Kåsör synar Stockholms sommarnöjen: opera, Tivoli och Humlegården

Sommarnöjen i staden.

Vi har varit bjudna till landet, vi har lekt boll och sprungit efter fjärilar; men mitt under vår glädje har en oläglig omständighet inträffat, och vi har varit tvungna att lämna vårt Arkadien och återvända till stadens tyngd och kvalm.

Luft, frisk luft, herr överståthållare! Vill inte ni skaffa oss den, så tar vi oss själva vad vi behöver av den. Vi kämpar oss uppför Kastellholmens grönklädda klippa för att låta friska vindar blåsa på oss, för att betrakta de stolta skeppen på redden och fiskarbåtarnas vita segel ute på fjärden. Här, på denna klippa, var det som mannen »med mer än början till talang», den eleganta »historie»-skrivaren, »baron von Crusenstalp», en gång, förtvivlad över fäderneslandet, ville avsluta sitt liv; här är det som vi nu står, i fridfulla tankar, och betraktar det alltför nätta kastellet, som så livligt påminner oss om vår oskyldiga barndom, då vi lekte med tennsoldater och byggde små näpna fästningar av kort. Lilla vackra fäste! Tack för det glada minne du väckte i vår själ. Men vad är annars din mening? Inte att skrämma fiender, förmodar vi; inte att dominera Stockholm heller. Man kan gissa att du ska vara en synvilla för dem som älskar illusioner, så att de kan tro sig se en stor fästning på avstånd, när de i själva verket har en liten, liten en alldeles inpå näsan ...

Det vore dock otacksamt att påstå att inte även staden har sina tillfällen till nöjen och förströelser, och det utan att man ens behöver gå så långt som till den kungliga Djurgården eller något av utvärdshusen. Corpo di Baccho! Vi har ju för det första den italienska operan. En opera får inte försummas, till det är vi alltför aristokratiska.

Aristokratiska — vad sägs?

Ja, vi tar bara upp en annans anmärkning när vi antyder orsaken till att operan hyllas på bekostnad av det högre skådespelet och komedin. Först trodde vi att de goda stockholmarna behandlade teaterbesöken som en modesak; sedan att de var ovanligt musikaliska av sig. Men så är det inte: ett mode är inte så varaktigt, och är man musikalisk pratar man inte medan orkestern spelar uvertyren; nej, stockholmarna är aristokrater, aristokrater i själslättja, och därför älskar de företrädesvis operan.

»All slags aristokrati har avsmak för de skådespel som tar tankeförmågan i anspråk. I Rom övergav patricierna Terentius framställningar för att lyssna till flöjtblåsare och personer som var skickliga i konsten att härma olika djurs läten; i Paris ser man gräddan av den eleganta världen fly Molière, Lesage, Beaumarchais och Corneille för att se en balett eller höra några brösttoner. Den lyriska föreställningen är bullersam och praktfull och sysselsätter alltså åskådarens sinnen, medan den däremot lämnar hans tankekraft i ro. Där är man mindre besvärad av att hålla tanken vaken, mindre besvärad av sinnesrörelser som mot vår vilja rycker oss ur vår egoism, av ironiska eller gripande lärdomar som ovillkorligen talar till vårt samvete. Operamusiken har inga dogmatiska anspråk; den undervisar oss inte; med hjälp av sceneriets bländverk roar, livar och smeker den våra sinnen utan att kräva någonting tillbaka. Det är en vacker slavinna som sjunger endast för att behaga.»

Detta är alltså skälet till att den fina stockholmspubliken strömmar till varje operasmörja av en sömnig Bellini eller en skrällande Donizetti, medan man kan låta den gudomlige Torsslow och den så förbaskat rolige Fredrik Deland spela härliga dramer och ypperliga komedier inför halvfulla eller tredjedelsfulla salonger.

