dess nödskott. Och över allt detta hängde en svart molnhimmel, som dock på ett ställe öppnade sig så mycket att en melankolisk måne kunde skymta fram.

Marcus Larson hade alltså infriat sitt löfte att tillfredsställa alla önskningar, men han hade också målat ett sannskyldigt vidunder till tavla, en kuriositet i stället för ett konstverk. På den visserligen mycket väl tilltagna duken strålade inte mindre än sex ljuseffekter: 1) en brinnande ångbåt, 2) en fyr, 3) månsken, 4) blixten, 5) kanoneld och 6) en komet med svans. Vad den sistnämnda himlakroppen beträffar har den sin särskilda lilla historia och får inte skrivas på effektsökeriets konto. Saken var nämligen den att Marcus Larsson en morgon, innan han satte sig till arbetet, stod framför den halvfärdiga tavlan och samtalade med några bekanta om en numera avliden gammal hedersman, professor H., som hade visat honom en särskild tillgivenhet. Under samtalet växte så småningom, uppe i tavlans hörn, den högst originelle lille gubben fram i sin långa kragkappa och med det stora röda paraplyet. Medan vi roade oss åt det slående lika porträttet hördes buller i tamburen, och strax därpå trädde originalet självt in. Det var med knapp nöd Marcus Larsson hann sudda ut porträttet, och på frågan vad man haft så roligt åt grep han i sin förlägenhet till infallet med kometen, som sedan fick stå kvar för kuriositetens skull.

Vad man än må tycka om konstvärdet i Marcus Larsons gåva, fick den ändå en mycket stor och vacker betydelse för den sammanslutning som han på detta sätt ville visa sin vänskap. Den gav nämligen upphov till studentföreningens galleri för bildande konst, som så småningom, genom frikostiga gåvor från konstnärer och mecenater – bland vilka änkedrottning Josefina bör nämnas i främsta rummet – vuxit till en ganska rik och vacker samling. På detta sätt har Marcus Larsson för alla tider knutit sitt namn till en institution ägnad att verksamt främja intresset och sinnet för den konst åt vilken han offrade hela kraften i sin brinnande ande.

De som under de dagarna såg och umgicks med Marcus Larsson, då ännu livskraftig och full av stolta drömmar, anade nog inte att hans dittills så märkligt formade levnadssaga gick mot en snar och sorglig upplösning. Som antytts ovan saknades inte tecken på en avtagande inspiration, och Marcus Larsson fastnade alltmer i ett raffinerat, onaturligt manér. Man behöver inte känna honom särskilt väl för att inse att det skulle vara ute med honom i samma stund han blev medveten om att hans genius hade övergivit honom, för resignation och tålamod att bärga in en mödosam efterskörd gick inte ihop med hans krävande och oroliga temperament. Ännu en gång gick det för fulla segel – det var under vistelsen i Finland 1861, där han omfamnades med vänskap av Johan Ludvig Runeberg, och i S:t Petersburg, där han gjorde lysande affärer med sina tavlor, som han inte funnit avsättning för i Sverige. Men sedan han där och i London, dit han begav sig året därpå till världsutställningen, sålt slut på sina skatter och på otroligt kort tid gjort av med vad han fick för dem – trots att det utgjorde en liten förmögenhet – stod han ansikte mot ansikte med den bistra nöden och den gnagande insikten om att ha uttömt både sina materiella och andliga resurser. Samme man som bara några år tidigare i Paris sett sin ateljé full av beundrare och köpare sågs nu skygg och luggsliten vandra omkring på Londons gator, förgäves sökande någon som ville köpa den tavla han bar under armen. Så tillbringade han, andligen och kroppsligen bruten, två sorgliga år, tills han den 25 januari 1864 gick bort. Hans sista tillflykt här i livet var hos ett fattigt arbetarfolk i City.

Så dog, fjärran från fosterjorden, i armod och förtvivlan, denne märklige man, danad för stora gärningar. Blev han än inte allt vad han under lyckligare förhållanden kunnat bli, har han ändå gjort nog för att skapa sig ett oförgängligt minne i den svenska konstens hävder.

bekantskap. Larsson inledde med de föga blygsamma orden: »Sveriges störste konstnär helsar Sveriges största snille!» För resten trängdes de damer och herrar omkring staffliet, och Marcus Larsson hade nog att göra med att besvara alla de mer eller mindre enfaldiga frågor, som framställdes till honom angående hans arbete. När det blef för galet, hände det att han lade ned penseln, och obekymrad om sitt fina främmande ropade: »Se så, gubbar! nu tror jag vi taga en stump!» Såsom ständig uppvaktning under arbetstimmarne — detta var det enda vilkor Marcus Larson uppstält — skulle nemligen alltid finnas en sångqvartett, beredd att när som helst stämma upp hans favoritsånger. Sång var Marcus Larssons passion, och han hade ett i hög grad utveckladt musiksinne, så att jag nästan tror att, om denna eldsjäl kommit att slå sig på musik i stället för måleri, så skulle han blifva lika framstående på det förra området, som han blef på det senare.

Så förgick tiden, tills en vacker dag taflan stod färdig. Det fattades blott några mindre detaljer, hörande till ångbåtens rigg, hvilka skulle tilläggas sedermera, ehuru de aldrig blefvo det. På baksidan målade mästaren följande inskrift: »Skänkt med varm hand till Lunds studenter, hösten 1858, af Marcus Larson» och derunder: »Målad på 38 timmar.»

