Tuilerierna nedbrunnet – palatsets dramatiska historia

Tuilerierna, den berömda praktbyggnaden i Paris, har som bekant brunnit ner fullständigt. Om denna historiskt märkliga byggnads öden har Eugène Pelletan i sitt verk ”Les droits humains” (Människans rättigheter) skrivit ett antal betraktelser i stället för förord – betraktelser som nu, när det stora palatset ligger i aska, utan tvekan kan läsas med behållning.

Aldrig, säger Pelletan, har någon byggnad genomgått större växlingar och fler förvandlingar. Katarina av Medici lät uppföra palatset, och efter Henrik IV:s död blev Tuilerierna en mötesplats för högadeln, som firade sina banketter i dess salar och utkämpade sina muntra eller allvarliga dueller på palatsets gårdar.

Ludvig XIII försökte regera på egen hand. Gunstlingen Concini, gift med drottningens tidigare kammarjungfru, måste störtas. Kungen befallde att medregenten skulle dödas. Fyra adelsmän grep marskalken på Louvrens gård, mördade honom och bar hans kappa och hatt som trofé till kungen i Tuilerierna.

Ludvig XIV slog upp sitt läger i Versailles och gjorde det nya residenset till en samlingsplats för sina marskalkar, diplomater, hovpoeter och kurtisaner.

Ludvig XV residerade också i Versailles och förvandlade slottet till ett harem, bevakat av eunucker med titlar som furstar och markgrevar. När mätress nummer ett (Châteauroux) föll, tog nummer två (Pompadour) vid, och slutligen nummer tre (Dubarry). På teatern i Versailles uppträdde unga flickor, framförda av kurtisanerna, inför den gamle kungen. I ett och ett halvt århundrade var Tuilerierna i onåd och tjänade knappt som mer än ett tillfälligt härbärge, eftersom de båda Ludvigarna försmådde det, liksom regenten mellan dem, som höll sina orgier i Palais Royal.

En vacker dag flyttade revolutionen kungadömet – Ludvig XVI – från Versailles till Paris och Tuilerierna. Den konstituerande församlingen delade palatset och tog hälften i besittning. Den 21 juni trängde folkmassan, som en tredje part i förbundet, in i Ludvigs och Marie Antoinettes gemak. Tuilerierna blev kungens fängelse; han försökte fly, men revolutionen höll kvar honom och Tuilerierna blev dess ”egendom”. Upprorsmännen mördade schweizargardet i Tuilerierna, vars trappor färgades av blod. Ludvig bytte fängelse och fördes från Tuilerierna till Temple. Utan omsvep tog nationalförsamlingen den andra hälften av slottet i besittning, och välfärdsutskottet flyttade in. Mitt emot borggården restes en schavott för den forne slottsinnehavaren. Revolutionens devis, ”Frihet, jämlikhet, broderskap”, skrevs på slottets fasad. Enligt denna princip hade Ludvig fallit som offer för mänsklighetens skull. Men till försoning steg offerprästen Robespierre själv upp som offerlamm på den schavott han låtit uppföra.

Republiken bestod ännu några månader. Då satte en korsikansk soldat sin fot på dess nacke för att därefter bli dess konsul. Snart blev han kejsare, och eftersom världen ville ha det så, smordes hans panna med några droppar av den olja som förvaras i katedralen i Reims och som den helige Ande, enligt legenden, en gång förde med sig från himlen för kapetingernas räkning.

Tuilerierna fick åter en ny innehavare. Vid sitt intåg lade han märke till inskriften på fasaden. ”Bort med det där!” ropade denne andre Karl den store, och det skedde genast. På samma plats sattes en kejserlig örn upp. Från palatset behärskade Napoleon Europa. Men på Rysslands isfält halkade kejsaren, och snart bytte han det praktfulla palatset mot ön Elba. Ännu en gång höll han sitt intåg i Tuilerierna. Efter slaget vid Waterloo återvände han till Paris och steg av vid Elysée – men Tuilerierna såg han aldrig mer.

