Sardinien befäster östgränsen mot hotande Österrike

De sardinska ministrarna har i en skrivelse till sin kung framhållit nödvändigheten av befästningar vid östra gränsen mot Österrike. Skrivelsen lyder i huvudsak så här:

"Ers Majestät vet att vår östra gräns är helt utan försvarsverk. Denna omständighet har alltid tett sig betänklig för oss och har lett till att den allmänna opinionen riktat skarpa förebråelser mot regeringen för att inga åtgärder vidtagits där, samtidigt som betydande summor lagts på andra, långt starkare punkter. Läget har förvärrats avsevärt sedan Österrike, i strid med Wienfördraget, gjort Piacenza till en stor krigsplats, vilket utgör ett ständigt hot mot vår stat – ett hot som vi måste möta genom att där uppföra en ny fästning. Vissa arbeten har redan utförts vid Casale för att skydda oss österut, men detta är inte tillräckligt, och alla vet att regeringen aldrig föreställt sig att Casale skulle kunna ersätta Alessandria, inte ens när staden var sammanbunden med Alessandria i ett gemensamt försvarssystem. För att fullborda detta system har en plan för att befästa Alessandria utarbetats. Planen blev färdig först efter att parlamentet avslutats. Att skjuta upp företaget till nästa år, eller till dess att det kunnat godkännas genom en lag, vore att begå en stor oförsiktighet."

Därefter begärs ett anslag på 1 miljon franc för ändamålet, en summa som kungen också har beviljat.

Vid underhusets sammanträde den 14 juli begärde lord John Russell att regeringens brevväxling rörande de italienska angelägenheterna skulle läggas fram för parlamentet. Samtidigt förklarade han att han inte ville se de italienska liberalerna bedragna på nytt, och han önskade få det öppet uttalat att England inte självt skulle blanda sig i Italiens angelägenheter, men inte heller tillåta någon annan makt att göra det – och framför allt förhindra att Italien kuvas.

Lord Palmerston försäkrade att England inte kommer att överge Italien och Sardinien, men att diskretionen förbjuder honom att lämna närmare uppgifter om de förda förhandlingarna. Engelska tidningar uppger nu att västmakterna ska ingripa i de italienska angelägenheterna och att Frankrike, som ersättning för sin medverkan, ska erhålla Savojen av kungen av Sardinien, som i gengäld skulle få kompensation i Lombardiet.

Utrikes.

Italien.

Den skrifwelse, hwarigenom sardiniska ministrarne hos sin konung gjort hemställan om nödwändigheten af befästningar på östra gränsen mot Österrike lyder sålunda:

"Sire! Eders Maj:t wet, att wår östra gräns är helt och hållet utan wärnar. Denna omständighet, som alltid förefallit oss betänklig, och som förorsakat, att allmänna meningen gjort regeringen stränga förebråelser derför, att derstädes inga åtgärder blifwit widtagna, under det betydliga summor blifwit använda på andra wida fastare punkter: — denna omständighet har mycket förwärrat sig, sedan Österrike, i strid mot Wiener-fördraget företagit sig att göra Piacenza till en stor krigsplats, som är en ständig hotelse mot wår stat — en hotelse, som wi måste möta genom att derstädes upprätta en ny fästning. Redan äro några arbeten för detta ändamål utförda wid Casale för att skydda oss på östra sidan; men detta gör icke tillfyllest, och enhwar känner, att regeringen aldrig inbillat sig det Casale skulle kunna ersätta Alessandria, icke ens då, när denna stad war sammanbunden med Alessandria till ett förswarssystem. För fullständigandet af detta system har en plan för sistnämnde stads befästande blifwit uppgjord. Denna plan blef först efter parlamentets slut färdig. Att uppskjuta företagandet wille wi icke, ty om ett nästa år eller till den tid, då företaget genom en lag kunde auktoriseras, wore att begå en stor oförsigtighet." Derefter anhålles om bewiljandet aj 1 mill. fr. för detta ändamål, hwilken summa

konungen äfwen bewiljat. I underhusets session d. 14 Juli begärde lord John Russel att den af regeringen förda brefwexlingen rörande de italienska angelägenheterna måtte framläggas inför parlamentet, på samma gång han förklarade, att han icke wille åter se de italienska liberale bedragne och önskade höra det öppet uttaladt, att England icke sjelf skulle blanda sig uti Italiens saker, men icke heller tillåta någon annan makt göra det, och framför allt hindra Italiens underkufwande. Lord Palmerston försäkrade, att England icke skall öfwergifwa Italien och Sardinien; men grannlagenheten förbjuder honom att meddela något närmare om de gjorda underhandlingarna. Engelska tidningar förtälja nu, att westmakterna skola inblanda sig uti de italienska angelägenheterna och att Frankrike för sin medwerkan skall erhålla Savoyen af konungen af Sardinien, som derföre skulle erhålla en ersättning i Lombardiet.