Sällskapet Par Bricoles ursprung och stiftelsedag granskas

Både Hallman och Bellman tillhörde redan tidigare det kotteri som under namnet "Par Bricole" samlades och "skämtade, drack och sjöng" på källaren Kejsarkronan i hörnet av Freds- och Drottninggatorna. Det var dock Kexel som gav sällskapet en viss stil och ordnade ceremonier med mera – dels med ledning av Hallmans komiska verk (Hallman arbetade vid denna tid flitigt för Humlegårdsteatern, som öppnades 1773), dels med användning av Bellmans "Bacchi tempel", "Riddareslag" och övriga ordenskapitel. En rundgesång som påstås härstamma från Par Bricoles första dagar är den välkända "Bror Bellman, bror Hallman och bror Kexel".

Så småningom anslöt sig en hel rad framstående män ur Gustav III:s närmaste krets, såsom Schröderheim, Johan Gabriel Oxenstierna, Kellgren och Stenbock med flera; den sistnämnde var stormästare från 1813 till 1820. Det finns för övrigt en sägen om att kung Gustav, som inte gärna såg sin brors – sedermera Karl XIII:s – frimurarorden, lät sina närmaste förtrogna gå med i Par Bricole för att genom dem, bland brikollisterna, vinna anhängare som motvikt mot dem som hertigen vann bland frimurarna.

Enligt Carlén fanns redan i slutet av 1760-talet ett litet sällskap som samlades dels på "Claes på Hörnet", dels i norra flygeln av stadshuset vid Södermalmstorg, och som roade sig med att läsa upp och sjunga Bellmans kompositioner. Detta sällskap uppgick sedan i Par Bricole tillsammans med Bellman, vars stora inflytande bland annat visar sig i att brikollisternas högtidsdag, den 4 december – Barbaradagen – valdes av honom till åminnelse av och ära åt hans farmor, Barbara Klein.

I den äldsta bevarade ritualen står antecknat att bröderna "första gången voro allmänt samlade att avhöra brodern Hallmans parentation över Sackenhjelm den 17 november 1774", och därför har man antagit denna dag som ordens stiftelsedag. Det bör dock anmärkas att denne Sackenhjelm – Gottfrid var hans förnamn – inte dog förrän den 16 oktober 1777, av "okänd sjukdom" som det heter i den forna Riddarholmsförsamlingens kyrkbok. Därför framstår parentationen, det vill säga minnestalet, över honom som desto mer ordensmässig och gör att "något mystiskt synes saken".

B:s stiftare, ehuru både Hallman och Bellman förut tillhörde det kotteri, som under namn af "Par Bricole" samlades och "skämtade, drack och sjöng" på källaren "Kejsarkronan" i hörnet af Freds- och Drottninggatorna; men Kexel satte en wiss stil i sällskapet, ordnade ceremonier m. m., dels med ledning af Hallmans komiska snillefoster (Hallman arbetade då flitigt för Humlegårdsteatern, som öppnades 1773), dels med anwändande af Bellmans "Bacchi tempel", "Riddareslag" och öfriga Ordenskapitel. En "Rundgesång", som påstås härleda sig från P. B:s första dagar, är den bekanta "Bror Bellman, bror Hallman och bror Kexel". Sedermera inkommo en hel mängd framstående män af Gustaf III:s förtrognaste, såsom Schröderheim, Johan Gabriel Oxenstjerna, Kellgren, Stenbock m. fl.; den sistnämnde war stormästare från 1813 till 1820. Det går eljest en sägen, att kung Gustaf, som ej gerna såg sin broders, sedermera Carl XIII:s, frimurare-orden, låtit sina närmast förtrogne taga inträde i P. B. för att genom dem, bland brikollister, winna anhängare till motwigt mot dem, som hertigen wann bland frimurarne.

Enligt Carlén, fans redan i slutet af 1760-talet ett litet sällskap, som samlades dels på "Claes på Hörnet", dels i norra flygeln af stadshuset wid Södermalmstorg och roade sig med att uppläsa och sjunga Bellmans kompositioner; detta sällskap uppgick sedan i P. B. med Bellman, hwars stora inflytande röjer sig bland annat deraf, att brikollisternas högtidsdag, den 4 December, Barbara-dagen, är af honom wald till åminnelse och ära åt hans farmor, Barbara Klein. I den äldsta ritualen, som fins förwarad, står antecknadt, att bröderna "första gången woro allmänt samlade att afhöra brodren Hallmans parentation öfwer Sackenhjelm den 17 November 1774", och derför har man antagit denna dag till ordens stiftelsedag. Anmärkas bör dock, att denne Sackenhjelm — Gottfrid war hans förnamn — icke dog förrän den 16 Oktober 1777, af "okänd sjukdom", såsom det heter i forna Riddarholms-församlingens kyrkobok, hwarför parentationen öfwer honom förefaller så mycket mer ordensmessig och gör, att "något mystiskt synes saken".