Zachrissons avslöjande om politiskt styrd befordran försvaras

Stockholm den 25 augusti.

Med anledning av den redogörelse som kapten Zachrisson lät publicera i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 4 augusti, om hur han förbigicks när en batterichefstjänst skulle tillsättas, har ännu ingen tillrättavisning eller något försvar för de ansvarigas handlande offentliggjorts. I stället har en och annan, sedan den första förskräckelsen över den så kallade skandalen lagt sig något, försökt lägga hela skulden på kapten Zachrisson genom diverse anmärkningar riktade mot honom. Man har helt riktigt insett att skandalen hade undvikits om han tigit om saken. Han har avslöjat den, och därför ska ansvaret drabba honom – sådan är den logik man tycks vilja använda i frågan.

Om det förhållande Zachrisson offentliggjort endast varit en skandal, och inte samtidigt en händelse av politisk vikt – genom vilken det kommit i dagen att en av de högsta militära befattningshavarna, placerad närmast regeringsmakten, låtit befordringar avgöras inte av skicklighet och tjänstemeriter utan av de mest konservativa eller reaktionära politiska åsikter, tillämpade på ett helt och hållet okonstitutionellt sätt – skulle vi inte ha ansett oss föranledda att nämna den.

Sedan vi bedömt själva saken ur den synvinkel vi anser den huvudsakligen förtjäna allmänhetens uppmärksamhet, skulle vi inte heller ha återkommit till den, åtminstone inte så länge bara den ena parten framträtt, om inte en insändare i Stockholms Aftonpost den 20 denna månad gett särskild anledning till det.

Insändaren anser att kapten Zachrisson, om han ansåg sig lida orätt, borde ha överklagat åtgärden i laga ordning, inte dragit fram den inför allmänheten och allra minst offentliggjort ett enskilt samtal. Insändaren förklarar Zachrissons agerande vara varken "hederligt" eller "militäriskt", utan tvärtom ett bevis "på bristande militärisk disciplin och takt". Därmed skulle också vårt av insändaren särskilt klandrade uttalande – att fosterlandets sanna vänner stod i tacksamhetsskuld till Zachrisson för hans handlande – vara helt felaktigt. Insändaren beklagar Zachrisson, om han finge ett batteri och någon enda artillerist där vore så okunnig om sin plikt att han i första hand vände sig till tidningarna så snart han trodde sig lida orätt. Insändaren beklagar varje befäl, från korpralen och konstapeln till generalen, om ett sådant handlingssätt skulle bli praxis, och fäderneslandet om det i dess armé funnes ett dussin individer som gillade det.

De anklagelser som riktats mot Zachrisson kunde vi lämna åt honom själv att bemöta, om han anser dem värda något svar. Men eftersom vi inte vill ta på oss att ha obetänksamt yttrat "att fosterlandets vänner stod i tacksamhetsskuld till Zachrisson", och inte heller likgiltigt kan se på hur man, under prat om militärisk disciplin och takt, försöker mörka själva huvudsaken och stämpla ärendet till en vanlig befordringsfråga där det endast gäller att bedöma vem av de sökande som förtjänar företräde, finner vi oss föranledda att utveckla våra åsikter något närmare. Enligt vår uppfattning är saken inte av sådan enskild natur. Zachrisson har själv förklarat att han offentliggjort den "för sakens egen skull, vilken är av sådan märkvärdighet att den förtjänar all rättsinnigs och tänkandes synnerliga uppmärksamhet". Om det bara gällt att få ändring i generalfälttygmästarens beslut hade ärendet visserligen bort behandlas som ett vanligt besvärsmål, även om det olyckligtvis också som sådant hade hamnat i offentligheten. Men det är i stället de hemliga motiven bakom beslutet, och sättet på vilket de delgavs Zachrisson, som är huvudsaken – och som med hänsyn till det ifrågasatta politiska agerandet gör saken till en stor händelse i vår politiska värld.

