Maktkamp i Wien om Donaufurstendömenas framtida kommission

WIEN, den 13 juni. Tidningarna här rapporterade nyligen följande: Det var ursprungligen bestämt att kommissionen för Donauländernas omorganisation endast skulle bestå av fem ledamöter, från Frankrike, England, Ryssland, Österrike och Turkiet. Senare har dock Preussen, i egenskap av part i fredsfördraget, också gjort anspråk på rätten att vara representerat i kommissionen, vilket i sin tur lett till att Sardinien framställt samma anspråk.

Hur obehagligt detta senare än varit för Österrike, har ändå kabinettet här förordat att Preussen släpps in, och därmed avhänt sig möjligheten att motsätta sig Sardiniens deltagande. Till följd av detta kommer Preussen att ha en representant i kommissionen.

Halvofficiella röster i Preussen dementerade dock detta och framhöll att Preussens rätt att delta i den aktuella kommissionen är självklar, och att ingen heller invände när herr von Manteuffel under själva Pariskongressen förklarade att Preussen avsåg att utnämna en kommissarie. Preussen skulle alltså delta i kommissionen inte tack vare något stöd från Österrike, utan på grund av sin egen självständiga rätt.

Nu heter det plötsligt i tidningarna här att Preussen *inte* ska skicka någon representant till kommissionen. Om detta ger Ostdeutsche Post följande förklaring:

Kommissionens sammansättning för furstendömenas omorganisation avtalades och fastställdes under konferenserna i Paris, innan Preussen ens inbjöds att delta. På grund av de spända förhållandena mellan Österrike och Piemonte kunde det inte vara angenämt för Wienerkabinettet att på detta område komma i kontakt med Piemonte.

Västmakternas regeringar förstod fullt ut denna betänklighet hos Österrike, som ytterligare förstärktes av att man inte ville ge Sardinien ett prejudikat att i framtiden kanske göra anspråk på att vara en stormakt som borde delta i alla viktiga europeiska förhandlingar. Piemontes ombud kunde inte invända något mot detta, eftersom Sardinien inte har något direkt intresse att bevaka i furstendömena, och dess heder inte kränktes, då ju inte heller Preussen hade någon representant i kommissionen.

Nu gör Berlinkabinettet, i egenskap av undertecknare av fredstraktaten, anspråk på att vara representerat i kommissionen. Mot detta skulle västmakterna, liksom Österrike, inte ha något att invända, om man inte förutsåg att Piemonte, så snart denna önskan beviljades, för sin del skulle göra samma anspråk, som Frankrike och England då knappast kunde avvisa.

Saken ligger alltså än så länge i Österrikes händer. Om Wienerkabinettet förordar att Preussen släpps in, skulle båda västmakterna vara fria från sin överenskommelse om att utesluta Sardinien. Men hittills har, enligt vad vi hör, Wienerkabinettet inte förordat Preussens tillträde — visserligen inte av brist på vänskaplig inställning, för förhållandet mellan de båda hoven är det bästa och mest hjärtliga.

Om Preussens uteblivande från kommissionen vore en kränkning av dess värdighet som stormakt, skulle det österrikiska kabinettet säkert inte ett ögonblick ha dröjt med att förorda Preussens inträde. Men kommissionen är inget annat än ett europeiskt utskott, och liksom stormakterna inte väljs till varje kommission vid Förbundsdagens utskott, förhåller det sig även här. Kommissioner bildades även under kongressen i Wien, trots att inte alla stormakter var representerade där.

Har Preussen anspråk på att behandlas med vänskap av Österrike, så har Österrike förvisso inte mindre anspråk på Preussen i detta avseende. Och då man i Berlin vet att Piemontes inträde skulle vara en oundviklig följd av Preussens inträde, kan frågan helt enkelt reduceras till vilken av de två stormakterna som ska göra en uppoffring för den andra. (Se dock under Berlin.)

