Konstnärerna Lundgren och Kiörboe hemma efter tjugo år

Vår huvudstad gästas för närvarande av två storheter inom måleriets värld: Egron Lundgren, för vars konst Englands drottning och folk – och efter dem hela det bildade Europa – böjer knä, och Kiörboe, vår tids kanske främste djurmålare. Av huvudstadens etthundrasextusen invånare lär knappast etthundrasex ha tagit emot tidningarnas nyhet med något intresse: att dessa båda utmärkta konstnärer, efter mer än tjugo års frånvaro, har återvänt till fäderneslandet och huvudstaden.

Detta är ett sorgligt faktum, som bevisar sanningen i den gamla regeln att kärleken till konsten inte har nått långt ner eller spritt sig vida omkring i vårt land. Hade det i stället för Egron Lundgren varit prins Mehemed Ali (nåväl, han var förvisso en storhet på sitt sätt), eller till exempel greven av Flandern, som häromdagen syntes på Kungliga teaterns galleri, då hade blotta ryktet säkert fyllt salongen till bristningsgränsen, och publiken hade tagit mer notis om den höge gästen än om pjäsen. Jag begär inga hedersvakter utanför herrarna Lundgrens och Kiörboes bostäder, men jag skulle önska att åtminstone konstens vänner visade de båda storheterna lite uppmärksamhet.

I förhoppning om att den, fastän ganska gammal, inte är känd av alla, tillåter jag mig att berätta en liten anekdot från Kiörboes ateljé. Konstnären fick där en dag besök av yrkesbrodern Marcus Larson. När de betraktade den utmärkta tavla målaren arbetade med, föreställande en ståtlig häst i full sadelutrustning, påpekade Marcus Larson ett misstag i någon obetydlig detalj i utrustningen; det var en rem för mycket eller för lite, eller något liknande. Kiörboe bestred anmärkningens riktighet och hävdade att han, som bättre än de flesta borde känna till saken, inte kunde ha begått ett sådant fel. »Ja, men jag har länge varit sadelmakargesäll», invände Larson, och avväpnade därmed förstås sin motståndare.

Vår hufvudstad gästas för närvarande af tvenne storheter inom målarekonstens verld: Egron Lundgren, för hvars konst Englands drottning och folk och efter dem hela det bildade Europa böja knä, och Kiörboe, vår tids kanske ypperste djurmålare. Inom de etthundrasextusen invånare, som hufvudstaden eger, lära knappast etthundrasex med något intresse emottagit den af tidningarne meddelade underrättelsen, att dessa båda utmärkta konstnärer, efter mera än tjugo års frånvaro, återkommit till fäderneslandet och hufvudstaden. Detta är ett sorgligt faktum, som bevisar sanningen af den gamla regeln, att kärleken till konsten icke trängt långt ned, icke vida omkring i vårt fädernesland. Hade det varit, i stället för Egron Lundgren, prins Mehemed Ali (nå, det var nu visserligen en storhet på sitt vis), men grefven af Flandern t. ex., som häromdagen varit synlig på kongl. teaterns galleri, helt säkert hade blotta ryktet derom proppat salongen, och publicum tagit mera notis af den höge skildtvakten än af pjesen. Jag begär inga skildtvakter utanför herrar Lundgrens och Kiörboes bostäder, men jag ville att åtminstone dessa konstens vänner skulle något litet gå i gevär för de båda storheterna.

Under förhoppning att den, ehuru temligen gammal, icke är känd af alla, tillåter jag mig omtala en liten anekdot från Kiörboes atelier. Artisten hade der en dag besök af yrkesbrodern Marcus Larson. Vid betraktandet af den ypperliga tafla målaren hade under händer, framställande en ståtlig häst i full sadelmundering, anmärkte Marcus Larson ett misstag i någon obetydlig detalj af munderingen; det var en rem för mycket eller för litet, eller något dylikt. Hr Kiörboe bestred anmärkningens riktighet, påstående att han, som bättre än de fleste borde känna saken, ej kunnat begå ett sådant fel. »Ja, men jag har länge varit sadelmakaregesäll», invände Larson, dermed naturligtvis afväpnande sin motståndare.