Marcus Larson ställer ut i Linköping inför Londonresa

Konstnären Marcus Larson har under några dagar visat en utställning av sina verk i Linköping, som med rätta väckt alla konstvänners uppmärksamhet. Larson väntas även till Jönköping, varefter han planerar att via Göteborg och Köpenhamn resa vidare till London. Östgöta Correspondenten publicerar, efter en kritisk genomgång av Larsons arbeten, följande biografiska skiss över konstnären:

Marcus Larson föddes 1825 på Lilla Örsätter i Örtomta församling i Östergötland. Hans far tillhörde bondeståndet men var mycket fattig. Pojkens tidigt visade och strävsamma begåvning fick föräldrarna att, trots stora uppoffringar, sätta honom i skola i Linköping. Han inackorderades i staden hos en trumslagare, som åtog sig att ge honom husrum och mat för 7 riksdaler riksgälds i månaden. Någon förkärlek för boklig bildning utvecklade han dock inte där, men desto större fallenhet för små mekaniska arbeten och framför allt för ritning och teckning. Konduktör Blom, då anställd som ritlärare vid skolan, blev hans förste lärare i ämnet. Föräldrarnas tillgångar räckte dock inte till för att han länge skulle kunna fortsätta undervisningen, och han återvände hem.

Hans rastlösa själ lämnade honom dock ingen ro. År 1842 begav han sig till huvudstaden. När han kom fram ägde han inte en enda skilling. Utblottad gick han till den första sadelmakarskylt han fick syn på och steg in i verkstaden, vars ägare, ålderman Hultgren, fick höra hans bekymmer och antog honom som lärling. Hultgren, en lika hederlig som förträfflig man, upptäckte snart ynglingens stora intresse och lät honom på kvällarna besöka Målarakademien. Larson försummade ändå inte sadelmakaryrket, och vann till och med ett pris vid Teknologiska institutet för en inlämnad ritning till en vagn.

År 1848, när han blev gesäll, lämnade han Hultgren och bosatte sig i en vindskupa på Grevgatan på Ladugårdslandet, där han inredde en liten ateljé och nu helt ägnade sig åt måleriet. Hans fattigdom var dock mycket tryckande. Hos Hultgren hade han lärt känna hyrkusken Berggren, en förmögen, för att inte säga rik man, som en dag erbjöd Larson att ta över hyrkuskrörelsen. Vid samma tid hade Larson för första gången målat en ek efter naturen och lämnat in den till Målarakademien för bedömning. Hans svar på Berggrens erbjudande blev:

— Jag ber om betänketid. Belönar akademien min ek fortsätter jag som konstnär; belönar man mig däremot inte, antar jag förslaget och blir hyrkusk.

Akademien belönade eken, och prins Gustaf, som då var akademiens kansler, utökade priset med fem dukater.

Detta inträffade 1849. År 1850 vann han högsta priset, och 1851 blev han agré. Samma år fick han, genom prins Oscars förmedling, tillstånd att följa med den sjöexpedition som då avgick under prinsens befäl. Under denna utvecklades hans konstnärssinne på ett lysande sätt, framför allt som marinmålare. Efter återkomsten mottog han beställningar från kungafamiljen, vilket gjorde det möjligt för honom att företa en konstresa i Tyskland, där han 1854 fick akademiens resestipendium.

Med vilken ihärdighet, kraft, arbetsamhet och snabbhet Larson gick framåt visas allra bäst av att han redan året därpå, 1855, framträdde på den stora världsutställningen i Paris med några större verk. Trots att fransmännen inte brukar överskatta utländska talanger ställdes han av en av Parispressens främsta tidningar, Gazette de France, vid sidan av Frankrikes störste landskapsmålare. Den tyska konstkritiken hade redan tidigare erkänt hans stora förmåga. Vid utställningen 1857, likaså i Paris, deltog han med fyra verk. Flertalet av Paristidningarna — Le Pays, Gazette de France, Figaro, Le Siècle, La Chronique Rose, L'Entracte med flera — skrev då om honom. Han var redan ett namn, redan en storhet.

