Fries välkomnar nordiska studenter och manar till enhet

Skandinaviska studentmötet

Ur den rika samling av tal och verser som utbyttes vid festen i Botaniska trädgården i torsdags ger vi ytterligare en efterskörd.

Gästerna välkomnades av professor Fries med följande tal:

Mina herrar! Det är en vanlig klagan att poesin i våra dagar förtvinar bland folken. Det vore ett sorgligt tidens tecken om denna mänsklighetens gudalåga, som är den skapande och livgivande kraften till allt skönt och ädelt i tanke och handling, skulle slockna, och om ingen poetisk grönska skulle försköna vardagslivets kala fält. Men om jag förstår förhållandet rätt har poesin endast trätt ut ur ordens fängelse. I stället har handlingens poesi trätt in. Runt omkring oss diktar naturen sina idyller, men vem tjusas inte alltjämt av hjärtats lyrik i ungdomens vår? Och är inte dessa nordiska studentvallfärder ett dramatiskt epos, fyllt av liv och handling, så som Oehlenschläger vittnar att "skalden följde Kekrops på hans flotta, med Bachus Indien han vann"? Må vi dock aldrig glömma att denna moderna Odyssé, utan irrfärder, diktad på Östersjöns våg, är ett "skådespel inte blott till lust", utan att en hög och allvarlig sanning, en oförgänglig idé, slumrar på dess djup. Må de som inte förmår uppfatta den poetiska halten i dessa ungdomslivets högtidsstunder, och inte inser deras högre betydelse för de skandinaviska folkens andliga utveckling, gärna räkna på den därpå förspillda tiden och kostnaden. Men den verkligt vise vet att vardagslivets enformighet krymper anden till lågsint egoism, och att endast festliga avbrott däri förmår lyfta människoanden till idéernas ljusare rymder och öka kraften till ädlare verksamhet. Ty den som aldrig svärmat för sköna ideal har heller aldrig handlat stort och ädelt. Vardagslivets små bekymmer har vi nära oss alla dagar, men sällan, sällan har vi mer kära gäster än i dag.

Till er, våra bröder, från väster och söder, från sundets vackra stränder, från Norges fjällomgärdade dalar, utbringar jag en varm hälsningsskål — ett hjärtligt välkommen till Uppsala, till de gamla minnenas änkesäte, men också till staden av evig ungdom, ty ynglingarnas släkte är här oförgängligt. Men varför denna oro i dag, detta härskri i vårt vanligen så stilla läger? Jo, ett allmänt jubel har gripit gammal och ung, då brödrafolkens ädlaste ynglingar likt en väldig ström stött samman med Fyrisåns, då Norges söner för första och Danmarks för andra gången gästar vår stad för att tillsammans med oss tömma löftets bägare på våra gemensamma förfäders gravar.

Må vi därvid först med rörda och tacksamma sinnen erinra oss de stora och välsignelserika framsteg som folken, mänskligheten och humaniteten gjort under de senaste femtio åren, framsteg utan vilka dessa festliga möten inte varit möjliga. Jag fäster mig då mindre vid de oberäkneliga materiella framstegen — ångbåtarna, järnvägarna, den elektriska telegrafen — hur viktiga civilisationens hjälpmedel de än är, utan mycket mer vid de högre andliga krafter som blivit ett yngre släktes arv: de ädlare, sant humanistiska idéer som nu gror i ungdomens vår och blommar under mannaårens högsommar.

Hur många fördomar har inte skingrats! Människovärdet erkänns nu högre än flärdens attribut, arbetets ära skattas högre än förnämt dagdriveri, snillets och förtjänstens adel är jämbördig med anornas, och naturens och blodsbandets röst har besegrat politikens machiavellism, så att stamfränder igenkänt bröder i varandra. I stället för det forna vilda hatet har var och en lärt sig inse att första villkoret för egen lycka är det apostoliska budet: älska bröderna!

Men även hatet hade en missförstådd kärlek till grund, en missledd drift till förening, fastän den då bara var tänkbar som underkuvande. Det är vår tids triumf att medvetandet klarnat om att ingen förening är önskvärd, lycklig eller varaktig utan inbördes frihet, jämlikhet och broderligt sinne. Liksom flera sammanflytande flammor brinner med större styrka och klarare sken, så ska också de skandinaviska folken genom inbördes andlig förening var för sig vinna fördubblad styrka och den fasthet att inga glupska grannar kan spekulera i arv efter män som gjorts sjuka av inbördes strider, och att alla intriger blir utan framgång.

Är det inte denna sympati, denna på gemensamt ursprung, gemensam bildning och gemensamma faror grundade instinkt, som i dag fört oss samman? Kan vi inte hoppas att detta vänskapsförbund mellan blomman av Nordens ungdom ska bli uppriktigare och varaktigare än konungarnas så kallade eviga freder? Vår gamla union var grundad på aristokratiska intressen — "den ser ut som en tanke", säger Geijer. Kan vi inte hoppas att vår nya union, sprungen ur folkets eget medvetande och gemensamma minnen, ska bli en verklighet? Äger inte dess framtid den säkraste borgen härför (Reds. anm.: texten avbryts här)

Skandinaviska Studentmötet.

