Resebrev från Paris efter belägringar och kommun

Några månader i Paris. Studier och intryck av en resande landsman. Den 22 september.

Verkligen några månader? Jag hoppas det åtminstone, även om osvuret är bäst. Av alla platser i denna jämmerdal där man kan tänka sig att leva och vistas finns det ingen där mänskliga beräkningar i våra dagar slår fel oftare än här – det har människor fått erfara som varit säkrare på sina planer än jag. Det kokar och sjuder i den stora kitteln Paris nu som förr, trots det tunga lock man lagt över den för att hindra överkokning. Flitiga händer, flitiga att bereda olycka, matar alltjämt elden; och vem kan från den ena dagen eller veckan till den andra säga vad som ska ske – om blodet kanske ska rinna på nytt och elden härja med ny fart? Under sådana omständigheter erbjuder Paris få behag för den som inte reser hit just för att studera revolutioner, och jag säger på förhand: ser jag att det artar sig åt det hållet, dröjer jag inte att med min järnvägsbiljett anträda hemresan.

Emellertid hoppas jag att det blir en respit – nationalförsamlingens beslut att utnämna Thiers till republikens president bör kunna tas som ett gott tecken – och jag försöker därför installera mig på bästa och mest ekonomiska sätt för en längre vistelse.

Jag har alltså sökt upp mitt gamla pensionat vid rue Taranne hos den förträffliga madame Porot, välbekant för många svenska familjer som brukar ta in där. För tillfället finns där ingen nordbo utom jag, men jag har återfunnit hela det övriga bordssällskapet från när jag för ett par år sedan senast tillbringade en vinter i Paris, och jag har tagits emot som en gammal vän. Det är ingen ände på deras berättelser om vad de upplevt under det senaste året, och tillsammans utgör de ganska kuriösa bidrag till Paris historia under de båda belägringarna. Monsieur R., den gamle före detta byråchefen i något av ministerierna, med sin gammaldags artighet mot damerna – ingen dock under femtiofem år! – är sällskapets orakel, dubbelt intressant sedan han under den första belägringen stod i ledet som nationalgardist (vilken nytta han gjorde för försvaret vete vår Herre!) och under den andra, misstänkt som aristokrat och reaktionär, fick ett bajonettstygn i armen av en förtvivlad kommunard. Madame G., den lilla skrumpna och halvdöva änkan efter tre män – den förste dog i lungsot, den andre blev sinnessjuk och den tredje krossades av en kvarnlucka; när hon talar om dem, vilket hon alltid gör, kallar hon dem "mon poitrinaire", "mon fou" och "mon écrasé" – är alltjämt lika livlig och visar mig en artighet som ger sällskapet anledning att retas med mig som hennes utkorade fjärde make. Med ett ord: allt är sig likt.

Jag älskar "vänstra stranden" och det muntra, om än ganska självsvåldiga, livet vid boulevard Saint-Michel och i Quartier latin – men jag älskar också den "högra", ty jag älskar hela Paris. De första dagarna efter min ankomst ägnar jag helt åt att ströva omkring, betrakta de förödelser som tyska kriget och Kommunen åstadkommit och jämföra förr och nu. Tuilerierna, Hôtel de Ville, delen av Rivoligatan närmast detta fram till Théâtre Lyrique, finansministeriet, Rue Royale mitt emot Madeleinekyrkan samt rue de Lille och det lilla torget Croix Rouge på vänstra stranden, liksom några andra ställen, uppvisar mer eller mindre pittoreska ruiner; i övrigt finns snart inga spår kvar av förhärjelserna. Jag talar naturligtvis inte om kulmärkena som syns i massor överallt på husen och som ser ut som fläckar av intorkade väldiga flugor; de påkallar inte längre ens uppmärksamhet. Gatorna håller på att läggas om: asfalten, som hade ett politiskt ändamål – den antogs förhindra barrikadbyggande – håller på att försvinna, och man belägger dem i stället med huggen sten på gamla sättet. Man kan alltså hoppas att till hösten och vintern slippa den förfärliga smörja som var så obehaglig vid minsta ihållande regn. Alla kan glädja sig åt detta, men mest fröjdas delägarna i omnibusbolaget och omnibusägarna, kanske även kuskarna. Det har sagts mig att omnibusbolaget erbjudit sig att på egen bekostnad lägga om alla asfaltbelagda gator – dock inte helt gratis, ty man ville samtidigt få kontraktet, som ger bolaget monopol på omnibustrafiken i staden och snart löper ut, förlängt på femtio år med samma villkor. Staden lär dock finna det fördelaktigare att själv ombesörja gatuläggningen och föreskriva nya villkor för kontraktets förnyande, för vilket bolaget redan betalar ett par hundra tusen francs om året.

