Johan Peter Molin – fontänens skapare – hyllas efter döden

När Molinska fontänen i torsdags – som verkligen blev dess invigningsdag – prydde Allehanda för Folket, utlovades till ett kommande nummer några ord om konstnären själv och om andra av hans verk. Det löftet infrias nu.

I valet mellan att som illustration visa Molins porträtt, välbekant från tidskrifterna När och Fjerran, Svalan, Ny Illustrerad Tidning och Förr och Nu – och som vi har anledning att tro i dessa dagar även dyker upp i åtminstone en annan av billighetstidningarna – eller att i stället avbilda honom i arbete bland sina jätteverk, själv föga ansenlig men stor genom dem, har vi valt det senare. Teckningen återges efter tidskrifterna När och Fjerran samt Förr och Nu.

Molin hade byggt sig en präktig skulptörverkstad vid Näckströmsgatan, som leder från Kungsträdgården i Stockholm till Berzelii park. Där formade han bland andra konstverk Karl XII:s staty, beställd 1866 och avtäckt den 30 november 1868 – årsdagen av hjältekonungens död och tillika författaren och folkvännen August Blanches dödsdag.

Våra skulptörer tävlade om äran att i brons få återge Karl XII:s drag och därmed föreviga även sitt eget namn. Tio små Karlsmodeller lämnades in till tävlingen, och bland dem utvaldes den lilla modell som kan ses på bilden, där konstnären tycks sysselsatt med att återskapa den i kolossalformat. Hjältekonungens ungdomliga, kraftfulla och enkla gestalt träder fram utan hjälp av draperier. Konstnären har gett oss honom sådan som skalderna besjungit honom och som folket känner honom: "Lugn stod han mot Europa, en skägglös dundergud!"

Bakom skulptörverkstaden skymtar den nyligen uppställda fontänen i Kungsträdgården. Detta konstverk uppskattas inte minst därför att det, på torget liksom på bilden, ger en fond åt statyn och undanröjer den egendomligheten att Karl XII tycktes vara på väg att fly från Karl XIII. Nu är, som sig bör, "ett svalg befäst" mellan dessa två kungar, som liknade varandra så lite.

En sida av fontänens fot syns så pass tydligt på vår bild att den som känner den Molinska fontänen kan se att det är den av de sex snäckorna som omsluter de tre Ägirsdöttrarna: Duva, den dykande, Himinglöva, den himmelsklara, och Unn, den överflödande. Här passar vi också på att rätta ett fel som smög sig in i förra numret, där det sades att vattendammen som fontänen reser sig ur är fyrkantig. Den är i själva verket sexkantig, som harmonin kräver, vilket dessutom framgick tydligt av teckningen i nummer 39.

Vid teckningens högra kant skymtar ett annat av Molins verk, nästan lika känt och omtalat som de två förra: Bältespännarna, fullbordat 1860, som väckte allmän uppmärksamhet och beundran vid världsutställningen i London. Gruppen ses nu på många håll, tillverkad vid Gustavsberg i vit porslinsmassa (parian). I brons står den på en liten kulle bland buskarna framför Göteborgs nya teater, där den gör sig lika bra som den – likaledes i stor bronsversion – är föga på sin plats, undanskuffad bland otrevliga omgivningar vid sidan av Nationalmuseum i Stockholm. Inne i museet är gruppen dessutom uppställd i en stor och vacker gipsavgjutning.

Dessa tre verk, för att inte tala om andra mindre, kommer att låta namnet J. P. Molin leva så länge Sveriges folk och dess kultur består. Själv fick han dock aldrig bevittna förverkligandet av sin älsklingstanke: den ståtliga fontänens uppställande i Kungsträdgården. Hos Ägirs döttrar ville han friska upp sina domnande krafter; av havets gudamakt väntade han sig förståelse för sitt stora verk. Men hon svek honom, den falska, kalla Ran. Sjukbädden i Vaxholm höll honom kvar, tills döden den 29 juli tog bort det förgängliga hos Johan Peter Molin. Hans liv "var en våg" och länge drevs han "som ett rö för vinden". Man fruktade att det inte skulle bli något av honom – och ändå blev han en av sin tids mest aktade män.

