Anders Danielsson – bondeståndets främste man är död

"Ja, var alltid er själva lika, redliga fosterlandsvänner! Det vill säga: ge akt, tiden är inne. Gud bevare fäderneslandet!" (Ur Anders Danielssons testamente.)

Vem är han, mannen med det öppna, ärliga ansiktet, han med den genomträngande blicken och det där draget av fasthet och kraft kring munnen?

Där står han i sitt rum, omgiven av människor som söker råd, som begär, får och lämnar upplysningar i en mängd olika ärenden, medan han själv delar ut order till en hel skara skrivare. Men klockan slår – han ska upp i plenum. Skaran skingras, dörren stängs, och man hör bara raspandet från skrivarnas pennor. Vem är han, denne enkle och anspråkslöse man som sysselsätter ett helt kansli av skrivare och som, likt en av rikets herrar eller en av landets främsta ämbetsmän, omges av människor av alla stånd som trängs i hans förmak?

Mannen är, eller rättare sagt var, en av vårt lands "stora män", en folkets man, en Engelbrekt till vilja, kraft och fosterlandskärlek. Det var en bonde – det var Anders Danielsson, som till slut, när han valts till fullmäktig för 27 härader, förde talan för en tolftedel av hela Sveriges allmoge.

Detta ensamt vittnar om mannens värde och det förtroende han vunnit. Anders Danielsson var frihetens och framstegens man, och han kämpade oförskräckt mot alla maktens och maktfullkomlighetens knep, utan att någonsin låta sig vilseledas och alltid med målet klart för ögonen. Han blev till slut själen i sitt stånd på riksdagarna. Alla såg upp till honom, vare sig de var anhängare eller motståndare. Frihetens män, de som ville folkets sak och som inte ville blunda för maktöverträdelser, missbruk eller oskicklighet och oduglighet hos dem som skötte landets ärenden, såg upp till honom som sin ledare; han var den – det visste man – som vågade sätta yxan till roten. Motståndarna såg i sin tur upp till honom som den ende striden egentligen gällde. Deras seger eller fall berodde på stridens utgång med honom ensam. Det väcker glädje, ja rentav stolthet och vördnad, när man tränger in i vår tids riksdagshistoria och finner ett förstånd, en kraft och en själsstyrka som kunde undgå intrigerna, motstå frestelserna och som inte tyngdes ner av mödorna och arbetet. Man stannar upp och bugar sig för minnet av en sådan man. Ingen fläck vidlåder detta minne. Renheten och fastheten i hans offentliga karaktär står oantastad även av hans motståndare, även om förtal, avund och hat naturligtvis haft mycket att viska också om honom. Hans mänskliga svagheter – det är allt dessa viskningar haft att sprida.

Utrymmet tillåter oss inte att vara så utförliga som vi skulle önska om denne mans offentliga gärning, en gärning som utan tvekan gör honom till den svenska allmogens främste man under det halvsekel som gått sedan vi fick ett friare samhällsskick. Som prov på hans oförskräckthet och frisinne, och som betecknande för den ton som rådde inom hela bondeståndet vid 1823 års riksdag, kan följande anföras ur de hälsningstal Anders Danielsson höll vid riksdagens början.

Till ridderskapet och adeln sade han bland annat: "Att vår stat kan bestå med inrättningar som kostar ojämförligt mindre än de nuvarande är inte något att tvivla på, om än kanske att tvista om. Att reformera dessa inrättningar, minska ämbetsmannahären, reducera armén, avskaffa grannlåten i dess beklädnad, införa ny frihet att driva de näringar och utnyttja de resurser vi kan äga, samt fördela beskattningen jämnare – allt detta är tänkt att bli föremål för bondeståndets krav vid denna riksdag." Talet till prästeståndet innehöll bland annat: "Vi är ombud för jordbrukare som alltmer allmänt utarmas, som dag för dag i mängder jagas från en undergrävd jordäganderätt, så snart den hinner gå till vrakpris under utmätningsklubban. Det kan inte råda något tvivel om att detta betryck beror på en omättlig beskattning. Vägar att sänka den måste finnas, ty betalningen upphör i alla fall. Det måste bli möjligt att landet styrs genom inrättningar som inte är dyrare än att det förmår underhålla dem – annars upphör landet att styras. Något tredje alternativ finns inte." Vidare: "Det högvördiga prästeståndets fördelar står väl knappast i något omedelbart samband med landets allmänna välstånd eller nöd." Talaren hoppades av prästeståndet på "ett deltagande som hör till dess bestämmelse och som utan tvivel även ligger till grund för att det får behålla sin del i lagstiftningen – ett deltagande genom vilket det svenska prästerskapet utmärker sig framför andra länders religionslärare". Prästeståndet beslöt att fråga bondeståndet om den djärve talarens ord uttryckte hans enskilda åsikter eller hela ståndets. När bondeståndet genom riksdagstidningen fått kännedom om detta beslöt man enhälligt att justera det protokoll över ståndets överläggningar som innehöll både bifall till vad Anders Danielsson framfört och önskan att hans tal skulle tryckas.