Återförd av främmande makter tog Ludvig XVIII sina fäders palats i besittning. Det skriftliga löfte som givits folket i Tuilerierna – ”Du är fri” – hölls inte. Förbittrade rev parisarna sönder den trolöse kungens vita fana. Karl X bytte i sin tur Tuilerierna mot en tillflykt i Görz.

Den 24 februari 1848 grydde. I det gamla palatset rådde oro både utanför och inne. Staketet kring den stora gården var stängt och krigsförberedelser pågick runt omkring. Då trängde sig en liten man fram; han ”måste säga Louis Philippe sanningen”, förklarade han. Klockan halv tre stod Thiers inför kungen i Tuilerierna. När Thiers i gryningen lämnade slottet hade Paris redan rest barrikader. Klockan halv sex ryckte Bugeaud ut ur Tuilerierna med trupperna. När Thiers återvände till palatset hade han fått i uppdrag att bilda regering. För sent – revolutionen hade segrat. Ropet ”Till Tuilerierna!” hördes åter efter 18 år. Thiers hade varit minister i en timme. Nationalgardet fraterniserade med revolutionen. Endast vid Tuilerierna kämpade man för Louis Philippe.

Det var mitt på dagen. Louis Philippe frågade: ”Är det möjligt att hålla Tuilerierna?” – ”Nej!” ropade de kringstående. – ”Då abdikerar jag.” I samma stund träffades slottsuret av ett skott. Crémieux störtade in: ”Sire! Ni har inte ett ögonblick att förlora, folket tränger in i Tuilerierna.” Kungen flydde genom Pavillon de l’Horloge ut i Tuileriträdgården, där två vagnar väntade, och på samma plats där hans far, ”Égalité”, avrättats, lämnade han Paris och Tuilerierna.

Bedrägliga förhoppningar höll Hélène av Orléans kvar i palatset. Republiken grundades. Men efter två år tågade Louis Bonaparte in som kejsare i Tuilerierna, som blev skådeplatsen för hans kortvariga glans. Marskalkar och furstar omgav honom, och den spanska Eugénie de Montijo omgav sig med den mest extravaganta lyx. Men i dessa rum trivs ingen varaktig lycka – ännu har ingen furste fått sluta sina dagar lycklig där. Den härliga trädgården är däremot en förtjusande plats: präktiga blomsterrabatter, blommande krokus, fontäner under vilkas strålar svanorna glider sakta genom vågorna. Uråldriga kastanjeträd sträcker sina grenar mot varandra och bildar de skönaste alléer. Under dem vandrar älskande par i skymningen; en gammal man går bland blomstersängarna, barn leker och skogsduvorna flyger fram och tillbaka. O, du heliga frid, vart har du flytt!

En korrespondent tillägger:

Napoleon III störtade Frankrike i krig och lämnade Tuilerierna, som han aldrig fick återse. Slagen och tillfångatagen fick han Wilhelmshöhe som boningsort, och knappt hade nyheten om hans nederlag nått Paris förrän Eugénie flydde, precis som Louis Philippe, genom Tuileriträdgården. Platsen för så många storslagna festligheter förvandlades nu till lasarett; örnen revs ner och Genèvekorset (Röda korsets symbol) blänkte i dess ställe. Två regeringar följde snabbt på varandra: nationalförsamlingens och kommunens. Båda hade sitt säte i stadshuset, revolutionens högkvarter. Natten till den 18 mars 1871 tågade Charles Lullier in i Tuilerierna på centralkommitténs order. Absintdrinkarna tog det praktfulla slottet i besittning. Lullier fördes dock snart från Tuilerierna till fängelset Conciergeriet. ”Nationalegendom” stod skrivet på palatsets fasad. Ett kejserligt palats i början av året, därefter lasarett, blev Tuilerierna nu en fästning för kommunen, som ställde upp sina batterier där. Snart sades det, även om ingen ville tro det, att palatset var minerat. Natten mellan den 23 och 24 maj 1871 satte den röda republiken eld på palatset, och nu markerar en askhög den plats där Tuilerierna en gång stod.

Tuilerierna.

