Varning för överbefolkning på ämbetsmannabanan

Halmstad den 14 oktober.

Det är ett allmänt känt faktum, skriver tidningen Vänersborgsposten, att undervisningsväsendet i vårt land under de senaste decennierna har utvecklats i en omfattning som saknar motsvarighet sedan Gustav Adolfs och drottning Kristinas tid. Detta gäller såväl folkundervisningen som, kanske i ännu högre grad, läroverken. Antalet läroverk har mer än fördubblats, och tillströmningen av elever till varje enskilt läroverk har ökat i förvånande grad – ett resultat som inte kan undgå att dra till sig stor uppmärksamhet.

Huvudintrycket av denna utveckling kan för var och en som älskar sitt lands och sitt folks framåtskridande inte vara annat än mycket glädjande. Varhelst okunnighet och råhet får ge vika för uppfostran och högre insikt, där dröjer det inte länge innan civilisationen blomstrar, och dess frukt – nationens verkliga och sanna lycka – följer i spåren. Sett ur den synvinkeln kan den så kallade överbefolkningen vid våra läroverk bara erbjuda fosterlandsvännen den upplyftande synen av ett folk som går framåt.

Men trots det i stort sett tillfredsställande i detta storartade bildningsarbete har det på sista tiden från flera håll börjat visa sig tecken på tvekan och oro på grund av vissa missförhållanden och felriktningar som tycks hänga samman med utvecklingen. Det kan nämligen inte förnekas att den stora massan av landets bildningssökande barn förs framåt i en alltför ensidig riktning – mot ämbetsmannabanan. Det är ett ont arv från den gamla världen, som kristendomen efter snart två årtusenden ännu inte, åtminstone inte i Europa, har lyckats utrota: att allt arbete inte anses lika hedervärt. Det offentliga arbetet, arbetet i statens tjänst, har kommit att betraktas som något förnämligare – eller rättare sagt förnämare – än det privata arbetet. Om det alls ska finnas någon rangordning på detta område borde den rimligen bestämmas av det mått av intelligens som olika slags arbete kräver; men inte ens det är alltid fallet. En ämbetsmannaverksamhet som, om man granskar den närmare, ofta visar sig bestå av rent mekaniskt rutinarbete får ändå åtnjuta högre anseende än den mest intelligenta industriidkares vetenskapligt grundade arbete.

Men det handlar inte bara om anseende, även om detta med den mänskliga fåfängan som hävstång spelar en huvudroll. Vad som i nästan lika hög grad lockar in på ämbetsmannabanan är minnet av den gamla sanningen att "kronans kaka är dryg". Utsikten till en, som det kallas, fri och oberoende försörjning är alltså säkerligen en lika verksam faktor. Synd bara att den fria och oberoende försörjningen på denna väg ofta vinns lika lätt av latmasken som av den flitige och arbetsamme. Hur som helst finns även på denna bana en gräns som reglerar sig själv när trängseln blir för stor. Den stora frågan är om inte något sådant kommer att inträffa inom en inte alltför avlägsen framtid. Kanske får vi snart uppleva den dag då hela skaror av vår för ämbetsmannabanan uppfostrade ungdom vandrar sysslolösa utanför portarna till den helgedom vars allra heligaste gömmer de egyptiska köttgrytorna. Nåväl, invänder någon, den som under sådana omständigheter blir utestängd får väl trösta sig och ta sig för något annat. Det kan nog vara sant, och blir väl också, tack vare självbevarelsedriften, till slut den sista utvägen – men det är lättare sagt än gjort. Vi fäster oss här mindre vid smärtan i att tvingas ge upp det lysande hoppet om höga ämbeten och höga löner; vad värre är, den unge mannens uppfostran, ensidigt inriktad mot det lockande målet, har inte utformats så att han utan stora svårigheter kan ägna sig åt industriella yrken. Visst går det ändå, ty det måste gå; men hur mycket bättre och tryggare hade det inte varit att vid dryga tjugo års ålder redan vara fullt insatt på en bana där man nu måste ta de första stapplande stegen. Dessutom – och detta kan inte nog betonas – är vissa sinnelag så beskaffade att de omöjligt kan förmå sig att bryta med framtidsutsikter som tidigt stelnat till något av gamla vanor. De föredrar alltså den onyttige latmaskens liv framför den nyttige arbetarens, och hur ett sådant liv, alltid föraktligt, ibland slutar, därom vittnar en bedrövlig erfarenhet med alltför många exempel.