Vad gäller den militära disciplinen kan vi inte se att Zachrisson brutit mot den. I det aktuella fallet fanns inga order att lyda som han förbisett. Däremot hade han oturen att av sin överordnade få höra yttranden som, förutom att de var stötande för hans egen självständighetskänsla, vittnade om ett tillvägagångssätt som, om det tilläts utvecklas och frodas, onekligen skulle bära de sorgligaste frukter för såväl fäderneslandet som regeringsmakten. Han såg i detta tillvägagångssätt en överträdelse av den lagliga och konstitutionella ordningen. Varken militär disciplin eller takt kunde under sådana förhållanden ålägga honom att tiga. Den godtyckliga befordringsprincip som meddelats honom i hemlighet var han, både som svensk medborgare och som svensk officer, skyldig att angripa, och ingen blind lydnad eller respekt för överordnade kunde lagligen hindra det. Han fann sig förbigången, inte av några åberopade befordringsgrunder som ens gjorde anspråk på skenet av rättvisa, utan av ett hemligt politiskt system vars trådar och förgreningar han inte kunde känna och vars makt han därför inte heller kunde bedöma. Att generalfälttygmästaren framställde detta system som accepterat av den högsta regeringsmakten kunde inte påverka Zachrissons handlande, eftersom en sådan framställning aldrig kunde vinna trovärdighet. Zachrisson kunde inte låta bli att agera mot generalfälttygmästarens handlande, och oavsett om han gjorde det genom att begära laglig undersökning eller genom pressen, måste saken bli offentlig. Han kunde inte inskränka sig till enbart muntliga rapporter, vilket enligt vår mening dessutom varit mindre lojalt och även skulle ha brutit det absoluta hemlighållandet av de enskilda samtalen. I varje fall där man är skyldig och berättigad att för regeringen berätta att grundlagarna överträds, bör man också kunna berätta detta sorgliga förhållande inför nationen. Ansvaret för den som berättar blir därigenom bara större, om det han säger inte är sant.

Med anledning av insändarens antydan att enskilda samtal inte får offentliggöras vill vi vidare endast påminna om att vittnen i civilmål enligt lag är skyldiga att berätta även vad de erfarit under sådana samtal. Vi medger gärna att de avslöjade befordringsprinciperna tycks ha mer gemensamt med strafflagen än med civilrätten, men trots det torde man… (Reds. anm.: texten är avbruten här i originalet.)

STOCKHOLM.

den 25 Augusti.

I anledning af Kapten Zachrissons uti Götheborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning för den 4 Augusti införda belysning, rörande Zachrissons förbigående vid återbesättandet af en batterichefsbeställning har väl ännu icke någon tillrättavisning af belysningen eller förklaring till försvar för vederbörandes handlingssätt blifvit offentliggjord, men i stället har en och annan, sedan första förskräckelsen öfver den så kallade skandalen hunnit något att lägga sig, sökt att genom hvarjehanda emot Kapten Zachrisson rigtade anmärkningar, på honom kasta hela skulden för denna skandal. Man har ganska rigtigt insett, att om han förtegat saken, hade skandalen undvikits. Han har yppat den, och derföre bör ansvaret för densamma drabba honom. Sådan är den logik, man synes vilja använda i denna fråga.

Om det af Zachrisson offentliggjorda förhållandet endast varit en skandal, om det ej tillika varit en händelse af politisk vigt, genom hvilken det kommit i dagen, att en af de högsta, närmast regeringsmakten placerade militära funktionärerna i afseende på befordringar låtit sitt val bero icke af skicklighet och tjenstemeriter utan af de mest konservativa eller reaktionära politiska åsigter, hvilka på ett helt och hållet inkonstitutionelt sätt blifvit tillämpade, skulle vi icke funnit oss föranlåtna att omnämna skandalen.

Sedan vi bedömt sjelfva saken från den synpunkt, ur hvilken vi tro den hufvudsakligen vara förtjent af allmänna uppmärksamheten, skulle vi icke heller, åtminstone så länge endast den ena parten i saken framträdt, hafva till densamma återkommit, såvida icke en i Stockholms Aftonpost för den 20 i denna månad intagen insänd artikel dertill gifvit särskild anledning.

Insändaren, som anser Kapten Z., i fall han fann sig lida orätt, hafva bordt i laga ordning öfverklaga den klandrade åtgärden, men icke framdraga den för allmänheten, aldraminst offentliggöra ett enskildt samtal, förklarar Z:s förfarande vara hvarken »honnett» eller »militäriskt», utan tvärtom ett bevis »på bristande militärisk disciplin och takt.» I följd häraf vore äfven vårt af insändaren särskildt klandrade yttrande, att fosterlandets sanna vänner stodo i förbindelse till Z. för hans handlingssätt helt och hållet origtigt. Insändaren beklagar Z., i händelse han erhölle batteri, om någon enda artillerist vid detta vore nog okunnig om sin pligt, för att i första hand uppdraga sin talan åt tidningarne, så snart han trodde sig lida orätt. Insändaren beklagar hvarje förman från korporalen och konstapeln till generalen, om ett dylikt handlingssätt skulle blifva praxis, samt fäderneslandet, om uti dess armé funnes ett dussin individer, som gillade ett sådant handlingssätt.