Denna praktbyggnad är, som bekant, totalt nedbrunnen. Om denna i historiskt hänseende så märkwärdiga byggnads öden anställer Eugene Pelletan i sitt arbete ”Les droits humains” (Menniskans rättigheter) i stället för företal åtskilliga betraktelser, som i närwarande stund, då det stora palatset ligger i aska, utan twifwel kunna läsas med nöje.

Aldrig — säger Pelletan — har någon byggnad warit underkastad större wexlingar och flera förwandlingar. Katarina af Medici byggde upp den och efter Henrik den fjerdes död utgjorde Tuilerierna en mötesplats för den högre adeln; den firade i dess salar sina festliga banketter och utkämpade på palatsets gårdar sina muntra eller allwarsamma enwigesstrider.

Louis XIII försökte sjelf regera. Gunstlingen Concini, gemål med drottningens fordna kammarjungfru, måste störtas. Konungen befaller att medregenten skall dödas. Fyra adelsmän gripa marskalken i Louvrens gård, mörda honom och föra hans kappa och hatt ut såsom trofé till konungen i Tuilerierna.

Louis XIV slår upp sitt läger i Versailles och gör detta nya residens till en samlingsplats för sina marskalkar, diplomater, hofpoeter och courtisaner.

Louis XV residerar i Versailles och gör slottet till ett harem, bewakadt af ennucher, som föra titel af furstar och markgrefwar. Om cotillon n:r 1 (Chateauroux) föll, spelar cotillon n:r 2 (Pompadour) och slutligen cotillon n:r 3 (Dubarry). På teatern i Versailles spela unga flickor, framförda af courtisanerna, för den gamle konungen. I ett och ett halft århundrade woro Tuilerierna i onåd och uppslogo knappt mer än ett tillfälligt herberge, då de båda Ludwigarne försmådde det, liksom mellan dem riksföreståndare-regenten, hwilken höll sina orgier i Palais Royal.

En wacker dag förflyttade revolutionen konungadömet, Louis XVI, från Versailles till Paris i Tuilerierna. Konstituerande församlingen delar palatset och skall dela och bemäktiga sig hälften i twå delar. Den 21 Juni anwänder sig pöbeln såsom en tredje man i förbundet och intränger i Ludwigs och Antoinettes gemak. Tuilerierna bli konungens fängelse, han will fly, men revolutionen qwarhåller honom och Tuilerierna bli dess ”egendom”. Insurgenterna mörda schweizarne i Tuilerierna, hwars trappor färgas med blod. Louis byter om fängelse, i det han föres från Tuilerierna till Temple. Utan omständigheter tager nu nationalförsamlingen den andra hälften af slottet i besittning och wälfärdsutskottet flyttar dit in. Midtemot borggården bygges en schavott för den förre slottsinnehafwaren. Revolutionens dewis: ”Frihet, jemlikhet, broderskap”, skrifwes på slottets façad. Enligt denna princip hade Ludwig fallit ett offer för mensklighetens skull. Men till försoning stiger offerpresten, Robespierre, såsom offerlam upp på den schavott, som han sjelf uppfört.

Ännu några månader fortfar republiken. Då sätter en korsikansk soldat foten på dess nacke, för att derefter bli dess konsul. Snart blir han kejsare, och emedan werlden will så ha det, så smörjes hans hufwud på pannan med några droppar af den olja, som finnes förwarad i domen i Rheims och som den heliga anda en gång för Capetingernas räkning förde med sig från himlen.

Tuilerierna erhöllo åter en ny innehafware. Wid sitt intåg observerade han den på façaden fästade inskriften. ”Bort med det der!” ropade den andre Carl den store. Och det skedde genast. På samma ställe anbringade man en kejserlig frihet örn. Från palatset beherskade Napoleon om Europa. Men på Rysslands isfält halkade kejsaren och snart utbyter han det herrliga palatset mot ön Elba. Ännu en gång håller han sitt intåg i Tuilerierna. Efter slaget wid Waterloo återwände han till Paris, och steg af wid Elysée — men Tuilerierna såg han icke.

Återförd af fremmande makter, intäger Louis XVIII sina fäders palats. Det skriftliga löfte, som folket i Tuilerierna afgifwit: ”Du är fri”, hålles icke. Förgrymmade sönderrifwa parisarne den trolöse konungens hwita fana. — Carl X utbytte Tuilerierna mot ett bad i Görz.

Den 24 Februari 1848 randas. I det gamla palatset herrskar oro både utanför och inuti. Staketet kring den stora gården är tillslutet, krigiska rustningar företagas rundtomkring. Då tränger sig en liten man fram; han ”måste säga Louis Philips sanningen”, yttrar han. Kl. ½ 3 stod Thiers inför konungen i Tuilerierna. Då Thiers i daggryningen lemnade slottet, hade Paris redan byggt barrikader. Kl. ½ 6 ryckte Bugeaud ut ur Tuilerierna med trupperna. Då Thiers kom tillbaka till palatset, så hade han i uppdrag att bilda ett kabinett. Försent! revolutionen hade segrat. Ropet: ”Till Tuilerierna!” förnyades efter 18 år. Thiers hade warit minister i en timma. Nationalgardet fraterniserade med revolutionen. Endast wid Tuilerierna kämpades för Louis Philippe.

Det war middag. Louis Philippe frågar: ”Är det möjligt att hålla Tuilerierna?” — ”Nej!” ropa de kringstående — ”Då abdikerar jag.” Just nu träffas slottsuret af ett skott. Cremieux störtar in: ”Sire! ni har intet ögonblick att förlora, folket tränger in i Tuilerierna.” Konungen flyr genom Pavillon de l’Horloge till Tuileriträdgården; der stå twå wagnar och på samma ställe, hwarest hans fader Egalité afrättades, begifwer han sig från Paris och lemnar Tuilerierna.

Bedrägliga förhoppningar qwarhålla Helene af Orleans i palatset. Republiken grundlägges. Men efter twå års förlopp intäger Louis Bonaparte som kejsare i Tuilerierna, hwilka blifwa skådeplatsen för hans efemera herrlighet. Marskalkar och furstar omgifwa honom och spanska Eugenie de Montijo omgifwer sig med den mest extravaganta lyx. Men i dessa rum trifwes ingen waraktig lycka. Ännu har man icke sett någon furste lycklig sluta sina dagar derstädes. Den herrliga trädgården är deremot en förtjusande plats. Präktiga blomsterrabatter, blommande crocus, wattenfontäner, under hwilkas strålar swanorna glida sakta genom de smekande wågorna. Uråldriga kastanjeträd sträcka sina grenar mot hwarandra, bildande de skönaste alléer. Och under dem wandra i skymningen älskande par. Derborta wandrar en gammal man kring blomstersängarne, man ser lekande barnskaror, och skogsdufworna flyga fram och tillbaka. O, du heliga frid, hwarthän har du flytt!

En korrespondent tillägger:

Napoleon III störtar Frankrike i krig och lemnar Tuilerierna, hwilka han icke mera får återse. Slagen och fången, blir Wilhelmshöhe hans boningsort, och knappt har underrättelsen om hans nederlag nått till Paris förrän Eugenie flyr, liksom Louis Philippe, genom Tuileriträdgården. Sätet för så många storartade festligheter förwandlas nu till — lasarett, örnen nedrifwes och man ser Genferkorset blänka. Twå regeringar följa hastigt på hwarandra, nationalförsamlingens och kommunens. Båda hafwa sitt säte på stadshuset, revolutionens pretorium. Natten till den 18 Mars 1871 drog Charles Lullier in i Tuilerierna på centralkomiteens befallning. Absintdrinkarne togo det präktiga slottet i besittning. Lullier kom snart från Tuilerierna till conciergeriet. ”Nationalegendom” stod skrifwet på palatsets façad. Ett kejserligt Tuilerierna i början af året, derefter lasaret, blefwo Tuilerierna nu en fästning för kommunen, som derstädes uppställde sina batterier. Snart hette det, ehuru ingen wille tro derpå, att palatset war underminerat. Natten mellan den 23 och 24 Maj 1871 antände den röda republiken palatset, och nu betecknar en askhög det ställe hwarest Tuilerierna stått.