SKÅNSKA TELEGRAFEN • 1858-06-18 · 7 min läsning

Från Mexiko skrifves att Zuloaga låtit spärra alla mexikanska hamnar

1858Oscar I · Reformernas tid · 1848 och Krimkriget
Regent
Oscar I — kung sedan 1844
Sverige då
Union med Norge · liberala reformer — folkskola, näringsfrihet på väg · ca 3,5 miljoner invånare
Epok
Reformernas tid — det gamla ståndssamhället börjar luckras upp
Samtidigt
Revolutionsåret 1848 skakar Europa · Krimkriget 1853–56
Historisk karta över Europa
Europa 1815 — efter Wienkongressen · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Paris den 12. Med anledning av de många ryktena om krigsrustningar har den franska statstidningen Moniteur sett sig föranlåten att publicera en kort förklaring, där det helt och hållet förnekas att några extraordinära rustningar pågår. Frankrikes armé och flotta baseras på den redan fastställda budgeten för i år, och denna kommer inte att överskridas, heter det.

Wien den 12. Enligt rapporter från Belgrad den 11 angreps den engelske konsulns bostad samma dag av flera nizamer (Reds. anm.: osmanska reguljära soldater), vilka dock slogs tillbaka av den serbiska vakten. Stor förbittring ska råda bland både den turkiska och den serbiska befolkningen. Ett kompani serbisk militär har kommenderats till skydd för det engelska konsulatet.

London den 13. Kungen av Belgien väntas hit på torsdag. Drottningen har besökt Birmingham.

London den 14. I underhuset har ministrarna lagt fram den femte indiska resolutionen. Ett par motförslag väcktes, men efter viss debatt segrade regeringens förslag vid omröstningen.

Vidare. Från New York har underrättelser inkommit daterade den 1 juni. Den förbittring som visitationen av fartyg väckt fortsatte alltjämt och har lett till flera förslag i kongressen. Under tiden har det engelska sändebudet, lord Napier, låtit ett ångfartyg avgå till chefen för den engelska eskadern för att informera honom om läget.

Från Mexiko skrivs att Zuloaga har låtit spärra alla mexikanska hamnar.

Paris den 14. Moniteur innehåller en artikel om kringförsäljning av böcker, där det påminns om att religiösa skrifter som är ägnade att väcka fanatism inte får bäras omkring och bjudas ut till försäljning. Man måste, heter det, hindra utländska sällskap, som har tillgång till betydande resurser, från att skicka ut agenter som väcker oro i sinnena.

Paris den 15. Moniteur tillkännager att senatorn Delangle har utnämnts till inrikesminister, efter general Espinasse som har avgått. Herr Royer vikarierar för herr Fould som minister för det kejserliga huset.

Det kejserliga hovet har flyttat från Fontainebleau till Saint-Cloud.

Läget på börsen i Paris har under några dagar börjat förbättras, och fonderna stiger något. Man tillskriver såväl Moniteurs som den engelske ministern Disraelis fredliga uttalanden viss betydelse i detta. Det sägs också att kejsaren i sitt kommande tal i Cherbourg avser att göra ett nytt uttalande, likt det i Boulogne, om att "kejsardömet är freden".

Det missnöje med det nuvarande läget som under en tid har gripit fransmännen har, i brist på andra uttryckssätt, fått utlopp i en mängd delvis högst orimliga rykten. Det senaste är att ett kejserligt manifest väntas som ska besluta om en fullständig omformning av den franska politiken. Den stora nyheten för dagen är dock att inrikesministern, eller ministergeneralen som han kallas, Espinasse har entledigats och ersatts av en civilperson, senatorn Delangle. Den motvilja som general Espinasses utnämning till inrikesminister väckte har man således förmodligen inte ansett sig kunna trotsa längre.

Moniteurs notis, där uppgifterna om rustningarna vederläggs, har följande innehåll: "För ungefär ett kvartal sedan påstod de engelska tidningarna att den franska regeringen företog sig extraordinära rustningar. Moniteur vederlade dessa uppgifter. Nu har liknande påståenden åter förekommit, och vi förklarar dem ånyo grundlösa. Stridskrafterna till lands och sjöss, vilka för ett år sedan fastställdes för 1858, har inte ökats."

Tidningen Patrie har en något utförligare artikel i samma anda.

