Biografi tecknar den bortgångne målaren Marcus Larsons liv

Marcus Larson, vår nyligen avlidne geniale målare, har i Posttidningen fått en levnadstecknare som i livfulla drag skildrar den bortgångne konstnärens liv och verksamhet. Biografen berättar hur lusten för skön konst tidigt vaknade i den unge bondpojkens inre, hur pojken efter faderns död av ekonomiska skäl tvingades välja en levnadsbana som föga stämde med hans böjelser – han gick, som torde vara bekant, i sadelmakarlära – och skildrar slutligen hur det inneboende konstnärssnillet trots alla hinder bröt sig väg och spred sin glans inte bara över Marcus Larson själv, utan även över det land som sett honom födas. Biografen avslutar den välskrivna artikeln med följande ord, som sammanfattar Larsons liv som människa och konstnär:

Larsons största styrka som målare låg i den ytterst briljanta, kraftiga färgen, den djärva, levande uppfattningen av naturen och den breda, saftiga penseln. Sin palett kände han lika väl som Paganini kände greppbrädan på sin fiol, och de flesta av sina tavlor målade han direkt, utan föregående teckning; han började i tavlans övre hörn, och när han nått det motsatta nedre hörnet var den för det mesta färdig. Han målade med otrolig snabbhet och lätthet, understödd av sitt makalösa minne, som troget bevarade sedan länge sedda detaljer och fenomen i naturen.

Hans största fel, som hindrade honom från att nå varaktig europeisk ryktbarhet, var en olycklig fallenhet för överdrift, svaghet i ljusdunkeltekniken och en alltför stor vårdslöshet i utförandet under de senare åren – fel som ofta urartade till råhet i behandlingen. Dessa brister hade sin grund i hans allmänna lynne som människa. Denna vulkaniska natur kände ingen måtta i glädjen eller nöjet. I stället för att tygla passionerna med förnuftet gav han dem fria tyglar, och han skaffade sig därför ovänner och belackare i mängd.

Bokliga studier föraktade han; endast en bok hade värde för honom, naturens stora bok. Men i den kunde han läsa, och hans reflektioner över naturföreteelserna – på det stormande havet eller bland klippblocken i den ödsliga skogen – var alltid snillrika. Hans briljanta huvud och slående omdöme uppvägde till stor del den brist på bildning som han aldrig brytt sig om att avhjälpa. Mot unga konstnärer var han ytterst hjälpsam med råd och dåd, men den självförhävande medelmåttan hade i honom en obeveklig fiende. Musiken älskade han passionerat och kunde de flesta nyare operor utantill.

Ingen svensk målare har fått sina tavlor så väl betalda som han, men ingen skötte ekonomin sämre. I detta liksom i mycket annat hörde han till den klass av svenska snillen som, i likhet med Lidner, Stagnelius med flera, värmer och hänför oss med sitt snilles strålar, men plötsligt, sönderbrutna, försvinner från skådeplatsen och lämnar oss endast de lysande fragmenten av en verksamhet som, harmoniskt utvecklad, skulle ha väckt beundran över hela jorden.

Marcus Larson kallades av Fria konsternas akademi först till agreerad och sedermera till ledamot, och han erhöll titeln kunglig hovmålare, medaljen Memoriæ pignus samt Kungliga Vasaorden. Vid sin död var han endast 39 år gammal.

— Marcus Larson, wår nyligen aflidne genialiske målare, har i Posttidningen funnit en biograf som i lifliga drag skildrar den hädangångne artistens lif och werksamhet. Han omnämner huru i den unge bondgossens inre redan tidigt hågen för skön konst waknade; berättar widare huru gossen efter fadrens död af ekonomiska skäl nödgades wälja en lefnadsbana, så föga öfwerensstämmande med hans böjelser (han ingick, som bekant torde wara, i sadelmakarelära), och skildrar slutligen huru det inneboende konstnärssnillet trotsande alla hinder, bröt sin wäg och spred sin glans icke allenast öfwer Marcus Larson sjelf, utan äfwen öfwer det land som sett honom födas. Biografen afslutar den wälskrifna artikeln med följande ord, hwilka innehålla en sammansättning af Larsons lif som menniska och konstnär:

L:s största styrka såsom målare låg i den ytterst briljanta, kraftiga färgen, den djerfwa, lefwande uppfattningen af naturen och den breda saftiga penseln. Sin palett kände han så noga som Paganini gripbrädet på sin fiol, och sina flesta taflor målade han prima utan föregående teckning, börjande med öfra hörnet af taflan; då han hunnit till det motsatta nedersta war den merändels färdig. Han målade med otrolig skyndsamhet och lätthet, derwid understödd af sitt makalösa minne, som troget behöll längesedan sedda detaljer och fenomener i naturen. Hans största fel och som hindrade honom ernå en waraktig, europeisk ryktbarhet, war en olycklig fallenhet för öfwerdrift, svaghet i clairobscuren och en för stor wårdslöshet i utförandet under de sednare åren, hwilka fel ofta urartade till råhet i behandlingen. Dessa fel hade sin grund i hans allmänna lynne såsom menniska. Denna wulkaniska natur kände ingen måtta i glädjen eller nöjet. Passionerna, i stället för att tyglas af förnuftet, gaf han lösa tyglar; också förwärfwade han owänner och belackare i mängd. Bokliga studier föraktade han, blott en bok hade wärde för honom, naturens stora bok; men i denna kunde han läsa och hans reflexioner på det stormande hafwet eller bland klippblocken i den ödsliga skogen öfwer de mötande naturföreteelserna woro alltid snillrika. Hans briljanta hufwud och frapperande omdöme ersatte äfwen till god del den brist på uppfostran, som han aldrig wårdat sig om att afhjelpa. Mot unga artister war han ytterst hjelpsam med råd och dåd, men den sig förhäfwande medelmåttan hade i honom en oblidkelig fiende. Musiken älskade han med passion och kunde de flesta nyare operor utantill. Ingen swensk målare har fått sina taflor så wäl betalde som han, men det ekonomiska skötte ingen sämre. Han hörde i detta så wäl som i många andra fall till denna klass swenska snillen, hwilka i likhet med en Lidner, Stagnelius m. fl. med sitt snilles strålar wärma och hänrycka oss, men plötsligt sönderbrutna förswinna från skådeplatsen, lemnande oss blott de lysande fragmenterna af en werksamhet, som, harmoniskt utwecklad, skulle wäckt beundran öfwer hela jorden.

Marcus Larson blef af Fria Konsternas Akademi kallad till agreerad och sedermera till ledamot samt erhöll titeln af Kongl. hofmålare, medaljen Memoriæ pignus och K. Wasa-orden. Han war wid sin död blott 39 år gammal.