Turkiet pressas mot krig mot Ryssland

Från Turkiet låter det fortfarande krigiskt. En deputation av präster har överlämnat en petition med över 1 000 underskrifter, där de uppmanar regeringen att inleda kriget på egen hand, med försäkran om att varje stridsduglig man vid sultanens uppbåd är beredd att offra liv och egendom. Det skulle därför vara överflödigt att be vänskapligt sinnade makter om hjälp. Krigets lämplighet och nödvändighet just nu styrks dessutom med hänvisningar till en mängd ställen i Koranen, även på originalspråket. Stora rådet överlade om ärendet i två timmar och förklarade det brådskande.

När Frankrikes och Englands sändebud fick kännedom om detta skyndade de genast till Porten och begärde en firman, det vill säga ett tillstånd, som skulle tillåta de båda ländernas flottor att passera Dardanellerna för att skydda de kristna i Konstantinopel. Sultanen avslog deras begäran, men vägrade samtidigt att skriva under ett krigiskt manifest till nationen som lagts fram för honom. Det engelska sändebudet ska dock ha förklarat att flottorna skulle ge sig av även utan tillstånd, och de uppges redan den 13 och 14 september ha passerat Dardanellerna och kastat ankar i Marmarasjön – åtminstone några örlogsfartyg, två från vardera flottan, och detta på divanens begäran, eftersom denna inte ansåg sig kunna tygla folkets fanatism på egen hand.

Från Ryssland anländer oavbrutet nya förstärkningar, och även turkarna fortsätter att kalla in nya trupper. Ryssland sägs kräva en provins i Asien som ersättning för krigskostnaderna. Förhandlingarna lär nu föras i Olmütz, dit kejsar Nikolaus redan har anlänt. Österrike sägs luta allt mer åt den ryska sidan. På det hela taget ska man efter så långa förhandlingar inte ha kommit längre än när de började. Både i England och Frankrike visar affärsvärlden tydliga tecken på oro för fredens framtid (Reds. anm.: originalets "fruktan för fredens bistånd" är troligen ett tryckfel för "bestånd").

Turkiska frågan.

Från Turkiet låter det ännu krigiskt. En deputation af prester hade öfwerlemnat en petition med öfwer 1,000 underskrifter, deri de uppmana regeringen att börja kriget på egen räkning, under försäkran, att på Sultanens uppbåd hwarje stridbar man wore färdig att offra lif och gods. Det wore derföre öfwerflödigt att anhålla om wänskapliga makters bistånd. Widare ådagalägges krigets lämplighet och nödwändighet just nu medelst anförande (efwen på urtexten) af en mängd ställen i Koran. Stora rådet öfwerlade om detta ärende i twå timmars tid och förklarade det brådfärdigt. Frankrikes och Englands sändebud skyndade genast, sedan de blifwit härom underrättade, till Porten och begärde en firman, som tilläte båda ländernas flottor att passera Dardanellerna för att i Constantinopel skydda de kristna; men Sultanen afslog deras begäran, ehuru han på samma gång wägrade att underskrifwa ett för honom framlagdt krigiskt manifest till nationen. Engelska sändebudet skall dock förklarat, att äfwen utan någon firman skulle flottorna begifwa sig åstad, och de skola redan den 13 och 14 Sept. passerat Dardanellerna och kastat ankar i Marmorasjön, åtminstone några örlogsfartyg, nemligen twå från hwarje flotta, och på diwanens begäran, då denne icke såg sig i stånd att på egen hand tygla folkets fanatismn. Från Ryssland anrycka oupphörligt nya förstärkningar, äfwen Turkarne göra fortfarande uppbåd af nya truppar. Ryssland skall fordra en provins i Asien såsom ersättning för krigskostnaderna. Underhandlingarne lära nu föras i Olmütz, dit kejsar Nikolaus redan anländt. Österrike lutar, säger man, allt mera åt den ryska sidan. Öfwerhufwud skall man efter så långt underhandlande icke wara längre kommen, än när underhandlingarne började. Både i England och Frankrike wisar affärswerlden mycket tecken till fruktan för fredens bistånd.