Luleå.
Om Hans Kungliga Höghet Kronprinsens resa innehåller de norrländska tidningarna otaliga funderingar och gissningar om syftet, snarlika tomt spekulerande. Än sägs det att Hans Kungliga Höghet endast vill göra en nöjesresa, än att han ämnar besöka Varangerfjorden för att möta den östra grannens (Reds. anm.: Ryssland) erövringsplaner i den trakten.
Vi tror oss däremot kunna meddela från säker källa att Hans Kungliga Höghet länge hyst en önskan och föresats att genom en resa i Norrland förvissa sig om invånarnas situation och vad som bör göras för att främja koloniseringen. Bland annat har Hans Kungliga Höghet samtalat med riksdagsmännen härifrån trakten om möjligheten att inrätta straffkolonier i Lappmarken under sträng militär bevakning, och att upplåta egna nybyggen åt de fångar som genom gott uppförande visar sig förtjäna det. Under tiden skulle de få arbeta med utdikningar, strömrensningar, nyodling, kanalgrävningar med mera som kan tjäna till att förbättra kommunikationerna.
Utöver nyttan av detta för koloniseringen skulle fångarna kunna få en bättre sysselsättning än vad som är möjlig i fängelse och korrektionshus, samt en uppmuntran att överge lättjans och brottets bana. Huruvida denna i sig själv vackra tanke inte möter alltför stora hinder genom klimat, lokala förhållanden och invånarnas farhågor, kommer sannolikt att bli föremål för Hans Kungliga Höghets uppmärksamhet. Det är utan tvivel en av orsakerna till att han vill göra utflykter till någon av Lappmarkerna.
I likhet med vad vår granntidning "Vad har hänt" har uttryckt, tror vi att Luleå Lappmark är mest förtjänt av företrädet, eftersom den omfattar de största odlingsmarkerna med en rik flora, frodig vegetation, stora segelbara och fiskrika insjöar. Dessutom är den synnerligen fördelaktig genom att den kan sättas i sjöfartsförbindelse med kusten (Bottniska viken) med endast kanaler eller järnvägar på ett par ställen, tillsammans 1½ till 2 mil förbi forsar i den i övrigt 14 mil segelbara Luleälven.
Då mycket beror på regentens intresse för sådana trakter, lyckönskar vi Norrbottens invånare till det höga besöket. Vi ser gärna att det för Hans Kungliga Höghet skulle kunna bli vad han säkerligen minst förväntar, nämligen en nöjesresa. Denna benämning må dock gärna gå an, men i den meningen att Hans Kungliga Höghet verkligen har lust att bidra till landets framtida utveckling, mer än många av hans höga företrädare.
Med stigande bekymmer har Norden åsett den olyckliga vändning som Sveriges handels-, tull-, finans- och näringslagstiftning tagit efter Karl XIV Johans död, till följd av frihetsfrasernas påtryckning och föraktet för den så kallade prohibitismens röst (Reds. anm.: anhängare av importförbud och handelsrestriktioner). Med munnen full av dessa fraser har man rusat fram på den förklädda egennyttans och den uppenbara lättsinnighetens parallella vägar, tills båda slutat i det ömkligaste slaveri. Vi är utarmade av njutningslystnad och trängda av fattigdom, oförmögna att hålla stånd mot den anryckande nyfranska eller gammalryska regeringskonsten med det svarta prästväldet, ämbetsmannatyranniet, korruptionen, celltystnaden, bajonetten och knutpiskan till bundsförvanter.
Nordens åsikt att eftergifterna i den ekonomiska lagstiftningen varit ett förebud, som under frihetens sken bragt oss till politisk och andlig förslappning, har smakat våra liberaler illa och mött ovilja på alla håll. Men äntligen börjar en och annan tidning att ta upp vårt tema och utföra det med större skicklighet än vad vi är förunnade. Då vi nu ur Westmanlands Läns Tidning här återger en sådan uppsats om Sveriges ekonomiska tillstånd, frambär vi vår uppriktiga tacksamhet till författaren. Måtte fler av pressens organ skynda sig att väcka den slumrande fosterlandskänslan hos folket på alla orter, ty våra frihetsnarrar är lättledda av opinionen och vänder sig lätt för att behaga den. De är också popularitetsjägare, och så snart de märker att vinden vänder sig mot deras tidigare kurs, ska de genast ropa "ror i lä!" och vända.
En urtima riksdag förutspås från flera håll och lär knappast kunna undvikas, då statsunderskottet torde uppgå till flera miljoner riksdaler årligen, eftersom man konstlat gjorde upp inkomstbetänkandet vid den nyss avslutade riksdagen för att slippa frågan.
Men hur ska en urtima riksdag avhjälpa underskottet? Endast två sätt står att välja: 1) låna pengar, 2) utskriva allmän beskattning. Det tredje sättet, och det enda förnuftiga i dessa tider, att minska utgifterna, kan inte komma i fråga, ty vad ständerna senast anslog måste utgå fram till nästa ordinarie riksdags statsreglering eller till slutet av 1860. Att man även till den tiden ska anstränga sig för att framgent behålla samma omfattning av de remmar som man senast lyckades skära ur skattebetalarnas hud under namnet "dyrtidsanslag", lär inte betvivlas.
Prästerskapet och ämbetsmannaväldet — denna dubbelmara som rider det svenska folket, kväver dess fria andedräkt och pressar fram svetten på dess panna — ska inte försumma sina intressen vid det stundande valet. Vi känner väl personligen och föreställer oss ganska många präster och ämbetsmän som tar uppriktig del i folkets bekymmer, men de är, liksom vi, i minoriteten. Deras namn förtigs eller bespottas av en tidningspress som nästan uteslutande ligger i präst- och ämbetsmannaväldets tjänst.