Anders Danielsson föddes i Bondarp i Älvsborgs län den 12 januari 1784. Fadern hette Daniel Pehrsson och modern Ellika Andersdotter. De var välbärgade och gav sonen den uppfostran de ansåg nödvändig – vilket inte var mycket. Anders Danielsson fick, som så många andra, själv skaffa sig den bildning han kunde. En sådan självbildning måste alltid vara ofullständig, men den blev honom till stor nytta, och de år han tillbringade som tingsskrivare gav honom kunskap och erfarenhet om bristerna i våra lagar och i rättskipningen, samtidigt som han fick vana vid offentliga uppdrag. Knappt mer än yngling valdes han till riksdagsman 1809, och för varje ny riksdag växte hans förtroende och inflytande, som var som störst under riksdagarna 1828–30 och 1834–35. I april det sistnämnda året lät flera medlemmar av bondeståndet och några ståndspersoner i Stockholm genom Nils Månsson i Skumparp överlämna en käpp med guldkrycka och ett guldur till Anders Danielsson – det förra som ett minne av riksdagen, det senare som ett bevis på stockholmarnas uppskattning.

Fyra år senare, 1839, trettio år efter att han inlett sin offentliga bana, dog Anders Danielsson – om inte i fattigdom, så åtminstone mycket nära den. En tid var han rik. Genom sitt fädernearv, lyckosamma egendomsköp och det ansenliga riksdagsmannaarvode han uppbar hade han nått verklig förmögenhet. Men han var aldrig någon penningmänniska; till det hade han ett för gott hjärta och följde alltför förbehållslöst sin övertygelse. Därigenom drogs han in i borgensåtaganden, samtidigt som mängden av uppdrag som anförtroddes honom, tillsammans med hans pliktkänsla och redlighet, tvingade honom att under riksdagarna avlöna ett helt kansli för att sköta ärendena ordentligt – och att inte snåla med pengar där de var enda nyckeln till att, hos de vinningslystna, så att säga öppna dörren till samvetet. Hans penningbekymmer tvingade honom slutligen att sälja sin egendom och köpa det lilla obetydliga Surte strax utanför Göteborg. Han kunde till och med under en tid inte inneha sin plats i Göteborgs diskont. Han var på väg att på grund av skulder förlora sin frihet och därmed sin rätt som riksdagsman, och endast vänners uppoffrande bidrag räddade honom från detta.

Bekymren, motgångarna och följderna av det levnadssätt som Stockholmslivet under riksdagarna tvingade honom till undergrävde hans hälsa. Han dog den 22 april, endast 55 år gammal, och efterlämnade tre söner och tre döttrar. (Reds. anm.: Originaltexten anger motstridiga dödsår, både 1837 och 1839; med tanke på födelseåret 1784 och uppgiften om 55 års ålder är 1839 sannolikt det korrekta.) Änkan, hans kusin Catarina Andersdotter, som han varit gift med sedan 1805, fick sedan pension av riksens ständer.

Det var en söndag den 5 maj som Anders Danielssons kista fördes från Göta älvs strand över Vättlefjäll i högtidlig procession till Angereds kyrka. Solen kastade sina sista strålar på kyrkan, på den väldiga bautastenen intill, på de trofasta vännerna, på barnen och på kistan som sänktes i graven. Prosten Rhedin förrättade begravningen och skildrade sedan i enkla men värdiga drag den bortgångne: hans goda och redliga avsikter, hans allvar och kraft, hans fasta, orubbliga vilja och övertygelse. När allt var slut, när solen gått ned och de sörjande återvände från graven, upplystes himlen av ett starkt norrsken. Det var som om naturen själv velat förebåda den gloria som skulle omstråla hans minne för eftervärlden.

Anders Danielsson.

Ja varen eder alltid like, redlige fosterlandsvänner! Det är: gifven akt, tiden är inne. Gud bevare fäderneslandet! (Ur Anders Danielssons testamente.)

