Fogelberg förde in nordisk mytologi i bildhuggarkonsten

Fogelberg utbildades under Sergel. Redan tidigt ägnade han sig åt det svårlösta problemet att hämta motiv till bildhuggarkonsten ur den nordiska mytologin, asaläran – en konstart som dittills ansetts endast kunna ta sina ämnen ur den grekiska gudavärlden och sina förebilder ur antiken. Till denna inriktning bidrog utan tvivel den anda för nordisk litteratur och konst som väcktes bland en krets yngre och äldre män i Stockholm mellan 1810 och 1820. Dessa män bildade det så kallade Götiska förbundet, där även Fogelberg var medlem.

Det är känt att förbundet drev kraven på "nordiskhet" och fosterländskhet tämligen långt. Geijer, som mottagit en hedersgåva i form av ett götiskt dryckeshorn prytt med framställningar ur den nordiska gudaläran i drivet silver efter ritningar av Fogelberg, ansåg sig därför böra påpeka den ensidighet som lätt kunde följa av en sådan inriktning. Det gjorde han i sin bekanta skrift "Betraktelser i avseende på de nordiska myternas användande i skön konst", där han varnade för en alltför uteslutande nordiskhet i både diktning och konst. Den urnordiskt sinnade Ling tog denna uppsats så hårt att han lämnade förbundet, och en schism uppstod.

Kort därefter inträffade en episod som här återges efter Geijer, eftersom Fogelbergs person är en av de mest framträdande i den:

"I juni 1817 överlämnades till Götiska förbundet, av en konstälskare som ville förbli okänd, en summa på 50 dukater. Den skulle delas ut som belöning eller uppmuntran till svenska och norska konstnärer vars arbeten byggde på nordiska myter, enligt villkor i en särskild anmälan som förbundet ombads kungöra. Förbundet skulle också utse en prövningsnämnd som beslutade om utdelningen. Kungörelsen skedde i de allmänna tidningarna. Nämnden, som bestod av konstälskare och litteratörer både inom och utanför förbundet, valdes, och den 26 januari 1818 fastställdes formerna för uppdragets genomförande. Flera av våra främsta hemmavarande konstnärer engagerade sig livligt i uppgiften (Byström, som var medlem, var frånvarande): den djupt kännande och samvetsgrant arbetande Fogelberg, som redan i sina modeller av Frej, Oden och Tor visat vad en ren och lycklig gestaltning kunde skapa av dessa nya ämnen; den grundlige tecknaren och målaren Sandberg; samt den geniale skildraren av nordisk natur, Fahlcrantz. Tjugosju större och mindre konstverk i skulptur, måleri och teckning lämnades in för bedömning, däribland arbeten av Fogelberg, Sandberg och J. von Breda. De sistnämnda avstod från alla anspråk på belöningar, som i stället tilldelades yngre konstnärer.

Frågan om en offentlig utställning av verken uppstod. Förbundet kom därmed i konflikt med Konstakademien, som ensam dittills hade anordnat sådana utställningar, och akademiens dåvarande preses hade i ett offentliggjort tal dömt ut de nya motiven från konstens område som 'råa och vidunderliga foster av de äldsta nordiska folkens inbillningskraft'. Annat missnöje inom akademien lär vid samma tid ha kommit till uttryck. Hur som helst: av den planerade begränsade götiska utställningen blev en stor och mer allmän i före detta Kirsteinska huset, där huvudstadens främsta konstnärer gick samman i en icke-akademisk utställning av sina arbeten, som blev lika lysande som talrik och välbesökt. Envoyén baron Silfverhjelm, som gått in i Götiska förbundet och kanske var den som instiftat de utdelade prisen, inbjöd på förbundets vägnar den kungliga familjen att hedra utställningen med ett besök, vilket också skedde. De kungliga uttryckte sitt nådigaste gillande, och Hans Majestät Konungen beställde för egen räkning att de nordiska gudabilder som Fogelberg modellerat skulle utföras i marmor."

Med anledning av alla dessa strävanden yttrar Geijer slutligen:

"Den livlighet med vilken flera av våra konstnärer slog in på den nya banan av en egen nordisk konst har inte kunnat förbli densamma som under dessa första dagar; men den har, liksom alla de likartade strävanden som den var samtida med, inte blivit utan varaktiga frukter. Den som sett Fogelbergs senare härliga Odensbild eller Qvarnströms nyss fullbordade Iduna kan med egna ögon övertyga sig om detta."