De Z. gjorda tillvitelserna kunde vi öfverlemna åt honom sjelf att besvara, i fall han finner dem vara förtjenta af något svar; men då vi icke vilja påtaga oss att hafva obetänksamt yttrat »att fosterlandets vänner stodo i förbindelse till Z.,» och icke heller kunna med likgiltighet åse, att man under ordandet om militärisk disciplin och takt, söker att blanda bort sjelfva hufvudsaken, att man söker att stämpla detta ärende till en vanlig befordringsfråga, i afseende på hvilken endast ifrågakommer att bedöma hvilken af de sökande företrädet, finna vi oss föranlåtne att något närmare utveckla våra åsigter i ämnet. Enligt vår uppfattning och framställning af saken, är den icke af förenämnde enskilda natur. Z har sjelf förklarat, att han, »för sakens egen skull, hvilken är af sådan märkvärdighet, att den förtjenar all rättsinnigs och tänkandes synnerliga uppmärksamhet», offentliggjort densamma. Om fråga endast varit att skaffa Z. ändring i Generalfälttygmästarens beslut, så hade visserligen ärendet bordt behandlas såsom ett vanligt besvärsmål, ehuru det olyckligtvis äfven såsom sådant varit hemfallet åt publiciteten. Men det är deremot de hemliga motiverna för detta beslut och sättet hvarpå de blifvit Z. delgifna, som är hufvudsaken, och som, med anledning af den ifrågaställda politiska konduiten, göra denna sak till ett evénement inom vår politiska verld.

Vidkommande den militära disciplinen, kunna vi icke inse att den blifvit af Z. öfverträdd. Uti ifrågavarande fall hade han icke några befallningar att lyda, som han förbisett. Man hade deremot den olyckan att af sin förman höra yttranden, som jemte det de vore stötande för Z:s egen sjelfständighetskänsla, vittnade om ett förfaringssätt, som, i fall det komme att än vidare utveckla sig och florera, onekligen äfven skulle komma att bära de bedröfligaste frukter såväl för fäderneslandet som för styrelsemakten. Han fann i detta förfaringssätt en öfverträdelse af den lagliga och konstitutionella ordningen. Hvarken den militära disciplinen eller takten kunde vid sådant förhållande ålägga Z. att förtiga saken. Den honom hemligen meddelta godtyckliga befordringslagen var han i egenskap såväl af Svensk medborgare som af Svensk officer uppmanad att angripa och någon blind lydnad och respekt för förmän kunde icke sådant lagligen förhindra. Han fann sig tillbakasatt, icke af några åberopade befordringsgrunder, som ens sjelfva gjorde anspråk på skenet af rättvisa, utan af ett hemligt politiskt system, hvars särskilda trådar och utgreningar han icke kunde känna och hvars makt han således icke heller kunde bedöma. Att Generalfälttygmästaren framstälde detta system såsom vore det accepteradt af högsta styrelsemakten, kunde icke hafva någon inverkan på Z:s handlingssätt, emedan denna framställning aldrig kunde vinna trovärdighet. Z. kunde icke underlåta att uppträda emot Generalfälttygmästarens handlingssätt och antingen han gjorde det genom påkallandet af laglig undersökning eller genom pressen, måste det hemfalla åt offentligheten. Han kunde i detta fall icke inskränka sig till några blott munteliga rapporter, hvilket äfven enligt vår tanka varit mindre loyalt och hvarigenom dessutom det absoluta förhemligandet af de enskilda samtalen måst brytas. I hvarje fall, då man är skyldig och berättigad att för styrelsen omtala, att grundlagarne öfverträdas, bör man äfven kunna omtala, att sådant bedröfligt förhållande inför nationen. Ansvaret för den omtalande blir derigenom endast större, i fall han talar, hvad som icke är sannt.

I anledning af insändarens antydning att enskilda samtal icke få offentliggöras, vilja vi vidare endast erinra, att vittnen i civila mål äro lagligen förpligtade att omtala äfven hvad de under sådana samtal förnummit. Vi medgifva gerna att de uppdagade befordringsåsigterna synas hafva mera gemenskap med brottmålslagen, än med den civila rätten, men det oaktadt torde man ic