Hvem är han mannen med det öppna, ärliga ansigtet, han med den genomträngande blicken och det der draget af fasthet och kraft omkring munnen?

Der står han i sitt rum, omgifven af personer som rådfråga, som begära och erhålla och lemna upplysningar i en mängd olika saker, och sjelf utdelar han ordres åt en hel skara af skrifvare. Men klockan slår, han skall upp i plenum. Och skaran skingrar sig, dörren stänges, man hör endast raspandet från skrifvarnes pennor. Hvem är han, den enkla flärdlösa mannen, som sysselsätter ett helt kansli af skrifvare, — som är omgifven liksom en af rikets herrar, en af landets första embetsmän, af personer af alla stånd, hvilka trängas i hans förmak?

Mannen är, eller rättare var, en af vårt lands ”store män”, en folkets man, en Engelbrecht till vilja och kraft och fosterlandskärlek — det var en bonde, det var Anders Danielsson, han som till slut när han blifvit vald till fullmäktig för 27 härader förde talan för en tolftedel af hela Sveriges allmoge.

Detta ensamt talar för mannens värde, visar det förtroende han vunnit. Anders Danielsson var en frihetens och framåtskridandets man, och han kämpade oförskräckt mot alla maktens och maktfullkomlighetens konstgrepp, aldrig låtande missleda sig, alltid med sitt syfte klart och bestämdt för ögat. Också blef han till slut på riksdagarna själen inom sitt stånd. Alla blickade upp till honom, vare sig som anhängare eller motståndare. Frihetens män, de som ville folkets sak, de som icke ville tillsluta ögonen för maktöfverträdelser, för missbruk eller för oskickligheten och odugligheten hos vårdarne af landets ärender, de blickade upp till honom som till sitt hufvud; han var den — det visste man — som vågade sätta yxan till roten. Motståndarne åter blickade upp till honom, såsom den hvilken ensam striden gällde. Deras seger eller fall berodde af stridens utgång med honom ensam. Det väcker glädje, nej, det väcker stolthet och vördnad, då man intränger i våra dagars riksdagshistoria och finner ett förstånd, en kraft och en själsstyrka, som kunde undgå intrigerna, som kunde motstå frestelserna, och som icke nedtyngdes af mödorna och arbetet. Man stadnar, man bugar sig för minnet af en sådan man. Ingen fläck vidläder detta minne. Renheten och fastheten i hans offentliga karakter står oantastad äfven af hans motståndare, ehuru visserligen förtalet och afunden och hatet haft mycket att hviska äfven om honom. Hans svagheter som menniska — se der allt hvad dessa hviskningar haft att kringbära.

Utrymmet tillåter oss icke att vara så utförliga, som vi skulle önska, om denne mans offentliga verksamhet, en verksamhet som ställer honom utan all fråga såsom svenska allmogens främsta man under det halfthundrade år som förflutit, sedan vi fingo ett friare samhällsskick. Såsom prof på hans oförskräckthet och frisinthet och tillika såsom ganska betecknande för den inom hela bondeståndet vid 1823 års riksdag rådande tonen, må här anföras följande ur de helsningstal, hvilka Anders Danielsson höll vid början af denna riksdag.

Till ridderskapet och adeln yttrade han bland annat: ”att vår stat kan bestå med inrättningar, som kosta ojemförligt mindre, än de nu varande, är icke ett ämne för tvifvel, ehuru kanske för tvist. Dessa inrättningars reformerande, embetsmannahärens minskande, arméens reducerande, afskaffande af grannlåten i deras beklädnad, ny frihet att drifva de näringar och begagna de hjelpkällor, vi kunna ega, beskattningens jemnare fördelning — allt detta är ämnadt utgöra föremål för bondeståndets yrkanden på denna riksdag.” Talet till presteståndet innehöll bland annat: ”vi äre ombud för jordbrukare, som alltmer allmänt utarmas, som dag från dag hoptals jagas från en undergräfd jordegenderätt, så fort det hinner gå till vrakpris under utmätningsklubban. Det kan icke fela, att detta betryck härrörer från en omättlig beskattning. Utvägar till dess nedsättande måste finnas; ty dess utgörande upphörer i alla fall. Det måste blifva möjligt, att landet styres genom inrättningar, ej kostsammare än att det mäktar underhålla dem — eller ock upphörer landet att styras — det tredje gifves ej.” . . . ”Högvördiga preståndets fördelar stå väl föga i något omedelbart sammanhang med landets allmänna välstånd eller trångmål.” Talaren hoppas af ”högv. presteståndet ett deltagande, som tillhörer dess bestämmelse, och tvifvelsutan ligger till grund äfven för bibehållandet af dess deltagande i lagstiftningen, ett deltagande, hvarigenom svenska presterskapet framför andra länders religions-lärare utmärkes”. — Presteståndet beslöt att på bondeståndet ställa den frågan, huruvida den djerfve talarens ord voro ett uttryck af hans enskilda, eller hela ståndets tänkesätt. Enhälligt beslöts vid den genom riksdagstidningen derom bekomna underrättelse att justera det protokoll öfver ståndets öfverläggningar, som innehöll på en gång bifall till hvad A. D. framställt, och derjemte den önskan, att hans tal måtte till trycket befordras.

