Söderköping vägrar lämna medeltida altarskatt till Nationalmuseum

Patienterna vid kuranstalten uppgick till omkring 150, förutom ett lika stort antal ur allmogen. När man betänker att tre liknande kallvattenkuranstalter har anlagts – vid Vik, i Södertälje och i Dalarna – sedan Söderköpings Gräfenbergsinrättning startade, men att patientantalet i Söderköping ändå knappt har förändrats, visar det vilket stigande förtroende den Gräfenbergska vattenkuren har vunnit i Sverige.

I den gamla stadskyrkan S:t Laurentii (Reds. anm.: i originalet ”S:t Lars”), byggd på pålar under 1250-talet liksom de flesta av Sveriges medeltidskyrkor, finns en härlig altartavla av den store målaren Pehr Hörberg. Det är den vackraste målning jag har sett av denne mästare. Tavlan föreställer Frälsarens nattliga besök hos lärjungarna strax efter uppståndelsen. Rädda för judarnas förföljelse sitter lärjungarna försagda, villrådiga och bedrövade bakom stängda dörrar; lampan kastar ett matt och flämtande sken över dem, när Frälsaren till deras stora förvåning – där glädje, häpnad och vidskepelse blandas – står mitt ibland dem och säger: ”Frid vare eder.” De olika uttrycken av förskräckelse, förvåning, glädje och hopp som präglar var och en av dem är mästerligt träffade. Genom ett hål som anbringats mitt i ljuslågan på duken, bakom vilket dagsljuset från fönstret mittemot faller in, får lampan en förtrollande likhet med en verkligt brinnande låga, och när vinden vaggar trädens lummiga kronor utanför fönstret får lampskenet en flämtande rörelse på duken.

Den tidigare altartavlan, en relik från det gamla klostret, dömdes ut som oduglig och slängdes upp på vinden. Nu har man satt upp den i en vrå på själva kyrkväggen. Denna tavla, som föreställer Kristi nedtagande från korset, är en utmärkt konstskatt från medeltidens bildhuggarkonst, utförd i basrelief med nästan fristående figurer. Eftersom församlingen dömt ut den och alltså ansett den sakna konstvärde, har Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien begärt att få denna dyrbara och sköna relik från medeltidens bildhuggeri för att komplettera Sveriges historiska samlingar i det blivande Nationalmuseum. Men vad tror du att akademien fick för svar? Du utgår säkert från ett ja. Nej, tyvärr gav församlingen på två sockenstämmor ett nekande svar.

Det är bedrövligt att just ett sådant svar kom från en stadsförsamling, där man väntar sig mer bildning, upplysning och vidare vyer än i en lantförsamling, vars medlemmar till betydligt större del består av allmoge – och detta trots att flera lantförsamlingar har skänkt dyrbara konstskatter till akademien för förvaring i det blivande Nationalmuseum. Man kan knappast förstå Söderköpingsbornas skäl till avslaget, om inte i en inskränkt uppfattning om kyrkans sanna intresse eller missledda begrepp om offentlig egendom.

Nationalmuseum är en samlad plats för allt utmärkt som nationen äger av konstverk, historiskt märkliga och upplysande fynd, konstföremål och sällsyntheter – med ett ord sådant som bidrar till att karakterisera folkets bildningsnivå. Det som ställs upp i Nationalmuseum är offentlig egendom – statens, folkets eller kommunens. Söderköping hade alltså inte gett bort sin altardekoration, utan bara fört den till en lämplig och säker lokal, om man låtit Nationalmuseum ta över vården av den. Vilken nytta har Söderköpingsborna och deras kyrka av en altardekoration som de dömt ut och förvisat till en vrå, där den inom några år kommer att vittra av fukt eller förstöras av damm och vanvård? Det är sorgligt att man kan missförstå konstskatters värde och kyrkans sanna intresse till den grad att man nekar dem en säker fristad undan förstörelsen.

Samma inskränkta inställning har visat sig i Vadstena, där en härlig oljemålning av nederländska skolan låg slängd på kyrkvinden bland annat skräp, tills konstnären Mandelgren upptäckte och renoverade den. Därefter begärde han den till Nationalmuseum, men det nekade Vadstena församling. När den om några år blivit oigenkännlig av damm kastas den troligen åter upp på vinden.

Hur många tusen konstskatter och historiska märkvärdigheter har inte gått förlorade för Sverige på detta sätt – och ändå fortsätter man att förstöra dem, vilket oundvikligen måste ske om man inte räddar de dyrbara relikerna i Nationalmuseum. Hur rikt skulle inte Nationalmuseum bli om alla kommuner skyndade sig att skänka, överlåta eller åtminstone lämna in för säkrare förvaring alla de konstskatter som ännu kan letas fram, men som kyrkan eller kommunen inte använder till kyrkornas prydnad utan dömt ut som utan konstvärde eller användbarhet. (Fortsättning följer.)

