Stor glädje i Stockholm efter dansk seger vid Idsted

Stockholm, den 3 augusti.

Danskarnas stora seger över upprorsmännen efter en långvarig och blodig strid vid Idsted i södra Slesvig har under denna vecka varit det allmänna samtals- och glädjeämnet i Sveriges huvudstad. Man väntade och förutsåg visserligen här att upprorsmännen i längden inte skulle kunna besegra danskarna. Man kände den uthållighet och det okuvliga mod med vilket Danmark under två år stått emot Tysklands orättvisa anfall, och det var uppenbart att landet inte nu skulle falla till föga för hertigdömenas upprorsmän och den armé som dessa lyckats ställa på benen.

Men man visste också alltför väl hur fanatiserad stämningen i Tyskland var i denna fråga. Man visste att den utgjorde den enda punkt där Tysklands berömda enighet skulle visa sig som på parad, och att detta land – trots allt det genomgått under de senaste åren, trots inre splittring, förtryck och upplösning – fortfarande känner en lika glupsk iver att uppsluka allt det kan komma över. I alla tyska tidningar lästes uppmaningar från alla delar av det "stora fäderneslandet" att bistå det nödställda "Schleswig-Holstein". Man visste att en mängd före detta friskaresoldater var inrullerade i upprorsarmén och att stridslystna officerare strömmade till den från flera tyska stater – även från sådana som ratificerat fredsfördraget. Man visste dessutom att holsteinarna i sig är goda soldater, att många av dem kunde anse sig svårt komprometterade genom edsbrott och förräderi mot sin landsherre, och att många brann av begär att hämnas de förluster och den skam de lidit vid Fredericia förra året. Man kunde därför vänta sig att den "schleswig-holsteinska" armén, vars styrka inte var obetydlig, skulle anstränga sig till det yttersta och kämpa med förtvivlans energi.

Å andra sidan visste man hur viktigt det var hur den första drabbningen skulle avlöpa och vilket stort moraliskt inflytande den skulle få på hertigdömenas befolkning, samt att en framgång för den "schleswig-holsteinska" armén inte bara skulle stärka och hetsa upp det upproriska partiet ytterligare, utan möjligen också kunna skada fredsfrågans ställning hos flera av de tyska regeringarna. Desto större och innerligare tillfredsställelse väckte därför underrättelsen att danskarna så snabbt vunnit en avgörande seger. Man kan nu med säkerhet hoppas att den "schleswig-holsteinska" frågan ska lösas till Danmarks fördel utan utländsk inblandning, som i vissa fall kunnat bli förhatlig och till och med motbjudande för Danmark självt. Vi har sällan bland alla samhällsklasser märkt en så allmän glädje över någon händelse utanför fäderneslandet som den denna nyhet framkallade. Såväl på börsen som i många privata kretsar kunde man se de livligaste uttryck för denna allmänna glädje.

Vi har under de senaste åren blivit så vana vid att Aftonbladet, så snart någon nyhet från Danmark väckt känslor av glädje eller sorg, genast stått redo med "litet kallt vatten" för att dämpa all värme i deltagandet, att vi var helt övertygade om att så skulle ske även nu. Vi har inte heller misstagit oss. Dagen efter att segerbudskapet nått hit publicerade Aftonbladet en artikel som man skulle vara benägen att finna löjlig, om man bortsåg från avsikten med den och den verkan den kan ha på dem som saknar närmare kännedom om förhållandena.

Aftonbladet har tidigare vid några tillfällen ganska tydligt antytt att det finns åtskilliga likheter och beröringspunkter mellan de "schleswig-holsteinska" partigängarnas uppror och ungrarnas eller lombardernas kamp för sin självständighet. I denna artikel har Aftonbladet, med anledning av en kunglig kungörelse om krigs- och ståndrätter, försökt jämställa den danska regeringen med Radetzky-despotismen och blods- och skräckväldena i Ungern och Baden. Aftonbladet tycks helt glömma att de ungerska och badensiska ståndrätterna, som väckt Europas avsky, organiserades efter kriget för att summariskt döma de besegrade. Att man under pågående krig ställer civila som försöker skada armén inför krigs- eller ståndrätt är något så vanligt att den danska regeringen troligen inte alls utfärdat någon särskild kungörelse om det, om det inte varit för att påminna åtskilliga fanatiska ämbetsmän och andra agitatorer i södra Slesvig om detta – något som det hat och den förbittring de under en svag och mild regering i åratal fått visa mot allt danskt nu kunde få dem att glömma. Om den danska regeringen efter landets pacificering skulle inrätta ståndrätter för att döma dem som deltagit i resningen, då kunde Aftonbladet möjligen ha skäl att ställa frågor och rikta uppmaningar till Clausen, Schouw, Ploug, Gjødwad, Schack och så vidare. De skulle då sannerligen inte heller länge vara tysta. Nu däremot är det fullkomligt överflödigt.

STOCKHOLM.

Den 3 Augusti.

