Sveriges bidrag till Kristallpalatset sågas av brevskrivare

Däremot finns det i Sverige något annat som inte bara tål jämförelse med, utan till och med överträffar vad andra länder har att visa på området, nämligen våra utmärkta linnedukar. Jag har på borden i Élysée-palatset, hos själva republikens president, knappast sett så vackra dukar som dem jag sett hos borgerliga familjer i Stockholm. Vad England särskilt beträffar skulle våra vackra, välmanglade servetter ha gjort stor effekt där, för John Bull använder inte servetter utan torkar sig helt enkelt på duken, vilket varken är bekvämt eller trevligt. Sverige har nöjt sig med att visa upp en bunt ohäcklat lin och överlåtit åt utlänningen att gissa sig till den nytta man hemma hos oss vet att dra av denna växt. Apropå lin – varför ville inte Skandinavien, som alla andra länder, visa några av sina främsta sädesslag? Linfrö äts av fåglar och kokas till gröt, som är rätt användbar för utvärtes bruk, men knappast kan betraktas som föda för människor, inte ens för dem som bor i vargarnas och björnarnas land.

Allt jag nu påpekat hade utan större möda och kostnad kunnat skickas till London. Om man velat anstränga sig lite mer borde man ha försett Sveriges många montrar med tillverkningar från Åkers styckebruk och Motala mekaniska verkstad. Apropå mekanik vet jag genom brev från Stockholm att herr Scheutz har uppfunnit en räknemaskin som ska vara ett fullkomligt mästerverk. Varför har inte herr Scheutz, vars patriotism jag alltid haft höga tankar om, glatt Kristallpalatset med sin uppfinning? Om jag inte misstar mig har Danmark något liknande att visa upp.

Från Älvdalens porfyrverk har man fört dit två urnor, men så små och obetydliga att de till och med försvinner i skuggan av den tämligen medelmåttiga vas som Ryssland låtit ställa upp alldeles bredvid. Vi äger två urnor på Rosendal som inte ens i Kristallpalatset skulle finna sin överman. Skulle dryaderna i Rosendals lundar och najaderna vid Djurgårdsvikens strand verkligen ha sörjt mycket om någon av dessa urnor för en enda sommar lämnat sin piedestal för att höja den svenska industrins anseende inför världen?

Jag nämnde i början av mitt brev att andra länder också berikat Kristallpalatset med skulpturkonst. Har då Sverige brist på skulptörer? Byström är död, men vi har kvar Fogelberg, Qvarnström och Molin. Visserligen har en handlande från Gävle på spekulation skickat ett av Molins arbeten – en godbit enligt min och andras mening – men ändå, enligt vad Molin själv meddelat mig, inte av den kvalitet att han själv i första hand skulle ha ställt ut det i Kristallpalatset. Men det fanns ju mycket annat. Jag vet inte i vilken skräpbod de tre Karlarna förvaras, men skulle någon av dem, till exempel Karl XII, ha förlorat på att visa sin hjältegestalt för den värld han en gång förbluffade med sitt svärd?

Och om man inte velat unna Kristallpalatset en kung, hade man åtminstone kunnat föra dit ett par gudar, till exempel Oden och Tor. Uppställda på var sin sida om ingången till den skandinaviska avdelningen skulle de, tillsammans med en av de stora vaserna från Rosendal placerad i mitten som fondstycke, värdigt ha representerat kraftens och fjällens land.

Man har hängt upp och lagt ner flera av våra torftiga fabriksvaror i skåp och lådor, gulbetsade men så klumpiga att knappt en roslagsbonde skulle vilja ha dem på sitt samvete. De övriga nationerna har klätt sina bord med rött bomullstyg, eftersom den röda färgen alltid anses mest effektfull. Men det röda bomullstyget räckte inte till för Nordens två förenade riken. I stället har man på de två huvudborden eller diskarna inom avdelningen spikat fast gråblått, eller rättare sagt smutsblått, tyg, mot vilket de gulbetsade glaslådorna, de nedhängande bomullsvåderna och de utbredda järnbitarna tar sig ännu fattigare ut.

Men, sade man mig, fru Fürstenhoff har lovat att dölja bristerna med sina blommor. Fru Fürstenhoff, som bland Frankrikes alster har sitt oefterhärmliga blomsterskåp, reste också till Paris för att sätta alla sina arbeterskor i rörelse för detta ändamål. Det är alltså franska modisters fina fingrar som ska rädda det kraftfulla Norden!