Tur för det italienska sällskapet att det är så. Vi unnar deras opera allt gott, för den har bara en enda gång gjort oss besvikna; det var vid föreställningen av Beatrice di Tenda, ett alltför ömkligt stycke. Hertigen av Milano, Filippo Maria Visconti, levde under första hälften av 1400-talet och var gift med Beatrice di Tenda, som han lät avrätta, vi vet inte av vilken orsak. Programmet till operan ger vid handen att anledningen till hertigens agerande var hans kärlek till en av hovdamerna, den korpulenta Agnes, och hans svartsjuka mot sin gemål, som å sin sida var älskad av en vacker page, som i sin tur älskas av den nämnda hovdamen, som älskas av hertigen. Det är kärlek upp över öronen, och ändå så dödande tråkigt. Med långsamma och matta steg går handlingen mot sin sorgliga upplösning. Den tjocka hovdamen förråder sin härskarinna och för henne till ett underjordiskt valv; medan Beatrice där väntar på att hennes öde ska fullbordas kommer Agnes, bekänner det onda hon gjort och ber om förlåtelse. Beatrice, »långt ifrån att förlåta, vill just förbanna henne, då hörs Orombellos (pagens) stämma på väg till döden; hon förlåter i sin sång alla sina fiender.» Den tjocka hovdamen ska därvid svimma, och en fåtölj med vitt överdrag skjuts fram för att ta emot henne, så att hon inte, som vid första föreställningen, ska ramla omkull på golvet som en mjölsäck. Bödeln kommer för att föra Beatrice till schavotten. Hon ber sina damer att inte vara ledsna och förlåter den förrädiska Agnes; varpå bödeln gör sig i ordning att ta henne, och pjäsen är slut. Musiken frånkänns nästan allt värde; i sista akten torde det dock finnas en och annan njutbar bit. Vad gäller spelet vill vi bara nämna, till upplysning för dem som tidigare funnit signor Caggiati alltför bångstyrig, att han, efter att i denna pjäs ha genomgått tortyren, tagit sitt förnuft till fånga och fäktar lagom mycket med armarna.

Sällskapet har till sin fördel återupptagit Kärleksdrycken; det är en förlust att inte ha hört italienarna framföra detta stycke, som så väl lämpar sig för deras resurser. Man har här aldrig sett en så tokig Dulcamara, en så skälmsk och glödande Adina, en så elegant Belcore.

Bland förlust — vilka förbaskat långa och otympliga ord vi har i svenskan! — bland för-lus-tel-se-stäl-len inom huvudstadens gränser intar Tivoli vid Norrtullsgatan en framträdande plats, då det ännu strålar av nyhetens glans och behag framför sin äldre syster, Tivoli på Söder. Denna sistnämnda »lilla nya inrättning», som den kallades på sin tid, talas det inte så mycket om längre, men de som har varit där säger att där är riktigt trevligt, alldeles som förr.

Medan systrarna kanske blickar med avundsjuka ögon på varandra, uppstår en rival till dem båda. Det är det nyligen hitkomna Wienerkapellet, som i dag för första gången ger konsert i Trädgårdsföreningens lokal. Det sägs att herr Anton Schnötzinger, som nu så länge fört envåldsspiran i dansens och friluftskonserternas värld, blivit alldeles utom sig när han fick höra att en annan var beredd att inkräkta på hans plats och vrida spiran ur hans hand.

Sommarnöjen i staden.

Vi hafva varit bjudna till landet, vi hafva lekt boll och lupit efter fjärilar; men midt under vår glädje har en olägig »lägenhet» inträffat, vi hafva måst lemna vårt Arkadien och återvända till stadens tungsamhet och qvalm.

Luft, frisk luft, herr öfverståthållare! Vill icke ni skaffa oss den, så taga vi oss sjelfva hvad vi behöfva deraf. Vi streta uppför Kastellholmens grönbekransade klippa, för att låta blåsa på oss friska vindar, för att betrakta de stolta skeppen på rivieret och fiskarbåtarnes hvita segel utåt fjärden. Här, på denna klippa var det som mannen »med mer än början till talang», den eleganta »historie»-skrifvaren, »baron von Crusenstalp», en gång, förtviflad om Fäderneslandet, ville ända sitt lif; här är det, som vi nu stå, i fridfulla tankar, betraktande det alltför småtäcka kastellet, som så lifligt påminner oss om vår oskyldiga barndom, då vi lekte med tennsoldater och byggde oss små näpna fästningar af kort. Lilla vackra fäste! tack för denna glada erinran, du väckte i vår själ. Men hvad är annars din mening? Icke att skrämma fiender, förmoda vi; icke att dominera Stockholm heller. Man gissar att du skall vara en optisk villa för dem som älska illusioner, att de må tro sig se en stor fästning på afstånd, då de i sjelfva verket hafva en liten, liten en inpå näsan . . .

Det vore dock otacksamt att påstå att icke äfven staden har sina tillfällen till nöjen och förströelser, och det utan att man behöfver gå ens så långt som till den kungliga Djurgården eller något af utvärdshusen. Corpo di Baccho! vi hafva ju för det första italienska operan. En opera får icke försummas, dertill äro vi alltför aristokratiska.

Aristokratiska — hva falls?

Ja, vi upptaga bara en annans anmärkning, då vi antyda orsaken till det faktum att operan hyllas på bekostnad af det högre skådespelet och komedien. Först trodde vi att de goda Stockholmarne behandlade spektakelgängeriet som en modsak; sedan att de voro ogement musikaliska af sig. Men det är icke så: ett mod är icke så varaktigt, och är man musikalisk, pratar man icke medan orkestern spelar uvertyren; utan stockholmarne äro aristokrater, aristokrater i själslättja, och derföre älska de operan företrädesvis.