Den sålunda fullbordade målningen föreställde ett kustlandskap under en stormig natt. Till höger vräkte sig brottsjöarne mot en skroflig klippvägg, på hvars spets stod ett fyrtorn af det gamla, pittoreska slaget. Litet derifrån låg en brinnande ångbåt uppkastad på ett ref och det röda eldskenet kastade en hemsk belysning öfver denna del af taflan. Till venster syntes ett grund, mot hvars fuktigt glatta yta blixten spelade med en violett färgskiftning. Denna detalj hade Marcus Larsson lagt synnerlig vigt vid. »Att måla en åskvigg är ingen konst — sade han — men att fästa på duken det bländande, hela atmosferen genomdallrande blixtskenet har ännu ingen målare försökt, och lyckas jag häruti, så kunnen I och jag vara stolta öfver vår tafla.» Tyvärr slog experimentet i verkligheten icke så bra ut, som konstnären tänkt sig det. Det visar blott, att Marcus Larsson redan då jagade efter extravaganta bizarrerier för att ersätta bristen på sann poetisk uppfattning. Han målade visserligen många taflor sedan dess, men de nådde aldrig upp till det forna mästerskapet, och de buro alla prägeln af, att det var på upphällningen med hans skapande fantasi. — I förgrunden hade man det upprörda hafvet, som skummande vrok sig mot stranden. Längst borta skymtade skrofvet af en seglare, hvars kritiska läge förkunnades af blixten från hans nödskott. Och öfver allt detta hängde en svart molnhimmel, som dock på ett ställe öppnade sig så mycket, att en melankolisk måne kunde framskymta.

Marcus Larson hade sålunda infriat sitt löfte, att tillfredsställa alla önskningar; men så hade han ock målat ett sannt vidunder till tafla, en kuriositet i stället för ett konstverk. På den visserligen ganska väldigt tilltagna duken strålade icke mindre än sex ljuseffekter: 1) en brinnande ångbåt; 2) en fyr; 3) månsken; 4) blixten; 5) kanoneld, och 6) en komet med sin svans. Hvad den sist nämnda himlakroppen beträffar, så har han sin särskilda lilla historia och får icke skrifvas på effektsökeriets räkning. Saken var nemligen den, att Marcus Larsson en morgon, innan han satte sig till arbetet, stod framför den halffullbordade taflan och samtalade med några bekanta om en numera afliden gammal hedersman, professor H., hvilken omfattat honom med en synnerlig tillgifvenhet. Under samtalet framstod småningom uppe i hörnet af taflan den högst originelle lille gubben i sin långa kragkappa och det stora röda paraplyet. Medan vi roade oss åt det frappant lika porträttet, hördes buller i tamburen, och in trädde strax derpå originalet sjelft. Det var med knapp nöd Marcus Larsson hann utplåna porträttet, och på fråga hvad det var som man haft så roligt åt, grep han i sin förlägenhet till infallet med kometen, hvilken sedermera fick stå qvar för kuriositetens skull.

Hvad man än må tänka om konstvärdet i Marcus Larsons gåfva, så blef den emellertid af en mycket stor och vacker betydelse för den korporation, hvilken han på detta sätt ville bevittna sin vänskap. Den gaf nemligen uppslaget till studentföreningens galleri för bildande konst, hvilket småningom genom frikostiga gåfvor af konstnärer och mecenater, bland hvilka enkedrottning Josefina må nämnas i främsta rummet, vuxit till en ganska rik och vacker samling. På detta sätt har Marcus Larsson för alla tider knutit sitt namn till en inrättning, egnad att verksamt främja intresset och sinnet för den konst, åt hvilken han offrade hela kraften hos sin lågande ande.

De, som under de dagarne sågo och umgingos med Marcus Larsson, då ännu lifskraftig och full af stolta drömmar, anade väl icke, att hans ditintills så underbart länkade lefnadssaga gick till mötes en snar och sorglig upplösning. Det har ofvan antydts, att tecken till en aftagande inspiration icke saknades, och att Marcus Larsson allt mer satte sig fast uti ett raffineradt, onaturligt manér. Man behöfver icke mycket känna honom, för att inse, att det skulle vara förbi med honom i samma stund han blifvit medveten om, att han öfvergifvits af sin genius; ty resignation och tålamod att berga in en mödosam efterskörd stodo icke tillsammans med hans fordrande och oroliga temperament. Ännu en gång gick det för fulla segel — det var under vistelsen i Finland 1861, der han med vänskap omfattades af Johan Ludvig Runeberg, och i Petersburg, der han gjorde lysande affärer med sina taflor, för hvilka han icke funnit afsättning i Sverige. Men sedan han der och i London, dit han begaf sig året derpå till verldsutställningen, slutsålt sina skatter och på en otroligt kort tid lefvat upp hvad han fick för dem, ehuru det utgjorde en liten förmögenhet, stod han ansigte mot ansigte med den bistra nöden och med den naggande förnimmelsen af att hafva uttömt sina både materiella och andliga resurser. Samme man, som blott några år förut i Paris sett sin atelier full af beundrare och köpare, sågs nu skygg och luggsliten vandra omkring på Londons gator, förgäfves sökande någon, som ville köpa den tafla han bar under armen. Så tillbragte han, andligen och lekamligen bruten, tvenne sorgliga år, tills han den 25 januari 1864 gick till ett bättre land. Hans sista tillflykt här i lifvet var hos ett fattigt arbetsfolk i City.

Så dog, fjerran från fosterjorden, i armod och förtviflan denne märklige, till stora gerningar danade man. Blef han än icke allt hvad han under lyckligare förhållanden kunnat blifva, så har han dock gjort nog för att skapa sig ett ovanskligt minne i den svenska konstens häfder.