Det kejserliga hovet har anlagt sorg efter hertiginnan av Orléans för att visa att man "står fastare", som det heter, än tidigare regeringar. En av de halvofficiella tidningarna har, med anledning av de manifestationer som en del fransmän gjorde vid hertiginnans död, publicerat en artikel där det förklaras att regeringen har tillåtit dessa manifestationer utan att lägga något hinder i vägen; att den inte bryr sig om partiernas förhoppningar och att den, stark genom sitt folkliga ursprung, känner sig lycklig att kunna handla mer ädelmodigt än tidigare regeringar. "Den allmänna rösträttens fasta och väldiga verk frågar inte efter partiernas vallfärder, klander eller illvilja, och förlåter gärna den lättsinnighet och den barnsliga hämnd som visar sig i att skymfa dem som beskyddar den eller i att förneka de fördelar de åtnjuter."

Underrättelse har inkommit från Neapel om att den neapolitanska regeringen, sedan den engelska regeringen avgivit sitt ultimatum med tio dagars frist innan maktåtgärder skulle vidtas, har gett efter och genast betalat ut det krävda skadeståndet på 3 000 pund till de engelska maskinister som hållits i häkte, samt utlämnat det sardinska ångfartyget Cagliari till befälhavaren över den engelska Medelhavseskadern, lord Lyons.

De diplomatiska förbindelserna mellan västmakterna och Neapel ska, med anledning av den eftergivenhet kung Ferdinand visat i Cagliari-affären, ha kommit till den punkt att de är nära att återupptas. Amiral Lyons ska vara utsedd till Englands representant vid hovet i Neapel.

Från Berlin skrivs att man vid den fjärde konferensen, som hölls den 8, helt och formellt har övergett alla tankar på en union mellan furstendömena. Frankrike lär i stället ha väckt en del förslag om att återställa största möjliga likhet i de båda furstendömenas politiska institutioner, som en förberedelse till deras framtida förening.

Valen till departementsråden vållar regeringen bekymmer, eftersom den fruktar att oppositionen ska bli för starkt representerad och själv inte vågar uppträda med vanlig kraft vid valen. Prefekterna har därför fått order att visa takt och måttfullhet. Oppositionen har vid dessa val fördelen att kandidaterna inte behöver avlägga ed till kejsaren. Många oberoende kandidater har trätt fram, och flera prefekter har på grund av den rådande stämningen avstått från att ställa upp någon officiell lista.

En tidning i Petersburg innehåller följande korrespondens från Bryssel: Strax efter att säkerhetslagen utfärdats i Frankrike fick prefekten i Metz följande skrivelse från general Espinasse: "Herr prefekt! Enligt bestämmelserna i den allmänna säkerhetslagen får jag underrätta er om att det finns tre personer i ert departement som måste förvisas till följd av sitt uppträdande 1848. Ni ska därför genast sammankalla en kommission bestående av militärbefälhavaren, presidenten för överdomstolen och er själv, och utse dem som ska förvisas." Prefekten lydde; kommissionen sammankallades och man började gå igenom alla gamla akter, men förgäves – man kunde inte finna någon som förtjänade förvisning. Prefekten rapporterade detta till ministern, jämte lovord om det goda sinnelaget i departementet. Espinasse svarade genast: "Ni har inte förstått mig. Jag sade att tre personer från ert departement måste förvisas: det är advokat L., doktor M. och godsägaren R. Alla tre bor i Metz, och på dem ska åtgärden tillämpas." Den olycklige prefekten kallade åter samman kommissionen; denna fann de tre personerna oskyldiga, och prefekten rapporterade detta till ministern, men fick genast följande svar: "På ert personliga ansvar och vid risk att genast bli avskedad ska ni inom 24 timmar skicka de angivna personerna via Marseille till Lambessa." Prefekten hade inget annat val än att lyda. I staden blev förbittringen allmän, och en insamling öppnades för de förvisades familjer. Prefekten begärde sitt avsked och lade fram saken för kejsaren; denne lät kalla Espinasse till sig, och de förvisade fick återvända till sina familjer.

Ett rykte har gått i Paris om att domstolen i Versailles inte skulle ta upp målet om duellen mellan de Pêne och Hyenne, utan att de militära deltagarna i duellen skulle ställas inför krigsrätt, som skulle pröva om det hade gått hederligt till vid duellen.

Amiral Napier har i underhuset väckt frågan om huruvida regeringen inte behövde mer pengar med tanke på Frankrikes rustningar. Disraeli svarade hånfullt att man hyste alltför stor fruktan för ett krig som det inte fanns någon anledning till, eftersom Frankrike var i fullkomlig överensstämmelse med England om att upprätthålla freden i Europa. Disraeli meddelade därpå att Neapel hade gått med på Englands och Sardiniens krav. Vad gällde förhållandet till Förenta staterna hoppades han säkert att alla konflikter snart skulle vara över. Krigsministern förklarade för övrigt att England var fullkomligt rustat att möta varje angrepp.