Anders Danielsson föddes i Bondarp i Elfsborgs län den 12 Januari 1784. Fadern hette Daniel Pehrsson och modern Ellika Andersdotter. De voro ett välmående folk och gåfvo sonen den uppfostran, som de för honom ansågo nödig, och det var icke mycket. Anders Danielsson fick såsom så många andra förskaffa sig sjelf hvad han af den saken kunde. En sådan sjelfbildning måste alltid vara ofullständig, men den blef honom dock till stor nytta, och de år han tillbringade som tingsskrifvare voro synnerligen egnade att förskaffa honom kännedom och erfarenhet om bristerna i våra lagar och i deras skipande, äfvensom han derunder förvärfvade en viss vana vid allmänna värf. Föga mer än yngling valdes han till riksdagsman 1809, och sedan med hvarje ny riksdag tillväxte det förtroende han då vann och hans inflytande, hvilket var som störst under riksdagarna 1828—30 och 1834—35. Det var i April det sistnämnda året som åtskilliga medlemmar af bondeståndet och några ståndspersoner i Stockholm läto genom Nils Månsson i Skumparp tillställa Anders Danielsson ett rör med guldkrycka och ett guldur, det förra ett minne af riksdagen, det sednare som ett intyg på Stockholmsboarnas tänkesätt.

Fyra år derefter, 1839, trettio år sedan han först började sin offentliga bana dog Anders Danielsson, och han dog om icke i fattigdom, så åtminstone hardt nära. En tid var han rik. Genom sitt fädernearf, genom lyckliga egendomsköp, och genom det ansenliga riksdagsmannaarfvodet, som han uppbar, hade han stigit till verklig förmögenhet. Men han var aldrig penningekarl, han hade dertill för godt hjerta, han följde för obetingadt sin öfvertygelse. Härigenom invecklades han i borgensförbindelser, medan mängden af de många uppdrag, som anförtroddes honom, och pligtkänslan och redligheten att samvetsgrant utföra dem nödgade honom att under riksdagarna aflöna ett ordentligt kansli till dessa ärenders ordentliga skötande, äfvensom att icke spara på penningen, der den var enda nyckeln, för att hos vinningslystnaden liksom öppna dörren till samvetet. Hans penningebetryck nödgade honom slutligen att sälja sin egendom och köpa det lilla obetydliga Surte straxt invid Göteborg. Han kunde till och med för en tid icke bekläda sin plats i Göteborgs diskont. Han var på väg att för skuld förlora friheten och dermed sin riksdagsmannarätt, och endast hans vänners uppoffrande bidrag räddade honom derifrån.

Bekymren och motgångarna och följderna af det lefnadssätt, hvartill Stockholmslifvet under rik-dagarna tvang honom, undergräfde hans helsa. Han dog den 22 April 1837, blott 55 år gammal, och efterlemnade 3 söner och 3 döttrar. Enkan, hans kusin Catarina Andersdotter, med hvilken han varit gift sedan 1805, erhöll sedan af riksens ständer en pension.

Det var Söndagen den 5 Maj 1837, som Anders Danielssons lik från stranden af Göta elf öfver Vättle fjell fördes i högtidlig procession till Angereds kyrka. Solen kastade sina sista strålar på kyrkan, på den jättelika bauta-stenen derinvid, på de trofasta vännerna, på barnen och på kistan, som sänktes i grafven. Prosten Rhedin förrättade begrafningen och skildrade sedan i enkla men värdiga drag den bortgångne, hans goda och redliga uppsåt, hans allvar och kraft, hans fasta orubbliga vilja och öfvertygelse. När allt var slut, och solen gått ned och de sörjande återvände från grafven, upplystes himlen af ett starkt norrsken. Det var liksom naturen sjelf velat förebilda den gloria som skulle omstråla hans minne för efterverlden.