Bland mina första besök var min gamla klubb vid Chaussée d'Antin. Det är en cirkel som inte finns med på listan över de förnäma europeiska klubbarna och som varken i lyx eller anspråk tävlar med Jockeyklubben eller Army and Navy, men som ändå är komfortabel och trevlig samt betydligt billigare. Den grundades för inte särskilt många år sedan, och medlemmarna utgörs huvudsakligen av konstnärer, litteratörer och civila tjänstemän, några börsmän och några militärer. Courbet var en av klubbens första medlemmar och betraktades alltid som hedersledamot, även om han på senare år sällan besökte den. Klubben har också haft äran att räkna som ledamöter några andra vars namn nu blivit ökända i hela Europa – något ingen kunde ana på den tiden jag senast såg dem vid det alltid muntra middagsbordet, eller senare på kvällen vid baccaratbanken, där det inte alltid gick lika muntert till.

Jag gick dit i går en god stund före middagen, med avsikt att prata med gamle Ernest, förste kyparen. Som bekant förblir en fransk uppassare alltid "garçon", om han så blir hundra år, och tilltalas med förnamn – till skillnad från våra vaktmästare, som med den svarta fracken regelmässigt antar namnet Andersson eller Bergström. Ernest berättade om klubbens och medlemmarnas öden under det senaste året, och det var ett ganska lärorikt kapitel.

"Mon Dieu, monsieur", sade han, "vi har haft våra fataliteter, men på det hela taget har vi klarat oss ganska bra. Vid den första belägringens början gjorde vi inköp av förråd för nära 20 000 francs, och därigenom kunde vi trotsa hungern, så att vår table d'hôte hölls nästan lika god och till samma priser under hela tiden. Vi åt hästkött, förstås, men det var den enda 'horreur' som förekom här – utom en gång då Bernard, kusken, lagade en gryta på katt som, ma foi, inte var dålig, och en annan gång då vi hade papegoja till stek. Vi kunde hela tiden elda i matsalen och en av salongerna, fastän vi till slut måste bränna vindstrappan, så att kökspojkarna, som bor i en av vindskamrarna, fick klättra dit upp på en repstege som köpts in i stället. Under Kommunen kom en gång ett dussin federerade för att söka efter 'refraktärer', som de sade, men naturligtvis mest för att se om det fanns något att stjäla. Men jag höll ögonen på dem, och när de kom ner i källaren lät jag dem slå upp fat av det vanliga vinet och några konjaksbuteljer; de hittade inte den inre källaren där de fina vinerna ligger, utan drack sig ganska berusade på vad som fanns i den yttre. När jag såg kanaljerna redlösa skickade jag bud till monsieur Courbet, som lät arrestera dem allihop och gav klubben en skyddsvakt. Monsieur Courbet var en god människa, monsieur, fastän han var galen, och jag önskar att man satte honom på Charenton i stället för på fästningen, stackars sate!" – Vi hade också andra hjälpare i nödfall inom Kommunen, om vi hade behövt anlita dem.

(Reds. anm.: Texten fortsätter i ett senare avsnitt.)

Några månader i Paris. Studier och intryck af en resande landsman.

Den 22 September.

I.

Verkligen några månader?