Från Konstantinopel har åter trupper avgått till Hercegovina. Fuad Pascha har i Paris lämnat en not till konferensen, där han på Portens vägnar godtar status quo före 1856, men i övrigt önskar att den föregående pariskonferensens förklaringar ska hållas vid makt. Greve Walewski lär, på fråga om syftet med de två franska linjeskeppens närvaro i Grahovo, ha svarat att Frankrike inte ville hindra undertryckandet av upproret i gränsprovinserna.

De officiella underrättelserna från Bombay innehåller att överbefälhavaren Campbell utan stora förluster intagit Bareilly, att Rohilkund nu var ockuperat och allmän amnesti utfärdad, varigenom lugnet återställts i provinsen. Även Audh var lugnare, och de stora godsägarna hade underkastat sig. General Rose hade den 7 tillfogat fienden ett fullständigt nederlag vid Komos och fortsatt marschen mot Kalpi.

Följande mycket märkliga berättelse om en elefant som artillerist återfinns i den engelska arméns generalkommissaries rapport om militärtransportväsendets tillstånd i Indien: När general Outram i mars ryckte fram mot Lucknow blev en av de kolonner han ledde överrumplad mellan Sultanpur och Fyzabad av en stark upprorsstyrka, som den var tvungen att utkämpa en häftig drabbning mot. Sedan han ställt upp sina trupper lät han placera ut sina haubitsar på en lämpligt belägen höjd (Reds. anm.: berättelsen avbryts här i originalet).

Bakgrund

Frankrike styrdes vid denna tid av kejsar Napoleon III, som efter en statskupp 1851 hade utropat det andra kejsardömet. Regimen var auktoritär och förlitade sig på censur och kontroll av pressen, vilket återspeglas i den halvofficiella statstidningen Moniteur. Spänningarna med Storbritannien hade ökat efter ett attentatsförsök mot Napoleon III i januari 1858, då sprängämnen visade sig ha tillverkats i England. Detta utlöste den så kallade säkerhetslagen (loi de sûreté générale), som gav myndigheterna omfattande befogenheter att förvisa misstänkta motståndare – ett system som illustreras av berättelsen om prefekten i Metz.

General Charles Espinasse hade utnämnts till inrikesminister i samband med dessa repressiva åtgärder, men hans militära bakgrund och hårda metoder väckte motstånd. Hans avgång och ersättande med juristen och senatorn Claude Delangle markerade ett försök att mildra regimens framtoning. Achille Fould var en framstående minister i det kejserliga hushållet.

Cagliari-affären gällde det sardinska ångfartyget Cagliari, som hade beslagtagits av Kungariket Bägge Sicilierna (Neapel) sedan det inblandats i ett misslyckat revolutionärt företag. Två brittiska maskinister ombord hade fängslats, vilket ledde till en diplomatisk kris. Storbritannien, under premiärminister Lord Derby och med Benjamin Disraeli som ledande gestalt, ställde ett ultimatum till kung Ferdinand II av Neapel, som till slut gav efter, frigav männen, betalade skadestånd och lämnade tillbaka fartyget. Amiral Lord Lyons förde befälet över den brittiska Medelhavseskadern.

De "båda furstendömena" som diskuterades vid konferenserna i Paris syftar på Moldavien och Valakiet, de donaufurstendömen som senare skulle förenas till Rumänien. Stormakterna förhandlade om deras framtida status efter Krimkriget och Parisfreden 1856. Osmanska riket, här kallat Porten, var formellt suverän över furstendömena, och representerades vid förhandlingarna av Fuad Pascha. Frankrikes utrikesminister var greve Walewski.

I Hercegovina och kringliggande gränsprovinser pågick uppror mot osmanskt styre, vilket föranledde osmanska truppförflyttningar och stormaktsintresse, däribland fransk närvaro vid Grahovo.

I Indien rasade samtidigt det stora upproret 1857–1858, ofta kallat Sepoyupproret eller det indiska upprorsfälttåget. Brittiska styrkor under generaler som Sir Colin Campbell, Sir Hugh Rose och Sir James Outram återtog steg för steg upprorscentra i norra Indien, däribland Lucknow, Bareilly och områdena Rohilkund och Audh (Oudh). Striderna kännetecknades av hårda drabbningar och stundtals oväntade inslag, som den nämnda episoden om en elefant använd i artilleritjänst.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter