Times hyllar Sverige efter prinsen av Wales besök

Den engelska tidningen Times innehåller inte mindre än tre korrespondentartiklar från Stockholm om prinsens och prinsessans av Wales vistelse i Sverige, samt en ledarartikel med anledning av besöket. Post- och Inrikes Tidningar återger bland annat följande ur ledaren:

Hur vänliga Englands förbindelser med Sverige än har varit, har såvitt man kan minnas ingen medlem av den brittiska kungafamiljen tidigare besökt landet, medan förbindelsen med Danmark varit mycket närmare. Ändå finns det inget kungarike i Norden som inför världen intagit en så betydande plats som Sverige. Dess mod har alltid varit större än dess makt, och dess tapperhet har aldrig svikit ens de mest långtgående anspråk som dess kungaätt – som sannerligen inte sparat på sina undersåtars liv – har ställt på den.

Vi skulle uppriktigt glädja oss om detta korta besök, och den hjärtlighet med vilken det hälsats, blir ett medel att knyta de band fastare som förenar oss med våra stamfränder vid Östersjöns kuster. På senare tid har man visat intresse för att närmare studera fornminnen och språk hos de folk som försett Europa med dess aristokrati, från Orkneyöarna till Messinasundet. Vi är väl medvetna om att de bästa egenskaperna i vår nationalkaraktär, och den ädlaste delen av vårt språk, är hämtade från dessa nordmän, som våra förfäder omtalade med så mycket häpnad och så mycket ofrivillig beundran.

Dömda att kämpa mot ett hårt klimat och en karg natur, som bara slösar med mödor och besvär, har de fått stå tillbaka för andra nationer i rikedom och folkmängd – men inte i något annat avseende. Dessa stormiga och ofruktbara trakter har en befolkning som i kraft, manlighet och härdighet kan tävla med vilket folk som helst på jorden. För den som en gång själv ska bli kung är det av intresse att besöka dessa länder, som sedan urminnes tider varit vaggan för stora erövrare och mäktiga nationer.

Ska England, som nu åtnjuter en lycka utan motstycke, behålla de allvarsamma egenskaper som det har Norden att tacka för och som varit grunden för dess framgång? Kan något göras för att förena dessa skandinaviska folk, som mänskligheten har att tacka för så mycket, till en enda sammanhållen stat, i stånd att – med hjälp av stormiga hav, kalla vintrar och öde gränstrakter – trotsigt försvara sig mot de stora militärdespotier som tycks vara på väg att dela upp Europa? Är Danmarks olycka bara första steget mot Nordens underkuvande, eller ska den lära skandinaverna att i enighet söka den styrka som de nu mer än någonsin behöver?

— Uti engelska tidningen Times läses icke mindre än 3 korrespondensartiklar från Stockholm ang. prinsens och prinsessans af Wales wistande i Swerige, äfwensom en deraf föranledd ledande artikel. Posttidn. meddelar ur denna senare bland annat följande: Så wänliga än Englands förhållanden warit till Swerige, har dock icke, så widt erinras kan, någon medlem af brittiska konungafamiljen der gjort besök, medan förbindelsen med Danmark warit mycket intimare. Dock finnes intet konungarike i norden som inför werlden intagit en så betydande plats som Swerige. Dess mod har alltid warit större än dess makt, och dess tapperhet har aldrig swikit äfwen de längst drifna anspråk, som dess konungaslägt, hwilken just icke sparat sina undersåters lif, gjort derpå. Wi skulle uppriktigt glädja oss, om detta korta besök och den hjertlighet hwarmed det helsats, blifwa medel att närmare sammanknyta de band som förena oss med wåra stamförwandter wid Östersjöns kuster. På senare tid har wisats en böjelse att närmare studera de nationers fornminnen och språk, hwilka försett Europa med dess aristokrati från Orkneyöarne till Messinska sundet. Wi hafwa rätt medwetande af att de bästa egenskaperna i wår nationalkarakter och den ädlaste delen af wårt språk äro hemtade från dessa nordmän, som wåra förfäder omtalade med så mycken häpnan och så mycken ofriwillig beundran. Dömde att kämpa med ett hårdt klimat och mot en njugg natur, som endast slösar med mödor och beswär, hafwa de fått stå efter andra nationer i rikedom och folkmängd, men icke i något annat afseende. Dessa stormiga och ofruktbara trakter ega en befolkning, hwilken i afseende på kraft, manlighet och härdighet kan täfla med hwarje folk på jorden. För den som en gång sjelf skall blifwa konung eger det intresse att besöka dessa länder, hwilka från urminnes tider warit waggan för stora eröfrare och mäktiga nationer. Skall England, som nu njuter en lycka utan exempel, bibehålla dessa allwarliga egenskaper, som det har norden att tacka för och hwilka warit grunden för dess framgång? Kan något göras för att förena dessa skandinawiska racer, hwilka menniskoslägtet har att tacka för så mycket, till en enda kompakt stat, i stånd att, med tillhjelp af stormiga haf, kalla wintrar och öde gränser, förswara sig med trots mot de stora militärdespotismer, som synas komma att dela Europa? Är Danmarks olycka endast första steget till nordens underkufwande, eller skall den lära skandinawerna att i enighet söka den styrka som de nu mera än någonsin behöfwa?