Ur den rika samling af tal och verser, som vexlades vid fesen i Botaniska trädgården på *thorsdagen*, lemna vi ytterligare en efterskörd

Gästerna välkomnades af professor *Fries* med följande tal:

M. H. Det är en vanlig klagan, att poesien i våra dagar borttvinar bland folken. Det vore ett sorgligt tidens tecken, om denna mensklighetens gudalåga, som är den skapande, lifvande kraften till allt skönt och ädelt i tanke och handling, skulle utslockna; om ingen poetisk grönska skulle försköna hvardagslifvets kala fält. Men fattar jag förhållandet riktigt, har poesien endast utträdt ur ordens fängsel; i stället har inträdt handlingens poesi. Rundt kring oss diktar naturen sina idyller, men hvem tjusas ej mer af hjertats lyrik i ungdomens vår? Och är ej dessa nordiska student-wallfarter ett dramatiskt epos, fullt af lif och handling, liksom Oehlenschläger vittnar, att "skalden följde Cekrops på sin flotta, med Bachus Indien han vann". Må vi dock aldrig förgäta, att denna moderna Odyssé utan irrfärder, diktad på Östersjöns våg, är ett *"skuespil ej blot til lyst"*, utan att en hög, allvarlig sanning, en oförgänglig idé slumrar på dess djup. Må de, som ej förmå uppfatta den poetiska halten i dessa ungdomslifvets högtids-stunder, ej inse deras högre betydelse för skandinaviska folkens andliga utveckling, beräkna den deruppå förspilda tid och kostnad, men den verkligt vise vet, att hvardagslifvets enformighet sammanskrymper anden till lågsint egoism; endast festliga afbrott deruti förmå lyfta menniskoanden till idéernas ljusare rymder, stegra kraften till ädlare verksamhet, ty den, som aldrig svärmat för sköna idealer, har ej heller någonsin handlat stort och ädelt. Hvardagslifvets små bekymmer hafva vi när oss alla dagar, men sällan, sällan mera kära gäster än i dag.

Eder, våra bröder, från vestan och sunnan, från sundets väna stränder, från Norges fjellstängda dalar, utbringar jag en varm helsningsskål — ett hjertligt välkommen till Upsala, till de gamla minnenas enkesäte — men ock till staden af evig ungdom, ty ynglingarnes ätt är här oförgänglig. Men hvaraf i dag denna oro, detta härskri i vårt vanligen så stilla läger? Jo! ett allmänt jubel har fattat gammal och ung, då brödrafolkens ädlaste ynglingar likt en väldig ström stött tillsammans med Fyris-åns, då Norges söner för första, Danas' för andra gång, gästa i vår stad, för att gemensamt med oss tömma löftets bragebägare på våra gemensamma ättfäders grifter. Må vi dervid först med rörda och tacksamma sinnen erinra oss de stora, välsignelserika framsteg folken, menskligheten, humaniteten under de sista femtio åren gjort, utom hvilka dessa festliga möten ej varit möjliga. Jag fäster mig dervid mindre vid de oberäkneliga materiella framstegen, ångbåtarne, jernvägarne, elektriska telegrafen, ehuru vigtiga civilisationens hjelpmedel, utan fast mer vid de högre andliga krafter, som blifvit ett yngre slägtes arf; de ädlare, sant humanistiska idéer, som nu gro i ungdomens vår, som blomma under månnaårens högsommar. Huru många fördomar hafva ej skingrats; menniskovärde erkännes nu högre än flärdens attributer; arbetets ära skattas högre än förnämt dagdrifveri; snillets och förtjenstens adel är jemnbördig med anornas; naturens och blodsbandets röst har besegrat politikens machiavellism, så att stamförvandta folk i hvarandra igenkänt bröder och i stället för det forna vilda hatet har en hvar lärt inse, att första vilkoret för egen lycka är det apostoliska budet: älsker bröderna! Men äfven för hatet låg missförstådd kärlek till grund, en missledd drift till förening, fastän då blott tänkbar som underkufvande; det klarnade medvetandet, att ingen förening är önsklig, lyckosam, varaktig, utan inbördes frihet, jemlikhet, broderligt sinne, är våra dagars triumf. Som flera sammanflytande flammor brinna med högre styrka och klarare sken, så skola ock skandinaviska folken genom inbördes andlig förening hvar för sig vinna fördubblad styrka och den berghelsa, att inga glupska grannar kunna spekulera på arf efter genom inbördes strider sjuka män och alla meerumschlungne Umtreibe sakna framgång? Är det ej denna sympati, denna på gemensamt ursprung, gemensam bildning, gemensamma faror grundade instinkt, som i dag fört oss tillsammans? Kunna vi icke hoppas, att detta vänskapsförbund mellan blomman af nordens ungdom skall blifva uppriktigare och varaktigare än Konungarnes så kallade eviga freder? Vår gamla union var grundad på aristokratiska intressen; "den ser ut som en tanka", säger Geyer; kunna vi ej hoppas, att vår nya, sprungen ur folkets eget medvetande och gemensamma minnen skall blifva en verklighet? Eger ej dess framtid den härför säkraste bor-