«All slags aristokrati har afsmak för de skådespel, hvilka taga tankeförmågan i anspråk. I Rom öfvergåfvo patricierna Terentii framställningar, för att lyssna till flöjtblåsare och personer som voro skickliga i konsten att härma olika djurs läten; i Paris ser man gräddan af den eleganta verlden fly Molière, Lesage, Beaumarchais och Corneille, för att äse en ballett eller höra några brösttoner. Den lyriska representationen är bullersam och praktfull, sysselsätter således åskådarens sinnen, medan den deremot lemnar hans tankekraft i ro. Der är man mindre besvärad med att hålla tankan vaken, mindre besvärad af sinnesrörelser, hvilka mot vår vilja rycka oss ur vår egoism, af ironiska eller gripande lärdomar, hvilka ovilkorligt tala till vårt samvete. Operamusiken har inga dogmatiska anspråk; den undervisar oss ej; biträdd af sceneriets bländverk, roar, lifvar och smeker den våra sinnen, utan att fordra någonting tillbaka. Det är en vacker slafvinna, som sjunger endast för att behaga.»

Detta är således skälet hvarföre den nobla stockholmspubliken strömmar till hvarje operamörja af en sömnig Bellini, en skrällande Donizetti; medan man kan låta den gudomlige Torsslow och den fan så rolige Fredrik Deland spela herrliga dramer och ypperliga komedier för halfva eller tredjedels hus.

Lycka för det italienska sällskapet att så är. Vi unna deras opera allt godt, ty den har icke mer än en gång gjort oss ledsna; det var vid representationen af Beatrice di Tenda, ett alltför ömkligt stycke. Hertigen af Milano, Filippo Maria Visconti lefde under första hälften af 1400-talet och var förmäld med Beatrice di Tenda, hvilken han lät afrätta, vi veta ej af hvad orsak. Programmet till operan gifver vid handen att anledningen till hertigens förfarande var hans kärlek till en af hofdamerna, den korpulenta Agnes, och hans svartsjuka mot sin gemål, som å sin sida var älskad af en vacker page, som åter älskas af den ifrågavarande hofdamen, som älskas af hertigen. Det är kärlek upp öfver öronen, och ändå så dödande tråkigt. Med långsamma och matta steg går handlingen mot sin sorgliga uplösning. Den tjocka hofdamen förråder sin herrskarinna och bringar henne i ett underjordiskt hvalf; medan Beatrice der väntar på sitt ödes fullbordan, kommer Agnes, bekänner det onda hon gjort och ber om förlåtelse. Beatrice, «långt ifrån att förlåta, vill just förbanna «henne, då höres Orombellos (pagens) stämma «som går till döden; hon förlåter uti sin sång alla «sina fiender.» Den tjocka hofdamen skall derunder dåna och en fåtölj med hvitt öfverdrag skjutes fram för att emottaga henne, så att hon icke, såsom vid första representationen, må ramla omkull på golfvet som en mjölsäck. Bödeln kommer att föra Beatrice till schavotten. Hon ber sina damer icke vara ledsna och förlåter den förrädiska Agnes; hvarpå böfveln gör sig i ordning att taga henne, och pjesen är slut. Musi-

ken frånkännes nästan allt värde; i sista akten torde dock finnas en och annan njutbar bit. I afseende på spelet vilja vi blott nämna, till upplysning för dem som förut funnit signor Caggiati alltför bångstyrig, att han, efter att i denna pjes hafva undergått tortyren, tagit sitt förnuft till fånga och fäktar så lagom med armarne.

Sällskapet har till sin fördel återupptagit Kärleksdrycken; det är en förlust att icke hafva hört Italienarne uppföra detta stycke, som så väl lämpar sig för deras ressurser. Man har här aldrig sett en så tokig Dulcamara, en så skalkaktig och glödande Adina, en så elegant Belcor.

Bland förlust — hvilka fördömdt långa och åbäkliga ord vi hafva i svenskan! — bland förlu-stel-se-stäl-len inom hufvudstadens staket intager Tivoli vid Norrtullsgatan ett utmärkt rum, såsom ännu strålande af nyhetens glans och behag öfver sin äldre syster, Tivoli på söder. Denna sistnämda »lilla nya inrättning», såsom den på sin tid kallades, är icke så mycket omtalad nu mera, men de som hafva varit der, säga att der är rätt trefligt, alldeles som förr.

Medan systrarne kanske blicka med afundsjuka ögon på hvarandra, uppstår en rival till dem båda. Det är det i dessa dagar hitkomna Wiener-kapellet, som i dag för första gången ger konsert i Trädgårdsföreningens lokal. Man säger att herr Anton Schnötzinger, som nu så länge fört enväldsspiran i dansens och fria-luft-konserternas verld, blifvit alldeles utom sig, då han fick höra att en annan var färdig att inkräkta hans plats och vrida sceptern ur hans hand