Det är av dessa skäl vi anser oss böra rikta ett varningens ord till föräldrar och målsmän i denna fråga. Överväg saken noga, undersök barnets läggning och anlag, och handla därefter. Vi förstår mycket väl önskan att skapa en så ljus och lycklig framtid som möjligt för dem man håller kärast i världen; men glöm inte att vägen till livets sanna lycka är mer än en, och att den stora konsten består i att välja den rätta. Framför allt bör man akta sig för den alltför vanliga tävlan att tvinga in barn, som uppenbart saknar alla anlag för det, på studiebanan. Vi har alltid betraktat det som en till grymhet gränsande onatur, detta sätt att lägga de intellektuella förmågorna på sträckbänk för att pina fram ett ringa mått av det livets goda som kallas vetande. Inte minst gäller denna varning de många allmogebarn som numera i betydligt större antal än förr söker sig till våra läroverk. I sig borde detta vara en glädjande företeelse, men en nedslående jämförelse har trängt sig på oss. För 20–30 år sedan var studerande bondsöner vanligen de mest framstående i sina klasser; i dag är det i regel nästan tvärtom. Visserligen lyckas även de med klena anlag oftast släpa sig igenom läroverkets lägre stadium; men på det högre, där förmågan prövas på allvar, tar det stopp och den lärda banan måste genast överges. De vanor som under tiden förvärvats lämpar sig dock inte för en återgång till arbetarens liv och villkor – den finare rocken har blivit en nödvändighetsartikel som inte går ihop med plogen. Den läggs inte heller av, det kan man vara säker på, och den kan alltid räddas på något sätt, till exempel genom att ägaren ägnar sig åt renskrivning hos någon länsman eller liknande; detta är ändå, hade vi så när sagt, nästan det lyckligaste utfallet, ty det är inte otänkbart att dagdrivaryrket helt enkelt väljs. Vi har, säger artikelförfattaren, sett exempel på sådant; och vi frågar var och en om ett sådant resultat av några år vid ett läroverk är att föredra framför den av medborgares aktning och tillgivenhet präglade lott som numera är – och, om Gud vill, alltid ska förbli – den redlige och i sitt kall trogne svenske dannemannens?

Halmstad d. 14 Oktober.

Det är ett allmänt bekant faktum, skrifwer tidningen Wenersborgsposten, hurusom under de senaste decennierna underwisningswäsendet i wårt land utwecklat sig i proportioner hwartill ingen motswarighet hos oß funnits sedan Gustaf Adolfs och drottning Kristinas tidehwarf. Detta gäller så wäl folkunderwisningen som äfwen, och kanhända i ännu högre grad, elementarlärowerket. Tager man i betraktande huru dels antalet af dessa senare mer än förbubblats, dels tilloppet af alumner wid hwarje särskildt läroverk tilltagit i förwånande dimensioner, så föreligger ett resultat som icke kan undgå att tilldraga sig den största uppmärksamhet.

Hufwudintrycket af detta resultat kan för en hwar som älskar sitt lands och sitt folks fortskridande i alla riktningar icke wara annat än i högsta måtto glädjande. Hwarhelst okunnigheten och råheten får maka åt sig för uppfostran och den högre insigten, der dröja icke civilisationens blommor att utspira och dessas frukt, nationens werkliga och sanna lycka, följer i spåren. Från denna synpunkt sedd kan således den s. k. öfwerbefolkningen wid wåra läroverk icke annat än erbjuda fosterlandswännen det upplyftande skådespelet af ett folk som går framåt.

Men oaktadt det tillfredsställande i det hela af detta storartade bildningsarbete, hafwa dock på den sista tiden från mer än ett håll symptomer af twekan och oro börjat wisa sig med anledning af wissa mißförhållanden och mißriktningar som härmed synas stå i sammanhang. Det kan nemligen icke förnekas att den stora massan af landets bildningssökande barn föres framåt i den nog ensidiga riktningen mot embetsmannabanan. Det är ett från den gamla werlden ärfdt ondt, som kristendomen ännu icke efter snart twå årtusenden, åtminstone icke i Europa, förmått utrota, att icke allt arbete anses lika hedrande. Så har skett det offentliga arbetet, arbetet i statens tjenst, kommit att anses såsom någonting förnämligare, eller rättare förnämare, än det enskilda arbetet. Skulle någon rangskilnad på detta område förefinnas, borde den twifwelsutan bestämmas efter det mått af intelligens som för olika brancher af arbete erfordras; men icke ens detta är alltid händelsen, ithy att en embetsmannawerksamhet som ofta, om man går den inpå lifwet, wisar sig helt naket bestå i ett mekaniskt handarbete, det oaktadt får åtnjuta ett högre anseende än den intelligentaste industriidkares af wetenskapen stödda och uppburna arbete.

