Inbördeskrig i Spanien – Frankrike sänder trupper

Det ser nästan ut som om fredens gudomlighet inte längre vill eller kan trivas i vårt gamla Europa. Knappt har det hunnit bli lugnt i öster förrän allt i väster står i ljusan låga: striderna som nyss rasade på världsdelens östligaste hälft flyttar sig plötsligt till den västligaste.

Inbördeskriget har nu brutit ut i Spanien i nästan alla provinser: man gör uppror, man bygger barrikader, man bombarderar och framför allt slåss man, i städerna och på landsbygden. Det har blivit tidens ton, en ton som stämmer väl med de vanor nationen antagit under de senaste femtio åren – och man vet inte alltid så noga vad striden egentligen handlar om.

Det har talats om att regeringen övervägt någon form av statskupp för att upprätthålla kungamaktens kraftigt försvagade auktoritet, eller möjligen att något utvidga de kungliga befogenheterna. Det har också talats om att ärkebiskopen av Toledo, Spaniens främste prelat, skulle ha underblåst oroligheterna för att på ett eller annat sätt omintetgöra indragningen och försäljningen av kyrkans fasta egendomar – ett beslut som visserligen kan anses juridiskt orättvist, men som ur politisk synpunkt är rimligt och i alla händelser fattat av cortes, de spanska ständerna. Den senare misstanken har mycket som talar för sig, men samtidigt framstår det som besynnerligt att en av kronans ministrar nyligen förklarat att regeringen inte lyckats upptäcka vilken hand rörelsen utgår ifrån. Har man verkligen inte märkt något, eller vill man inte se? Möjligen kommer rörelsen från mer än ett håll, och säkert har den mer än ett syfte.

Under tiden vacklar drottning Isabellas tron betänkligt. Frankrike och England har redan genom ett fördrag med Portugal och Spanien, den så kallade kvadrupelalliansen av 1834, förbundit sig att upprätthålla den kvinnliga tronföljden och de konstitutionella tronerna på halvön. Detta förklarar det steg som de båda allierade stormakterna nu beslutat: att Frankrike ska ingripa med väpnad hand. Palmerston har inför parlamentet förklarat att saken är ombesörjd, och en fransk tidning uppger att tre divisioner franska trupper redan avmarscherat mot den spanska gränsen.

Striden lär inte bli långvarig, eftersom den spanska nationens åsikter och sympatier i denna konflikt tydligt är mycket delade. Men även om man tror att England samtyckt till den franska interventionen för att upprätthålla den konstitutionella saken i Spanien, är det svårt att anta att kejsar Napoleon skulle vilja dra på sig ett krig för denna sak. Snarare kunde man då tro att avsikten med de franska truppernas ankomst till Spanien vore att stödja statskuppen, om någon sådan verkligen var planerad. Som sagt befinner man sig åter i en labyrint av möjligheter, ur vilken det inte är lätt att hitta utgången.

Den 29 Juli.

Det ser nästan ut som skulle fredens gudomlighet icke gerna wilja eller rätt wäl kunna trifwas längre i wårt gamla Europa. Det har ej hunnit blifwa lugnt i öster, förr än allt i wester står i ljusan låga: och striderna som nyss lågat på werldsdelens östligaste hälft, förflytta sig helt plötsligt till den westligaste. Det inbördes-kriget har nu i Spanien brutit ut nästan inom alla provinser: man pronuncierar, man barrikaderar, man bombarderar och framför allt man slåss i städer och på landet. Det har nu en gång blifwit tonen för dagen, en ton, som förträffligt harmonierar med nationens sedan femtio år tillbaka antagna wanor; och derwid wet man icke alltid så noga hwarom frågan då egentligen handlar. Det har talats om att regeringen funderat på någon slags statsstreck för att söka upprätthålla konunga-maktens nog mycket sjunkna myndighet eller möjligen ett litet grand förstora den kongliga prerogativet; det har talats om att Hans Högwördighet erkebiskopen af Toledo, Spaniens förste prelat, skulle hafwa underblåst tillställningen för att dämedelst på ett eller annat sätt omintetgöra, den i sjelfwa werket juridiskt orättwisa, om ock ur politikens synpunkt billiga och i alla fall af cortes eller spanska ständerna beslutade indragningen och försäljningen af kyrkans fasta egendomar. Den sednare misstankan har wisserligen mycket för sig, men derwid förefaller likwäl den besynnerliga omständigheten, att en af kronans ministrar nyligen förklarat att regeringen icke lyckats upptäcka den hand från hwilken rörelsen utgår. Har man werkligen ingenting förmärkt, eller will man ingenting se? Möjligen är det ifrån mer än ett håll denna rörelse utgår och säkert har den mera än ett ändamål. — Imellertid wacklar drottning Isabellas thron rätt betänkligt. Frankrike och England hafwa redan genom en traktat med Portugal och Spanien, den så kallade Quadrupel-alliansen af 1834, förbundit sig till upprätthållande af den qwinliga arfsföljden och de constitutionella thronerna på halfön; och detta förklarar det steg som de båda allierade stormakterna nu beslutat, nemligen att Frankrike skall blanda sig med wäpnad hand i saken. Palmerston har inför parlamentet förklarat, att derom är ombesörjdt och en fransk tidning förmäler, att tre divisioner franska troppar redan afmarscherat till spanska gränsen. Striden skall säkert icke blifwa långwarig; enär, såsom det tydligen wisar sig, spanska nationens tankar och sympathier i denna strid äro högst delade. Imellertid, om man också tror att England samtyckt till den franska interventionen för att upprätthålla den constitutionella saken i Spanien, hafwer det sig allt swårt att antaga det kejsar Napoleon, för denna sak skulle wilja ådraga sig ett krig; snarare skulle man då tro att afsigten med de franska troppornas ankomst till Spanien wore den att understödja statsstrecket, ifall något sådant warit åsyftadt. Som sagdt war befinner man sig åter i en labyrinth af möjligheter ur hwilken det icke är lätt att hitta utgången.