Porten rustar och hotar förklara Ryssland krig

Turkiska frågan.

Det visar sig att de små ändringar som Porten önskat i förlikningsförslaget ingalunda är utan betydelse; tvärtom anser engelska tidningar att mycket förändras genom dem och att fredsförhoppningarna ytterligare sätts på spel. Porten har nu också hunnit rusta sig, och ingenting är naturligare än att den nu själv vill anta en mer bestämd ton mot Ryssland. Det uppges också att sultanen av stormakterna krävt garantier, dels för att ryssarna nu ska lämna furstendömena, dels för att liknande inmarscher ska förhindras i framtiden; i det senare avseendet vill dock stormakterna endast ge löften.

De turkiska rustningarna fortsätter utan minsta avbrott eller minskad iver och verksamhet. Man har efterhand hunnit samla en armé mellan nedre Donau och Balkan, större än någon Turkiet tidigare haft i fält, och i Konstantinopel råder en allmän tillförsikt om att dessa stridskrafter kan mäta sig med dem som Ryssland för tillfället kan sätta in. De turkiska fästningarna är satta i gott skick, och om de försvaras lika tappert som 1828 och 1829 bör var och en av dem kunna uthärda en sex månaders belägring. Detta gäller i synnerhet Silistria, som är omgiven av en vidsträckt krets av fristående försvarsverk, vilka gör det möjligt att inom skyddet av dess kanoner ta emot en hel armé.

Från Donaufurstendömena hörs ingenting som tyder på att de ryska trupperna snart skulle marschera bort. Tvärtom har man på senare tid fört fram mycket material till broar över Donau, och bönder rekvireras dagligen till detta arbete. Det berättas att hospodarerna i Moldavien och Valakiet slutit ett hemligt fördrag med varandra om ömsesidigt bistånd, ifall sultanen efter krisens slut skulle ställa dem till svars. Det sägs till och med att Porten på allvar har beslutat att själv förklara Ryssland krig, för att en gång för alla få slut på allt trassel.

Turkiska frågan.

Det wisar sig, att de små-förändringar Porten önskat i förlikningsförslaget äro ingalunda utan betydenhet; twertom anse engelska tidningar mycket genom dem förändras, och fredsförhoppningarne ytterligare sättas på spel. Porten har nu ock hunnit rusta sig, och ingenting är naturligare, än att den nu will sjelf taga en mera deciderad ton mot Ryssland. Det heter ock, att Sultan af stormakterna fordrat garantier, så wäl för att ryssarne nu skola begifwa sig från furstendömena, som att dylika inmarscher för framtiden skola förhindras; i sednare afseendet wilja dock stormakterna löften gifwa. De turkiska rustningarne fortsättas utan ringaste afbrott eller minskning i ifwer och werksamhet. Man har nu efterhand hunnit samla en armé mellan nedre Donau och Balkan, sådan Turkiet aldrig haft den i fält, och man hyser allmänt i Constantinopel en förtröstan att deßa stridskrafter kunna mäta sig med dem Ryßland för tillfället kan anwända. De turkiska fästningarne äro satta i godt stånd och om de förswaras lika tappert som 1828 och 1829, så bör hwardera af dem kunna uthärda en sex månaders belägring. Detta gäller isynnerhet om Silistria, som är omgifwen af en widsträckt krets af detacherade werk, som sätta det i stånd att inom skyddet af sina kanoner upptaga en hel armé. Från Donaufurstendömena förljudes ingenting, som häntyder på en snar afmarsch för de ryska trupperna. Twärtom har man på den sednaste tiden framfört mycket material till Donaubryggor, och dagligen requireras bönder till detta arbete. Det berättas, att hospodarerna i Moldau och Wallachiet afslutat med hwarandra ett hemligt fördrag att ömsesidigt bistå hwarandra, i fall sultanen, sedan krisen är slutad, skulle draga dem till answar. Det heter till och med, att Porten skall på allwar beslutat att sjelf förklara Ryßland krig, för att en gång få slut på allt traßel.