Men ej nog med anseendet, ehuru gunås detta wäl med den menskliga fåfängan till häfstång härwid spelar en hufwudrol. Hwad som likwäl i föga mindre grad lockar in på embetsmannabanan är den lifliga hågkomsten af den gamla sanningen att "kronans kaka är dryg". Utsigten till, som det kallas, en fri och oberoende utkomst är således säkerligen i detta hänseende en icke mindre werksam faktor. Skada blott att den fria och oberoende utkomsten på denna wäg ofta lika lätt winnes af lättingen som af den trägne och idoge arbetaren. I alla fall finnes likwäl äfwen på denna bana en gräns som nog reglerar sig sjelf när trängseln blir för stor. Den stora frågan är nu om icke inom en icke alltför aflägsen framtid någon ting dylikt kommer att inträffa. Måhända så wi snart nog upplefwa den dag då wi finna hela skaror af wår för embetsmannabanan uppfostrade ungdom wandra sysslolösa utanför portarne till helgedomen hwars aldra heligaste gömmer de egyptiska köttgrytorna. Måwäl, inwänder man, den som under sådana omständigheter blir utestängd får wäl trösta sig och taga sig före något annat. Detta kan nog wara sant och blir wäl också, tack ware sjelfbewarelseinstinkten, omsider den sista resursen, men den är i alla fall lättare sagdt än gjort. Wi fästa oß härwid mindre wid smärtan att nödgas lemna ur sigte det lysande hoppet om höga ärställen och höga löner; men hwad wärre är, den unge mannens uppfostran, ensidigt riktad mot det winkande målet, har icke blifwit så inrättad att han utan stora swårigheter kan egna sig åt de industriella yrkena. Det går wisserligen ändå, det är sant, ty det måste gå; men huru mycket bättre och tryggare hade det icke warit att wid några och tjugo års ålder redan wara fullt initierad på en bana, der man nu måste taga de första, stapplande stegen. Deßutom, och detta kan icke nog beaktas, äro en del lynnen så beskaffade att de omöjligen kunna förmå sig att bryta med utsigter som redan tidigt för dem nästan stelnat till betydelsen af gamla wanor. De föredraga alltså den onyttige lättingens lif framför den nyttige arbetarens, och huru ett sådant lif, alltid föraktligt, stundom slutar, derpå lemnar en bedröflig erfarenhet alltför talrika exempel.

Det är på grund af dessa skäl wi anse oß böra till föräldrar och målsmän i denna angelägenhet ställa ett warningens ord. Må man wäl öfwerwäga saken, noga undersöka och utransaka barnets lynne och anlag, och så handla derefter. Lifligt uppfatta wi begäret att för de warelser man håller kärast i werlden wilja skapa en framtid så ljus och lycklig som möjligt; må man blott icke glömma att wägen till lifwets sanna lycka är mer än en och att just den stora konsten består i att wälja den rätta. Framförallt tage man sig tillwara för denna alltför ofta förekommande täflan att twinga barn, som påtagligen derför sakna alla anlag, in på studiebanan. Wi hafwa alltid ansett det för en ända till grymhet gränsande onatur, detta sätt att liksom lägga de intellektuella förmögenheterna på sträckbänk för att såmedelst frampina ett ringa quantum af det lifwets goda som kallas wetande. Icke minst gäller denna wår warning de talrika barn af allmogen som numera i betydligt större mängd än förr söka wåra läroverk. I och för sig borde detta wara en glädjande företeelse; men härwid har en nedslående jemförelse trängt sig på oß. För en 20 a 30 år sedan woro studerande bondsöner wanligen de ntmärktaste i sina klasser; nu för tiden är det i regeln nära nog twertom. Imellertid lyckas det merendels äfwen de torftiga anlag att släpa sig fram genom det lägre stadiet af läroverket; wid det högre, der det mera gäller på förmågan, säger det stopp och den lärda banan måste med ens öfwergifwas. De wanor som under tiden wunnits lämpa sig likwäl icke för en återgång till arbetarens lif och wilkor, den finare rocken har blifwit en nödwändighetsartikel som swär emot plogen. Den aflägges icke heller, derom kan man wara förwissad, och sauveras kan den alltid på något sätt t. ex. om egaren egnar sig åt renskrifweri hos någon länsman eller dylikt; detta är dock, hade wi så snart sagt, nästan den lyckligaste eventualiteten, ty otänkbart är ej att helt enkelt dagdrifwareyrket wäljes. Wi hafwa, säger artikelförfattaren, sett exempel på sådant; och wi fråga en hwar, om ett dylikt resultat af några wid ett läroverk tillbringade år är att föredraga framför den af medborgares aktning och tillgifwenhet utmärkta lott som numera är och, will Gud, alltid skall blifwa den redlige och i sitt kall trogne swenske dannemannens?