Jenny Lind utsliten av strapatserna i Amerika

Jenny Lind i Amerika. Under denna rubrik kan man läsa följande: Tidningarna berättar mycket om den svenska näktergalens framgångar i Förenta staterna. Än berättar de om hennes triumfer, än om de stora inkomster hon gör. Hon ska återvända till Europa som miljonär, sägs det. Och den förmögenhet hon tjänar på sina konserter måste verkligen vara stor. Men är hon därför avundsvärd? Ack, vi fruktar att så inte är fallet. Jenny Lind återvänder inte hem lika lycklig som när hon reste ut.

Vi har alla sett henne, denna älskvärda, förtjusande sångerska. Utan att vara en skönhet – hur vacker och intagande var hon inte? Hur väl klädde henne inte det rika blonda håret, de stora blå ögonen, den bleka men ändå friska och ungdomliga hyn? Var hon inte älskvärd, var hon inte strålande i sin enkelhet? Ack, man kommer inte att känna igen Jenny Lind när hon återvänder från Nya världen. Man skriver till oss att hon ser sjuk, lidande och avmagrad ut; hennes hår har förlorat sin rikedom, hennes ögon sin glans, hennes hy sin friskhet. Hon har blivit vissnad, mager och gulblek. Det ständiga resandet fram och tillbaka i Amerika har utmattat henne; hon ser verkligt beklagansvärd ut.

Men det är också mycket begärt av henne! Entreprenören, som hon för en viss tid har hyrt ut sin röst och sin härliga talang till, närmast för godtyckligt bruk, unnar henne inte ett ögonblicks vila eller ro. När hon inte sjunger måste hon resa, och när hon inte reser måste hon sjunga. Ingen stad, ingen aldrig så avlägsen ort i Amerika lämnas obesökt. Över floder, berg och sjöar måste sångerskan färdas, på ångbåtar, järnvägar och i eländiga baracker måste hon låta sig transporteras. Hon har för en tid sålt sin vilja, sin person och sin talang. Spekulanten har kontraktet i sina händer, och med detta kontrakt släpar han konstnärinnan som ett sällsamt djur genom världen.

Senast var han med henne i New Orleans, där en biljett betalades med 240 dollar. Detta var högsta lycksalighet för direktören. Han lät Jenny Lind ge tre konserter på en vecka, och dessa konserter var överfulla och inbringade entreprenören en hel förmögenhet. Men Jenny Lind då? Hon får det som enligt lag tillkommer henne. Det är mycket, det är sant. Och entusiasmen och äran är också något. Men hälsan och sinnesfriden – är de ingenting?

Det sägs att Jenny Lind ska ha gråtit inför den entusiasm hon väckte. New Orleans invånare trodde att det berodde på att publikens bifall och hänförelse rörde henne. Ack, det är ändå troligt att Jenny Lind då tänkte på något helt annat. Sannolikt grät hon för att hon inom sig sade: medan ni jublar, dör jag – för att hon i stället för att sjunga önskade klaga sin nöd och sin förtvivlan inför människorna. Men det tillåter inte direktören. "Klaga i tonerna, miss", säger han, "ge er smärta luft i sången. Det klingar så rörande, så skönt, så förtrollande, så ljuvt!" Och vid sångerskans sång jublar mängden verkligen. Men mängden jublar även vid gladiatorernas blodiga lekar. Och ett sådant gladiatorspel ger även sångerskan! Hon utkämpar striden med sin själ och sina känslor – i dag, i morgon, i övermorgon och nästan varje dag.

Och i nära ett halvår till måste hon fortsätta på detta sätt. När det är över är hon fri, då är hon rik, mycket rik, och återvänder till Europa. Vänta på stranden när hon kommer, sök henne i trängseln på skeppet – men sök henne inte som den friska, intagande uppenbarelse hon en gång var. Om ni får syn på en gulblek, avmagrad dam med bedrövat utseende, en dam med blek hy, slocknad blick och nedböjd hållning, så förundra er inte om ni känner en medlidsam tår darra i ögat. (Reds. anm.: texten avbryts här i originalet.)