Fadern var bagare i Göteborg och hette Anders Molin; hustruns föga klangfulla namn var Johanna Britta. Sonen Johan Peter, född den 17 mars 1814, var först tänkt för den lärda banan, men det gick inte. Han sattes då i bagarlära, men gjorde "gubbar" och sagodrakar i stället för kringlor och annat prydligt bagarhantverk. Där var han omöjlig, och sattes därför – som det anstår en infödd göteborgare – i handeln, men dög inte heller för det yrket. Vid 20 års ålder insjuknade han allvarligt. När han kommit upp från sjukbädden och ännu var för svag för "ordentligt arbete" ägnade han sig åt lättare sysselsättningar: diktkonst, målning, galvanoplastik och även, för vissa praktiska ändamål, modellering i lera. Det sistnämnda roade honom mest. Han insåg plötsligt sin kallelse och blev skulptör, konstnär.

Till en början studerade han i Köpenhamn under de berömda skulptörerna Thorvaldsen och Bissen samt medaljgravören Christensen. Efter två år där reste han till Rom, konstens huvudstad, och stannade i åtta år. År 1853 återvände han till Sverige och utnämndes snart till professor i teckning vid Konstakademien samt längre fram till kunglig hov- och statybildhuggare, riddare av Nordstjärneorden, av norska Sankt Olavsorden och av preussiska förtjänstorden, och slutligen till kommendör av Vasaorden. Det är inte alls omöjligt att Nordstjärnans silverkraschan i dessa dagar hade kommit honom till del om han fått leva; men den utmärkelsen skulle inte ha gjort honom större, och dess sken är för matt mot den klarhet han nu vunnit.

Johan Peter Molin i sin verkstad.

Då Molinska fontänen sistlidne torsdag, som verkligen blef dess invigningsdag, prydde Allehanda för Folket, lofvades till ett följande nummer några ord om konstnären sjelf och om andra hans verk. Detta löfte skall nu infrias.

I valet mellan att såsom bild dertill lemna Molins porträtt, bekant från När och Fjerran, från Svalan, från Ny Illustrerad tidning, från Förr och Nu samt, efter hvad vi ha anledning antaga, i dessa dagar framträdande i åtminstone en annan af godtköpstidningarne, eller att i stället teckna honom i sitt arbete, bland sina jätteverk, sjelf föga ansenlig men stor genom dem, ha vi valt det senare. (Teckningen meddelas efter tidskrifterna När och Fjerran samt Förr och Nu.)

Molin hade bygt sig en präktig bildhuggareverkstad vid Näckströmsgatan, som från Stockholms kungsträdgård leder till Berzelii park. Der formade han, bland andra konstverk, Karl den tolftes stod, bestäld år 1866 och aftäckt år 1868 den 30 November, årsdagen af hjeltekonungens död och folkvännen Blanches dödsdag.

Våra bildhuggare täflade om äran att få i brons återgifva tolfte Karls drag och sålunda föreviga jemväl eget namn. Tio voro de Karlabilder i små, som inkommo till denna täflan, och bland dem utvaldes den lilla modell, som kan uppletas på taflan, och hvilken konstnären synes sysselsatt att efterbilda i kolossal storlek. Hjeltekonungens ungdomliga, kraftfulla och enkla gestalt träder fram utan hjelp af draperier. Konstnären har gifvit oss honom sådan, som skalderna besjungit honom och som folket känner honom:

”Lugn stod han mot Europa, ”En skägglös dundergud!”

Bakom honom skymtar bildhuggarverkstaden Kungsträdgårdens vattenkonst, den nyss uppstälda. Detta konstverk är icke minst derför gerna sedt, att det sålunda på torget, som på bilden, ger en fond åt stoden och borttager den oegentligheten, att Karl 12 tyckes liksom på väg att fly ifrån Karl 13. Nu är, som sig bör, ”ett svalg befästadt” emellan dessa två konungar, som så föga liknade hvarandra.