Danskarnes stora seger

öfver insurgenterna efter en långvarig och blodig strid vid Idsted i sydliga Slesvig har under denna vecka i Sverges hufvudstad varit det allmänna samtals- och glädjeämnet. Man väntade och förutsåg här visserligen, att insurgenterna icke kunna i längden blifva Danskarne öfvermäktige. Man visserligen kände den ihärdighet och det okufliga mod, hvarmed Danmark förut under tvenne år stått emot Tysklands orättvisa anfall, var det äfven påtagligt, att det icke nu skulle falla till föga för hertigdömenas upprorsmän och den armé, som dessa vetat ställa på benen. Men man visste äfven alltförväl huru fanatiserad sinnesstämningen i Tyskland var i denna fråga; man visste, att den utgjorde den enda punkt, der Tysklands berömda enhet skulle visa sig såsom på parad, och att detta land, oaktadt allt hvad det under de sednaste åren genomgått, oaktadt inre splittring, förtryck och upplösning, ännu känner en lika glupsk ifver att uppsluka allt hvad det kan få fatt på; man läste i alla de Tyska bladen uppmaningar från alla kanter af det »stora fäderneslandet» att bispringa den nödställda »Schleswigholstein»; man visste, att en mängd af f. d. friskarefolk var enrollerad i insurgenternas här och att stridslystna officerare strömmade till densamma från flera Tyska stater (äfven från sådana som ratificerat fredstraktaten); man visste föröfrigt, att Holsteinarne i sig sjelfva äro goda soldater, att många bland dem kunde anse sig genom edsbrott och förräderi mot sin landsherre i hög grad komprometterade och att många brunno af begär att hämnas vid Fredericia förlidet år lidna förluster eller smälek. Man kunde derföre vänta, att den »Schleswigholsteinska» arméen, hvars styrka icke var obetydlig, skulle anstränga sina yttersta krafter och kämpa med förtviflans energi.

Å andra sidan visste man, af hvilken vigt det var, huru den första affären nu skulle aflöpa och hvilket stort moraliskt inflytande den skulle hafva på hertigdömenas befolkning, samt att en fördel, vunnen af den »Schleswigholsteinska» arméen, skulle ej blott ännu mera styrka och upphetsa det upproriska partiet, utan äfven möjligen blifva af ett menligt inflytande på fredsfrågans ställning hos åtskilliga af de tyska regeringarne. Så mycket större och innerligare tillfredsställelse väckte derföre underrättelsen, att Danskarne så snart vunnit en afgörande seger. Man kan nu säkert hoppas, att den »Schleswigholsteinska» frågan till Danmarks båtnad skall lösas utan en fremmande intervention, som i vissa fall kunnat blifva förhatlig och till och med för Danmark sjelf motbjudande. Vi hafva sällan hos alla folkklasser försport en så allmän glädje öfver någon händelse utom fäderneslandet, som den, som denna nyhet frambragte. Såväl på börsen, som i en mängd enskilda kretsar kunde man iakttaga de lifligaste yttringar af denna allmänna glädje.

Vi hafva under de sednaste åren blifvit så vana, att, så snart någon underrättelse från Danmark hit varit egnad att uppväcka känslor af glädje eller sorg, Aftonbladet genast varit färdigt med »litet kallt vatten», att förtaga all den värma i deltagandet, att vi voro fullt öfvertygade, att så nu äfven skulle ske. Vi hafva icke heller bedragit oss i denna förväntan. Dagen efter det segerbudskapet hitkommit, uppträdde Aftonbladet med en artikel, som man skulle känna sig böjd att finna löjlig, så vida man förbisåge afsigten med densamma och den verkan den kan hafva på dem, som sakna en noggrannare kännedom om förhållanderna.

Aftonbladet har förut vid några tillfällen icke otydligt låtit påskina, att åtskillig likhet och flera beröringspunkter finnas mellan de »Schleswigholsteinska» partigängarnes uppror och Ungrarnes eller Lombardernes kamp för sin sjelfständighet. I denna artikel har Aftonbladet sökt att i anledning af en kongl. kungörelse om krigs- och ståndrätter, ställa den danska regeringen i jemnbredd med Radetzky-despotismen och blods- och skräckväldena i Ungern och Baden. Aftonbladet synes helt och hållet förgäta, att de Ungerska och Badiska ståndrätterna, som väckt Europas afsky, organiserades efter kriget för att summariskt dömma öfver de besegrade. Att man under kriget ställer inför krigs- eller ståndsrätter de civile, som söka att göra arméen skada och afbräck, är någonting så vanligt, att Danska regeringen troligen allsicke utfärdat någon särskild kungörelse derom, så vida det icke varit för att erinra åtskilliga fanatiske embetsmän och andra »Wühler» i det sydliga Slesvig om detta förhållande, som det hat och den förbittring de under en svag och mild regering under åratal fått visa mot allt danskt nu kunde komma dem att glömma och förbise. Om danska regeringen efter landets pacification skulle nedsätta ståndrätter för att dömma dem, som deltagit i resningen, då kunde Aftonbladet möjligen hafva skäl att fråga efter och ställa uppmaningar till Clausen, Schouw, Ploug, Gjödwad, Schack o. s. v. De skulle då visst icke heller länge vara stumma. Nu deremot är det fullkomligt öfverflödigt.