Med stöd av ett kungligt stipendium reste Fogelberg år 1820 till Rom och har sedan dess endast gjort två besök i sitt fädernesland. Det tycks som om konstens fädernesland, Italien, även blivit konstnärens. (Reds. anm.: Texten avbryts här mitt i en mening i originalet.)

under *Sergell*. Redan tidigt sysselsatte sig hans håg med det svårlösta ämnet, att utur den Nordiska mythologien, d. ä. Asaläran, hämta ämnen för bildhuggarekonsten, hvilken hittills ansetts endast kunna taga sina ämnen utur den grekiska gudaläran och hemta sina mönster ifrån antiken. Till denna rigtning bidrog utan tvifvel i väsentlig grad den bland en samling yngre och äldre män i Stockholm mellan 1810—1820 vaknade andan för Nordisk litteratur och konst, hvilka män bildade det s. k. “Göthiska förbundet,“ hvaraf äfven Fogelberg var ledamot. Det torde vara kändt, att detta förbund dref fordringarne på “Nordiskhet“ och fosterländskhet nog långt, så att t. ex. Geijer, sedan han emottagit hedersskänken af ett Göthiskt dryckeshorn, prydt med i drifvet silfver utförda framställningar ur den Nordiska gudaläran, efter ritningar af Fogelberg, ansåg sig böra fästa uppmärksamheten på den ensidighet, som lätt kunde följa af en sådan rigtning, hvilket skedde uti hans bekanta: “Betraktelser i afseende å de Nordiska mythernas användande i skön konst,“ deri förf:n varnade för en alltför uteslutande Nordiskhet i både skalde- och konstlära. Den ur-nordiske *Ling* tog sig denna uppsats så nära, att han utträdde ur förbundet, i hvilket en schism sålunda uppkom. Kort härefter inträffade en episod, hvilken vi anföra efter Geijer, då Fogelbergs personlighet deri är en af de mest framstående.

“I Juni månad 1817 öfverlemnades till Göthiska förbundet af en konstälskare, som ville vara okänd, en summa af 50 dukater, att till de Svenska och Norska konstnärer, hvilkas arbeten voro utförda enligt Nordiska myther, utdelas såsom belöning eller uppmuntran, enligt villkor, hvilka innefattades i en särskild anmälan, om hvars kungörande den okände gifvaren anmodade förbundet, som tillika borde välja en pröfningsnämnd att besluta öfver utdelningen. Kungörelsen skedde i allmänna tidningarne. Nämnden valdes och bestod af konstälskare och litteratörer så inom som utom förbundet, och den 26 Januari 1818 bestämdes för fullgörandet af det gifna uppdraget. Flera af våra utmärktaste hemmavarande konstnärer (Byström, förbundsbroder, var frånvarande) — den så djupt kännande och så samvetsgrant arbetande *Fogelberg*, som redan i sina modeller af Frey, Odin och Thor visat hvad en ren och lycklig uppfattning kunde skapa af dessa nya ämnen; den grundlige tecknaren och målaren *Sandberg*; den genialiske skildraren af Nordisk natur, *Fahlcrantz*, — intresserade sig lifligt för uppgiften. Tjugosju större och mindre konstalster i skulptur, målning och teckning inkommo till bedömmande; deribland arbeten af *Fogelberg*, *Sandberg* och *J. von Breda*. De sistnämnde afsade sig allt anspråk på belöningar, hvilka tilldelades yngre konstnärer.

“Fråga uppstod om en offentlig exposition af de nämnda konstalstren. Förbundet kom derigenom i kollision med de fria konsternas akademi, som ensam hittills besörjt sådana expositioner, och denna akademis dåvarande preses hade i ett offentligtgjordt tal utdömt de nya ämnena från konstens gebit, *såsom råa och vidunderliga foster af de äldsta nordiska folkens inbillningskraft.*“ Andra missnöjen inom akademien torde vid samma tid hafva kommit till utbrott. Nog af: utaf den tillämnade inskränkta Göthiska expositionen blef en stor och allmännare i f. d. Kirsteinska huset, der hufvudstadens förnämsta artister förenade sig till en o-akademisk exposition af sina arbeten, hvilken blef lika lysande, som talrik och besökt. Envoyéen baron Silfverhjelm, som inträdt i Göthiska förbundet och kanske var stiftare af de utdelade prisen, inbjöd å förbundets vägnar den kungliga familjen att hedra expositionen med dess besök, såsom äfven skedde. De kungliga personerna yttrade det nådigaste bifall, och H. M. Konungen anbefallde de af *Fogelberg* modellerade nordiska gudabildernas utförande i marmor för sin egen höga räkning.“

Med anledning af alla dessa sträfvanden yttrar Geijer slutligen:

“Den liflighet, hvarmed flera af våra konstnärer beträdde den nya banan af en egendomlig nordisk konst har ej kunnat blifva densamma som i dessa första dagar; men den har, såsom alla de likartade bemödanden, med hvilka den var samtidig, ej blifvit utan varaktiga frukter. Den som sett *Fogelbergs* sednare herrliga Odinsbild eller *Qvarnströms* nyss utförda Iduna, kan med egna ögon öfvertyga sig derom.“

Med understöd af kongl. stipendium begaf sig Fogelberg år 1820 till Rom och har sedan denna tid endast gjort tvenne besök i sitt fädernesland. Det synes som hade konstens fädernesland, Italien, äfven blifvit konstnärens. Likväl hemsk