rättningen. Patienterne utgjorde omkring 150 förutan ett lika stort antal af allmogen. Då man besinnar att sedan Söderköpings Gräfwenbergerinrättning började hafwa 3 dylika kallwattenskuranstalter blifwit anlagda wid Wik, Södertelje och i Dalarna, men oaktadt patienternes antal wid Söderköping högst obetydligt det förändrats, så wisar det hwilket stigande förtroende Gräfwenbergska wattenkuren tillwunnit sig i Swerige. I den gamla Stadskyrkan S:t Lars, byggd på pålar under 1250-talet såsom de flesta af Sweriges medeltidskyrkor finnes en herrlig altartafla af den store målaren Pehr Hörberg. Det är den wackraste målning, som jag sett af denna mästare. Taflan föreställer Frälsarens besök om natten hos Lärjungarne strax efter sin uppståndelse. Rädda för Judarnes förföljelse, försagda och willrådiga sitta Lärjungarne bedröfwade inom tillyckta dörrar, lampan kastar på dem ett matt och flämtande sken då Frälsaren till deras stora förwåning i hwilken glädje, häpnad och widskepelse blandar sig, står midt ibland dem och säger: ”Frid ware Eder.” Dessa olika uttryck af förskräckelse, förwåning, glädje och hopp, som intog och, med sådan karakterisera hwar och en är mästerligt träffadt. Genom ett midt i ljuslågan på duken anbragt hål, bakom hwilket dagen från det motsittande fönstret faller in får lampan den förtrollande likheten af en werkligt brinnande ljuslåga och då winden waggar trädens lummiga kronor utanför fönstret får lampans sken en flämtande rörelse på duken. Den fordna altartaflan, som bestod af en relik från det gamla klostret, utdömdes oduglig och wräktes på winden. Nu har man uppsatt den i en wrå på sjelfwa kyrkowäggen. Denna tafla föreställande Christi nedtagande från korset är en utmärkt konstskatt af medeltidens bildhuggeri. Den är införd i basrelief med nästan fristående figurer. Då församlingen utdömt densamma och således ansett den wara af föga konstwärde har Witt. Hist. och Antiq.-Akademien begärt denna dyrbara sköna relik från Medeltidens bildhuggerikonst för att i det blifwande Nationalmuseum komplettera Sweriges historiska samlingar af konstens och wetenskapens dyrbaraste minnen. Men hwad swar tror du att Akademien fick? säkert sätter du utom allt twifwel ett Ja. Nej tywärr gaf församlingen på 2:ne sockenstämmor ett nekande swar. Det är bedröfligt att just ett sådant swar skulle lemnas från en stadsförsamling, der man wäntar sig mera bildning, upplysning och friare synkrets än inom en landtförsamling, der medlemmarne till wida större proportion består af allmoge och ehuruwäl har inom flera landtförsamlingar flera dyrbara konstskatter blifwit förärade W. H. A. Akademien att förwaras i det blifwande Nationalmuseum. Man kan intet gerna begripa de goda Söderköpingsboarnes bewekande skäl till afslag om ej af inskränkt uppfattning af kyrkans sanna intresse eller missledda begrepp om publik egendom. Nationalmuseum är ett Concentreradt samlingsställe för allt hwad nationen har utmärkt af konstwerk, historiskt märkwärdiga och upplysande fynd, konstsaker och sällsyntheter med ett ord, som tjenar till bidrag till karakteristiken af folkets bildningsgrad. Hwad som uppställes i Nationalmuseum är en offentlig egendom, af statens, folkets eller kommunens. Söderköping hade således ej bortgifwit sin altardekoration utan allenast bringat den inom en passande och säker lokal ifall den tillåtit Nationalmuseum att öfwertaga wården af densamma. Hwad winst har Söderköpingsboarne och dess kyrka af en altardekoration, som de utdömt och förwisat i en wrå, der han inom några år af fukt skall förwittra eller förstöras af damm och wanwårdnad. Det är lösligt att man kan missförstå konstskatters eget wärde och kyrkans sanna intresse till den grad att man nekar den en säker fristad ifrån förstörelsen. Samma inskränkta åsigt har gjordt sig gällande i Wadstena, der en herrlig oljemålning af nederländska skolan låg wräkt på kyrkowinden bland annat skräp till dess artisten Mandelgren upptäckte den och renowerade densamma, hwarefter han begärde den till det Nationalmuseum, men dertill nekade Wadstena församling. När, den om några år blir oigenkännlig af damm, så kastas den troligen åter upp på winden. Hur många tusende konstskatter och historiska märkwärdigheter har ej på detta sätt gått förlorade för Swerige och likwäl åsyftas man om att så ytterligare förstöra dem, hwilket nödwändigt måste ske om man ej inom Nationalmuseum räddar de dyrbara relikerna. Hur rikt ännu skulle ej Nationalmuseum blifwa om alla kommuner skyndade sig att till Riksmuseum förära, öfwerlåta eller blott förwara till säkrare bewaring alla de konstskatter, som ännu kunna uppletas, men kyrkan eller kommunen ej begagnar till templens prydnad utan utdömt såsom saknande konstwärde eller anwändbarhet för kyrkans dekoration. (Forts.)