En sida i fontänens fot träder så pass fram på vår tafla, att man, med kännedom om den Molinska vattenkonsten, kan se, att det är den af de 6 snäckorna, som omsluter de tre Ägirsdöttrarne Duva eller den dykande, Himinglöfa eller den himmelsklara och Unn eller den öfverflödande. — (Här begagna vi tillfället att rätta en oriktighet, som insmög sig i förra numret, då det sades, att den vattendam, ur hvilken fontänen reser sig, är fyrkantig. Den är dock i sjelfva verket sexkantig, såsom harmonien fordrar och dessutom tydligt nog syntes å teckningen i n:r 39.)

Vid högra kanten af teckningen här nedan skymtar ett annat af Molins verk, hvilket är nästan lika bekant och lika mycket omtaladt, som de förra båda; det är nämligen Bältespännarne, som fullbordades 1860, och hvilket konstverk vid verldsutställningen i London tillvann sig allmän uppmärksamhet och beundran. Man ser nu denna grupp mångenstädes, utförd vid Gustafsberg i hvit porslinsmassa (parian). I brons finnes den på en liten kulle bland buskarne framför Göteborgs nya teater och tager sig der lika bra ut, som den, likaledes i stor bronsupplaga, är föga på sin plats, nedtryckt bland otrefliga omgifningar på sidan om Nationalmuseum i Stockholm, inom hvilket gruppen till yttermera visso är uppstäld i stor och vacker gipsafgjutning.

Dessa tre verk, andra smärre att förtiga, skola låta namnet J. P. Molin lefva, så länge lifvets gåfva förunnas Sveriges folk och dess odling. Sjelf fick han dock ej bevittna uppfyllandet af sin älsklingstanke, den ståtliga vattenkonstens uppställande i Kungsträdgården. Hos Ägirs döttrar ville han friska upp de domnande krafter; af hafvets gudamagt väntade han sig någon känsla för sitt stora verk. Men honom svek hon, den falska Ran, den kalla. Sjuklägret i Waxholm behöll honom, tills döden 29 sistl. Juli tog bort det, som var förgängligt af Johan Peter Molin. Hans lif ”var en våg” och länge drefs han ”som rö för vind”. Man fruktade, att det ej skulle bli något af honom, och så blef han dock en af sin tids frejdade män.

Fadern var bagare i Göteborg. Han het’ Anders Molin, och hustruns föga klangfulla namn var Johanna Britta. För sonen Johan Peter, som föddes d. 17 Mars 1814, bestämdes först den lärda vägen, men det gick ej. Så kom han i bagarelära, men gjorde ”gubbar” och trollska drakar i stället för kringlor och annat snutfagert bagareverk. Der var han omöjlig; sattes alltså, efter som det egnar och anstår en infödd Göteborgare, i handel, men dugde ej heller för det yrket. Så nådde han 20 års ålder och insjuknade då farligt. Kommen upp från sjukbädden och ännu för svag för ”ordentligt arbete”, egnade han sig åt lättare sysselsättningar: åt diktkonst, målning, galvanoplastik och jemväl, för vissa praktiska ändamål, bildformning i lera. Det sistnämda roade honom mest: han insåg och kände plötsligen sin kallelse, och han blef bildhuggare, konstnär.

Till en början studerade han i Köbenhavn under de frejdade bildhuggarne Thorvaldsen och Bissen samt medaljören Christensen. Efter att ha legat der två år, reste han till Rom, konstens hufvudstad, och dröjde derstädes i åtta år. Sedan kom han åter till gamla Sverige år 1853 och blef här strax utnämd till professor i teckning vid Fria konsternas akademi samt, längre fram, till kungl. hof- och statybildhuggare, till riddare af nordstjerneorden, af norska S:t Olafsorden, af preussiska förtjenstorden och slutligen till kommendör af Wasaorden. Det är alls ej omöjligt, att nordstjernans silfverkraschan i dessa dagar kommit honom till del, ifall han fått lefva; men den utmärkelsen skulle icke ha gjort honom större, och dess sken är för matt emot den klarhet, han nu vunnit.

Molin i sin atelier.