Jenny Lind i Amerika. Under denna titel läser man följande: Tidningarna berätta mycket om den svenska näktergalens framgångar i Förenta Staterna. Än berätta de oss om hennes triumfer, än om de rika inkomster hon gör. Hon skall återvända till Europa såsom millionär, heter det. Och i sjelfva verket måste den förmögenhet vara stor som hon vinner genom sina koncerter. Men är hon månne derför afundsvärd? . . . Ack! vi frukta att så icke är fallet . . . Jenny Lind återvänder icke så lycklig hem, som hon farit bort. Vi hafva alla sett henne, denna älskvärda, förtjusande sångerska. Utan att vara skön, huru täck och intagande var hon ej? Huru väl klädde henne icke det rika, blonda håret, de stora, blå ögonen, den bleka, men dock friska och ungdomliga hyn? Var hon ej älskvärd, var hon ej strålande i sin enkelhet! . . . Ack! man skulle icke känna igen Jenny Lind, när hon återkommer ifrån nya verlden. Man skrifver till oss, att hon ser sjuk, lidande och afmagrad ut; hennes hår har förlorat rikedom, hennes öga glans, hennes färg friskhet. Hon har blifvit vissnad, mager och gul, Jenny Lind. Det eviga fram- och tillbakaresandet i Amerika har utmattat henne; hon ser verkligt beklagansvärd ut. Men det är också mycket, hvad hon förtjenar! Entreprenören, åt hvilken hon förhyrt sin stämma och sin herrliga talang på viss tid liksom till godtyckligt begagnande, denne entreprenör lemnar henne intet ögonblicks hvila, intet ögonblicks ro. När hon icke sjunger, måste hon resa, och när hon icke reser, måste hon sjunga. Ingen stad, ingen aldrig så aflägsen ort i Amerika blir obesökt. Öfver floder, berg och sjöar måste sångerskan vandra, på ångbåtar, jernvägar och eländiga baracker måste hon låta transportera sig. Hon har på viss tid sålt sin vilja, sin person, sin talang. Spekulatören har kontraktet i sina händer, och med detta kontrakt släpar han konstnärinnan såsom ett underligt djur igenom verlden. Sist var han i New-Orleans med henne, der man betalade en biljett med 240 dollars. Detta var högsta lycksalighet för direktören. Han lät Jenny Lind gifva tre konserter i en vecka, och dessa konserter voro öfverfyllda, och inbragte entreprenören en hel förmögenhet. Men Jenny Lind, Jenny Lind har det som enligt lag tillkommer henne. Det är mycket, det är sannt. Och enthusiasmen och äran äro också något. Men helsan, själslugnet, äro de intet? Men! man säger att Jenny Lind skulle hafva gråtit vid den enthusiasm hon väckte. New-Orleans' invånare trodde att allt skedde emedan mängdens bifall och förtjusning rörde henne. Ack! det är likväl troligt att Jenny Lind härunder tänkte på något helt annat. Sannolikt gret hon, emedan hon inom sig sade: medan ni jubla, dör jag; emedan hon önskade, i stället att sjunga, för menniskorna klaga sin nöd och sin förtviflan . . . men det tillåter icke direktören. »Klaga i tonerna, miss,» säger han, »gif er smärta luft i sången. Det klingar så rörande, så skönt, så förtrollande, så ljuft!» Och vid sångerskans sång jublar i sjelfva verket mängden. Men mängden jublar äfven vid gladiatorernes blodiga lekar. Och ett sådant gladiatorspel ger äfven sångerskan! hon ger striden med sin själ, med sina känslor, hon ger den i dag, i morgon, i öfvermorgon och nästan alla dagar. Och nära ett halft år måste hon ännu fortsätta på detta sätt. Är detta förbi, då är hon fri, då är hon rik, mycket rik och återvänder till Europa. Vänten på stranden, när hon kommer; söken henne i trängseln på skeppet, men söken henne icke såsom den friska, intagande uppenbarelsen från fordom. Om ni varseblifven en förgulnad, afmagrad dam med ett bedröfligt utseende, en dam med förbleknad hy, med slocknadt öga och en hoptryckt kroppsställning, så förundren er ej om j kännen en medlidsam tår darra i ert öga, ty den-