Jag hoppas så åtminstone, ehuru osvuret är bäst. Af alla ställen i denna jemmerdalen, der man kan ämna lefva och vistas, är det intet, der i våra dagar menskliga beräkningar mera slå fel än här, der har folk fått erfara som varit säkrare på sina planer och utsigter än jag. Det kokar och sjuder i den stora kitteln Paris nu som förr, det märks nog, trots det tunga locket som man lagt öfver densamma för att hindra öfverkokning. Flitiga händer, flitiga att bereda olycka, mata alltjemt under elden; och hvem kan från den ena dagen till den andra eller åtminstone från den ena veckan till den andra läsa i framtidens bok klart nog att säga hvad som skall ske eller icke ske, om kanske blodet skall rinna på nytt och elden härja med ny fart? Under sådana omständigheter erbjuder Paris lika litet som hvilken annan plats som helst några synnerliga behag för den som icke speciolt reser för att studera revolutioner, och jag säger på förhand, att om jag ser sakerna arta sig på det sättet, dröjer jag icke att på min jernvägsbiljett anträda hemresan.

Emellertid hoppas jag, som sagdt, att det blir någon respit — nationalförsamlingens votum, hvarigenom Thiers blifvit nämnd till republikens president, måste väl i det fallet kunna tagas som en god varsel — och jag söker derföre installera mig på det bästa och mest ekonomiska sätt för en längre vistelse.

Jag har således sökt upp min gamla "pension" vid rue Taranne hos den förträffliga madame Porot, som är väl bekant för en mängd svenska familjer, hvilka der bruka taga in. För närvarande finnes der ingen nordbo mer än jag; deremot har jag återfunnit hela det öfriga bordsällskapet, som samlades der, när jag för ett par år sedan sista gången tillbragte en vinter i Paris, och jag har blifvit emottagen som en gammal vän. Det är ingen ända på deras berättelser om de öden de upplefvat under detta sista år, och samlingen deraf lemnar ganska kuriösa bidrag till Paris' historia under de begge belägringarne. Monsieur R., den gamle ex-byråchefen i något af ministerierna, är min man den gammaldags artighet och courtoisie mot de äldre och yngre damerna — ingen dock under de fem femtio år! — sällskapets orakel och dubbelt intressant sedan han under den första belägringen stod i ledet som nationalgardist (hvad nytta han gjorde för försvaret vete vår Herre!) och under den andra, misstänkt såsom en aristo och reac, af en fortviflad sälle till kommunare fick ett bajonettstygn i armen. Madame G., den lilla skrumpna och halldofva enkan efter tre män (den förste af dessa dog i lungsot, den andre blef galen och den tredje krossades af en qvarnlucka; när hon talar om dem, hvilket hon alltid gör, benämner hon dem: mon poitrinaire, mon fou och mon écrasé) är ännu alltjemt lika liflig och visar mig en artighet som ger det öfriga sällskapet anledning att bry mig såsom hennes utkorade fjerde. Med ett ord, allt är sig likt.

Jag älskar den "venstra stranden" och de muntra om också lemliga sjelfsvåldiga lifvet vid boulevard S:t Michel och i Quartier latin — men jag älskar också den "högra", ty jag älskar hela Paris. Jag använder de första dagarne efter min hitkomst uteslutande till att ströfva omkring och betrakta de förödelser, som tyska kriget och kommunen åstadkommit och anställa jemförelser mellan förr och nu. Med anledning af Tuilerierna, Hôtel de Ville, den delen af Rivoligatan som ligger närmast till detta sistnämnda fram till Théâtre Lyrique, vidare finansministèren, Rue Royale midt emot Madeleinekyrkan samt rue de Lille och det lilla torget Croix Rouge på venstra stranden samt några andra ställen, som framställa mer eller mindre pittoreska ruiner, märker jag i mina anteckningar; men i öfrigt finnas snart inga spår vidare efter förhärjelserna. Jag talar naturligtvis icke om märkena, som man ser massan öfverallt på husen efter kulorna och hvilka se ut som flackar af intorkade väldiga flugor; dessa tillhöra ju icke längre ens uppmärksamheten. Gatorna hålla på att läggas om; asfalten, som hade ett politiskt ändamål — den antogs skola förhindra barrikadbyggandet — hålles på att försvinna och man belägger dem i stället med tuktad sten på gamla sättet. Man har således utsigt att till hösten och vintern undslippa den förfärliga smörja, som var så ytterligt obehaglig vid minsta ihållande regnväder. Något hvar kan glädja sig häråt, men de som mest fröjda sig äro delegarne i omnibusbolaget och omnibusåkarne, kanske äfven kuskarne. Det har blifvit mig sagdt att omnibusbolaget erbjudit sig att på sin bekostnad lägga om alla de hittills med asfalt belagda gatorna; dock icke alldeles gratis, ty man ville på samma gång ha det snart utlupna kontraktet, hvarigenom bolaget har monopol på omnibustrafiken inom staden, förlängdt på femtio år och på samma vilkor. Municipalitetet lärer dock finna fördelaktigare att sjelf besörja gatuläggningen och föreskrifva nya vilkor för kontraktets förnyande, till hvilka bolaget dock redan skattar med ett par hundra tusen francs om året.