— Artisten **Marcus Larson** har under några dagar i Linköping uppställt en exposition af sina arbeten, hwilka rättwisligen tilldragit sig alla konstwänners uppmärksamhet. Herr Larson lärer äfwen wara att förwänta till Jönköping, hwarefter han ämnar att öfwer Götheborg och Köpenhamn begifwa sig till London. Östgötha Korrespondenten innehåller efter en kritisk öfwerblick å Larsons arbeten följande biografiska skizz öfwer konstnären sjelf:

Marcus Larson är född i Östergöthland, Örtomta församling, Lilla Örsätter, år 1825. Hans far tillhörde bondeståndet, men war likwäl i högsta grad obemedlad. Gossens tidigt wisade och uppåtsträfwande anlag föranledde föräldrarne att, ehuru med stora uppoffringar från deras sida, insätta honom i skolan i Linköping. Han inaccorderades derföre också i staden hos en trumslagare, hwilken förband sig att gifwa honom husrum och mat för 7 Rdr rgs per månad. Någon förkärlek för bokliga studier utwecklade han dock icke här, men desto mera fallenhet för små mekaniska arbeten, men framför allt dock för ritning och teckning. Konduktör Blom, då anställd såsom ritlärare wid skolan, blef hans förste läromästare häri. Men föräldrarnes tillgångar tilläto honom icke att länge begagna sig af denna underwisning, och han återwände till hemmet. Hans oroliga själ lemnade honom dock icke i fred. År 1842 begaf han sig till hufwudstaden. Anländ dit, egde han icke en enda skilling i sin ficka. Blottad på allt, ställde han kosan till den första sadelmakareskylt, som han upptäckte, och inträdde i werkstaden, hwars egare Ålderman Hultgren, åt hwilken han förtrodde sitt bekymmer, antog honom som lärgosse. Hultgren, en lika redbar som förträfflig man, upptäckte snart ynglingens favoritböjelse och tillät honom att om qwällarne besöka målareakademien. Larson försummade härunder likwäl icke sadelmakareyrket, och wann äfwen ett pris i teknologiska institutet för en dit inlemnad ritning till en wagn. År 1848, då han blef gesäll, lemnade han Hultgren, och bosatte sig i en windskupa på Grefgatan å Ladugårdslandet, der han ordnade en liten atelier, nu uteslutande egnande sig åt målarekonsten. Hans obemedlade ställning war dock högst tryckande. Hos Hultgren hade han gjort bekantskap med hyrkusken Berggren, en förmögen, för att icke säga rik man, och som en dag erbjöd Larson att öfwertaga hyrkuskaffärerna; men wid samma tid hade Larson — för första gången — målat en ek efter naturen, och hwilken han inlemnat till målareakademiens bedömande. Hans swar på Berggrens anbud blef också:

— Jag anhåller om betänketid. Belönar akademien min ek — så fortsätter jag wägen som artist; belönar man mig deremot icke — så antager jag förslaget — och blir hyrkusk.

Akademien belönade eken, och Prins Gustaf, som då war akademiens kansler, förökade priset med fem dukater.

Detta inträffade 1849. År 1850 wann han högsta priset, 1851 blef han agrée. Samma år fick han, genom Prins Oscars bemedling, tillstånd att åtfölja den sjöexpedition, som då utgick under Prinsens befäl. Härunder utwecklade sig hans konstnärssinne framför allt såsom marinmålare på ett lysande sätt. Återkommen från denna expedition, mottog han beställningar från den kungliga familjen, hwarigenom han sattes i tillfälle att företaga en konstresa i Tyskland, der han år 1854 erhöll akademiens resestipendium. Med hwilken ihärdighet och kraft, arbetsamhet och hastighet Larson gick framåt, wisar sig allra bäst, då han följande året eller 1855 uppträdde på den stora werldsexpositionen i Paris med några större arbeten, hwarigenom han, oaktadt Fransmännen icke bruka öfwerskatta främmande talanger, likwäl af en af de förnämsta organerna inom Parispressen, Gazette de France, ställdes wid sidan af Frankrikes störste landskapsmålare. Den Tyska konstkritiken hade redan förut erkänt hans stora förmåga. Wid expositionen 1857, likaledes i Paris, och hwarom wi i det föregående talat, deltog han med fyra numror. Flertalet af Parisertidningar Le Pays, Gazette de France, Figaro, Le Siecle, La Chronique Rose, L'Entreacte m. fl. sysselsatte sig då med honom. Han war redan ett namn, redan en storhet.