Ännu återstår mer än två månader av den stora industriutställningen. Ännu ska mer än en miljon besökare strömma genom Kristallpalatset. Ännu kan mycket göras, mycket läggas till och förbättras, om ni bara vill. Lägg då för ett ögonblick era ofta småaktiga tvister åt sidan och tänk i stället på det arma fäderneslandet, vars anseende obarmhärtigt hånas och mördas inför hela världens ögon. Och vill ni inte, så stäng åtminstone den skandinaviska avdelningen, för skammen är bättre än döden.

de engelska. Deremot finnes det i Swerige något annat, som icke blott kan jemnföras med, utan äfwen öfwerträffar hwad andra länder i den wägen hafwa, nemligen wåra ypperliga linneduktyger. Jag har på borden i Elysée-Nationale hos sjelfwa republikens president knappast funnit så wackra duktyger, som dem jag sett hos borgerliga familjer i Stockholm; och hwad England serskildt beträffar, skulle wåra wackra, wäl manglade serwetter derstädes gjort mycken effekt, ty John Bull begagnar icke serwetter, utan torkar sig helt enkelt på duken, hwilket hwarken är beqwämt eller trefligt. Swerige har åtnöjt sig med att uppwisa en bundt ohäckladt lin, lemnande åt utlänningen att ana den nytta, som man hemma hos oß wet att draga af denna wäxt. Apropå lin, hwarföre wille icke Skandinavien, i likhet med alla andra länder, wisa några af sina förnämsta sädesarter? Linfrö spisas af foglar och kokas till gröt, som för utwärtes bruk är ganska anwändbar, men kan swårligen betraktas såsom födoämne för menniskor, icke ens för dem, som bo i wargarnas och björnarnas land.

Allt hwad jag nu påpekat är icke wärre, än att det utan serdeles möda och omkostnad kunnat afsändas till London. Om man något mera welat anstränga sig, hade man bordt bestå Sweriges många fack några tillwerkningar från Åkers styckebruk och Motala mekaniska werkstad. Apropå mekanik, så wet jag af bref ifrån Stockholm, att Hr Scheutz uppfunnit en räknemachin, som skall wara ett fullkomligt mästerwerk. Hwarföre har icke Hr Scheutz, om hwars patriotism jag städse hyst den bästa tanke, hugnat kristallpalatset med sin uppfinning? Om jag icke mißtog mig, så har Danmark någonting ditåt att uppwisa.

Från Elfdalens porfyrwerk har man ditfört twänne urnor, men så små och obetydliga, att de till och med förswinna i skuggan af den ganska medelmåttiga was, som Ryßland nära bredwid låtit uppställa. Wi ega twänne urnor på Rosendal, som icke ens i kristallpalatset hafwa sin öfwerwinnare. Månne wäl dryaderna i Rosendals lundar och najaderna wid Djurgårdswikens strand skulle ha sörjt mycket, i fall någon af dessa urnor för en enda sommar lemnat sin piedestal, för att höja swenska industriens anseende inför werlden?

Jag nämnde i början af mitt bref, att andra länder riktat kristallpalatset äfwen med konststycken i skulptur. Har då Swerige brist på skulptörer? Byström är död, men wi ha qwar Fogelberg, Qwarnström och Molin. Sannt är, att en handlande från Gefle på spekulation sändt ett af Molins arbeten, en godbit i mitt och andras omdömen, men likwäl, enligt Molins eget, mig meddelade yttrande, icke af den beskaffenhet, att han sjelf företrädeswis skulle hafwa uppställt detsamma i kristallpalatset. Men det fanns ju mycket annat. Jag wet icke i hwilken skräpbod de trenne Carlarne förwaras; men skulle någon af dem, Carl XII t. ex., förlorat på att wisa sin hjeltegestalt för den werld, som han fordom med sitt swärd förwånade?

Och om man icke welat bestå kristallpalatset en konung, hade man åtminstone kunnat föra dit ett par gudar, t. ex. Oden och Thor. Dessa uppstälda på hwar sin sida om ingången till det skandinaviska facket, skulle, jemte en af de stora wasarne från Rosendal, den man kunnat placera inuti såsom fondstycke, wärdigt hafwa representerat kraftens och fjellarnes land.

Man har upphängt och nedlagt flera af wåra torftiga fabrikater i skåp och lådor, gulbetsade, men så klumpiga att knappast en roslagsbonde skulle wilja ha dem på sitt samwete. De öfriga nationerna hafwa beklädt sina bord med rödt bomullstyg, emedan den röda färgen alltid anses för den mest effektfulla. Men det röda bomullstyget räckte icke till för Nordens twänne förenade riken. I stället har man på de twänne hufwudborden eller diskarna inom facket spikat gråblått eller, rättare sagdt, smutsblått tyg, på hwilket de gulbetsade glaslådorna, de nedhängande bomullswåderna och de utbredda jernbitarne taga sig ännu fattigare ut.

Men, sade man mig, fru Fürstenhoff har lofwat att med sina blommor skyla bristerna. Fru Fürstenhoff, som bland Frankrikes alster har sitt oefterhärmliga blomskåp, for också till Paris, för att sätta alla sina arbeterskor i rörelse för detta ändamål. Det är således fransyska modisters fina fingrar, som skola hjelpa upp det kraftfulla Norden!

Ännu återstå mera än twå månader för den stora industriexpositionen. Ännu skall mera än en million besökare genomströfwa kristallpalatset. Ännu kan mycket göras, mycket tillökas och förbättras, om i blott wiljen. Läggen då för ett ögonblick åsido era ofta småaktiga twister och tänken i stället på det arma fäderneslandet, hwars anseende inför hela werldens ögon obarmhertigt hånas och mördas. Och wiljen i ej, så tillstängen åtminstone det skandinawiska facket, ty bättre är skammen än döden.