Bland mina första besök var det i min gamla klubb vid Chaussée d'Antin. Det är en cercle, som icke finnes upptagen på listan bland de förnäma europeiska klubbarne och som hvarken i lyx eller anspråk söker täfla med Jockeyklubben eller Army and Navy, men som ändå är ganska komfortabel och treflig samt högst betydligt billigare. Den stiftades för icke särdeles många år sedan och dess medlemmar utgöras hufvudsakligen af artister, litteratörer samt civila tjenstemän, några börsmän och några militärer. Courbet var en bland de första medlemmarne i klubben och betraktades alltid såsom en honorariiledamot ehuru han på de senare åren föga besökte densamma, och den har äfven haft den äran att hysa såsom ledamöter några andra, hvilkas namn nu blifvit europeiskt beryktade, något som ingen kunde ana den tiden jag sist såg dem vid det alltid muntra middagsbordet eller sednare på qvällen vid baccarat banken, der det icke alltid gick lika muntert till.

Jag gick dit i går en god stund före middagen med flit för att språka med gamla Ernest, förste garçonen. Man vet, att en fransk uppassare, om han också blefve hundra år, alltid förblir garçon och kallas i sitt förnamn, i motsats till våra vaktmästare som med den svarta fracken reguliert antaga namnet Andersson eller Bergström. Ernest underrättade mig om klubbens och dess medlemmars öden under det sista året, och det var ett kapitel som var ganska lärorikt.

"Mon Dieu, monsieur, sade han, vi ha haft våra fataliteter, men på det hela taget ha vi väl icke ganska bra. Vid den första belägringens början gjorde vi våra provisioner för nära 20,000 francs, och derigenom kunde vi trotsa hungern, så att vår table d'hôte hölls nära nog lika god och för samma priser under hela tiden. Vi åto hästkött, förstås, men det var den enda 'horreur' som här förekom — utom en gång då Bernard, kusken, gjorde en civet på katt som, ma foi, inte var dålig, och en annan gång då vi hade papegoja till stek. Vi kunde hela tiden elda matsalen och en af salongerna, fastän vi till slut måste bränna vindstrappan, så att kockspojkarne, hvilka ligga i en af vindskamrarne, måste klättra dit upp på en repstege, som inköpts i stället. Under Kommunen kommo en gång ett dussin federerade för att söka efter 'refractairer', som de sade, men naturligtvis mest för att se om det fanns någonting att stjäla. Men jag hade ögonen på dem och när de kommo ner i källaren lät jag dem slå upp fat af det vanliga vinet och några konjaksbuteljer; de hittade inte på den inre källaren, der de fina vinerna ligga, utan drucko sig ganska rusiga med hvad som fanns i den yttre. När jag såg kanaljerna redlösa fick jag ett bud till monsieut Courbet, som lät arrestera dem allesammans och gaf klubben en skyddsvakt. Monsieur Courbet var en god menniska, monsieur, fastän han var galen, och jag önskar att man satte honom på Charenton i stället för på fästningen, fattig f-n!" — Vi hade också andra hjelpare i nödfall inom Kommunen, ifall vi hade behöft anlita dem:

[[FORTSÄTTER]]