WIEN, den 13 Juni. Härvarande blad meddelade för kort tid sedan följande: Det var ursprungligen bestämdt, att kommissionen för Donauländernas reorganisation endast skulle bestå af fem ledamöter, från Frankrike, England, Ryssland, Österrike och Turkiet. Sednare har dock Preussen, såsom deltagare i fredsfördraget, likaledes gjort anspråk på rättigheten att representeras i denna kommission, hvilket åter haft lika anspråk af Sardinien till följd. Så oangenämt ock detta sednare varit för Österrike, har likväl härvarande kabinett förordat Preussens admission och följaktligen lemnat vapnen ur händerna att motsätta sig Sardiniens deltagande. I följe deraf kommer Preussen att i kommissionen hafva en representant. Officiösa röster i Preussen gåfvo dementi åt detta meddelande och framhöllo, att Preussens rättighet till deltagande i ifrågavarande kommission förstås af sig sjelf och deremot gjordes icke heller någon invändning, då herr von Manteuffel på sjelfva pariserkongressen förklarade, att Preussen ämnade utnämna en kommissarie. Preussen skulle alltså deltaga i kommissionen icke på grund af något Österrikes förord, utan på grund af sin sjelfständiga rättighet. Nu heter det plötsligen i härvarande tidningar, att Preussen *icke* skall skicka någon representant till kommissionen, hvaröfver *Ostdent. P.* gifver följande förklaring: Sammansättningen af kommissionen till furstendömenas reorganisation aftalades och fastställdes under konferenserna i Paris, innan ännu Preussen inbjöds att deri deltaga. I följd af de spända förhållanden, som rådde mellan Österrike och Piemont, kunde det icke vara behagligt för Wienerkabinettet att på detta gebit komma i beröring med Piemont. Vestmakternas kabinetter uppskattade fullkomligt denna betänklighet hos Österrike, hvilken ytterligare förstärktes genom den omständigheten, att man icke vill förskaffa Sardinien något prejudikat, att för framtiden måhända göra anspråk på att vara en stormakt, som borde deltaga i alla vigtiga europeiska förhandlingar. Piemonts fullmäktige kunde ingenting invända häremot, då Sardinien icke har något direkt intresse att bevaka i furstendömena, och dess heder icke blifvit för nära trädd, alldenstund ju Preussen icke heller hade någon representant i kommissionen. Nu åter gör berlinerkabinettet, såsom undertecknare af fredstraktaten, anspråk på att representeras i kommissionen. Deremot skulle vestmakterna, likasom Österrike, icke hafva det minsta att invända, om man icke förutsåge, att Piemont, så snart denna önskan bifölls, skulle å sin sida göra samma anspråk, som Frankrike och England följaktligen icke gerna kunde tillbakavisa. Saken ligger således till dato i Österrikes händer. Om Wienerkabinettet förordar Preussens admission, så skulle båda vestmakterna vara frikallade från sin öfverenskommelse om Sardiniens uteslutande. Men till dato har, som vi höra, Wienerkabinettet icke förordat Preussens tillträde, visserligen icke af brist på vänskapligt tänkesätt, ty förhållandena mellan begge hofven äro de bästa och innerligaste. Vore Preussens icke-deltagande i kommissionen en kränkning af dess värdighet som stormakt, så hade österrikiska kabinettet säkerligen icke ett ögonblick dröjt med att förorda Preussens admission. Men kommissionen är ingenting annat, än ett europeiskt utskott, och likasom vid utskotten på Förbundsdagen stormakterna icke väljas till hvarje kommission, så förhåller det sig äfven här. Kommissioner bildades äfven under kongressen i Wien, ehuru icke alla stormakterna der representerades. Har Preussen anspråk på Österrike att blifva af detsamma med vänskap behandladt, så har Österrike visserligen icke mindre anspråk på Preussen i detta hänseende, och då man vet i Berlin, att Piemonts admission skulle vara den oundvikliga följden af Preussens admission, så reducerar sig frågan helt enkelt dertill, hvilken af de båda stormakterna skall göra en uppoffring för den andra.„ (Se likväl under Berlin).