Thorvaldsens Alexandertåg beundras i Köpenhamns museum

(Reds. anm.: Texten är ett utdrag ur en längre artikel; både början och slutet saknas.)

...sitt eget galopperande från den ena segern till den andra. På ett annat exemplar blickar han i stället upp mot himlen, som om han ville ställa frågan till sin fader Zeus: "Ser du din sons triumf?" På ett exemplar lyfter Bucefalus, som leds efter Alexander, svansen rakt upp i vädret som ett spö, och på ett annat låter han den hänga ner som en fana.

Bland de konstnärer och lärda som följer med i tåget ser man Thorvaldsen själv, och även hans figur har olika ställning i varje exemplar.

Även andra verk har Thorvaldsen omarbetat gång på gång, tills han tyckt att utförandet motsvarat hans idé. Han har till exempel flera gånger utformat Poniatowskis häst, ängeln med dopfunten (för Vor Frue Kirke) och de tre gracerna som omfamnar varandra – och varje gång gjort större eller mindre ändringar i utförandet. Eftersom man i detta museum kan se alla de olika försöken, får man tillfälle att göra intressanta jämförelser. Även av det undersköna relieffarbete som föreställer Hektor, som förebrår den vekliga Paris i Helenas närvaro, finns här två varianter; på den ena är bara tre personer avbildade, på den andra fem.

Den svåraste och mest intressanta uppgiften vid Alexandertågets utförande var utan tvivel att förena de olika grupperna med varandra till en helhet, och därnäst att variera de enskilda figurernas ställningar. Hela konstverket har visserligen sin enhet i mötet mellan den triumferande kungen med sina fältherrar och fredsgudinnan med de besegrade babylonierna; men denna huvudscen framträdde alltför lite framför de övriga delarna av verket, som var avsett att som ornament pryda väggarna i någon stor sal. Därför måste hela arbetet ha samma höjd, och konstnären tvingades leta upp en mängd handlingar som kunde väcka intresse på andra punkter i verket och foga samman mindre grupper till en helhet. Eftersom det hela inte utgörs av annat än två långa processioner, som ganska enformigt närmar sig samma punkt från motsatta håll, var uppgiften inte lätt. Minst svårighet erbjöd dock kavalleriet, som följde närmast efter Alexanders triumfvagn. Hästarna, dessa oroliga djur, visar när de rycker fram både sig själva och sina ryttare i mångahanda ställningar. En skrider fram helt makligt, en annan är just på språng att utföra en saltomortal, en sporras av sin ryttare, en annan låter sig knappt styras av sin herre. En ryttare blir arg på sin förman och ropar åt honom att lämna plats; en annan ser helt lugnt bakåt mot mannen bakom, som har svårt att styra sin häst. Ett djur har fått en sådan position att ryttaren har ansikte och bröst vända framåt, medan ett annat ställts så att konstnären fått tillfälle att modellera ryttarens rygg. Det allvarligare och mer regelbundna infanteriet är i detta arbete betydligt mindre tacksamt för konstnären. Därför har Thorvaldsen också reducerat hela Alexanders infanteri till sex man, medan kavalleriet representeras av fler än femton. Medan människogestalten i kavalleriet förekommer i de mest olikartade och pittoreska ställningar, kan variationerna inom infanteriet på sin höjd åstadkommas genom personernas olika sätt att bära sköld och spjut. Infanteri och kavalleri förenas på ett utomordentligt pittoreskt sätt genom att den siste ryttaren avbildas vändande sig om på hästen och ropande något till infanteriet, medan hälften av dess manskap med framsträckta halsar lyssnar till hans ord.

I Thorvaldsens Alexandertåg förekommer inget djur så ofta som hästen, som han varit så frikostig med som möjligt – och det med rätta: först de fyra hästarna framför Alexanders vagn, därnäst Bucefalus, vidare fältherrarnas och kavalleriets hästar, och slutligen åtta som förs Alexander till mötes som gåva. Bara en enda elefant har han tagit med: elefanterna utgör alltför klumpiga massor. Bland de bundna vilddjuren finns bara ett av varje slag, såsom ett lejon och en tiger. Hur härliga scener dessa djurens konungar än erbjuder konstnären i sina inbördes strider i ödemarken, lika bedrövliga figurer gör de när de förs omkring bundna; hästen däremot presenterar sig bäst som människans fånge, med betsel och tömmar. Det förvånade mig att ingen hornboskap förekommer i hela tåget – bildhuggare brukar annars gärna befatta sig med att avbilda sådana. Lika mycket förvånade det mig att fårhjorden upptar ett utrymme av nästan ett par alnars längd; dessa djur skrider dock alltid fram helt enformigt och makligt sida vid sida, och måste därför vara svårast att gruppera i en procession. Kanske använde konstnären dem för att mitt i allt hästtumult också gestalta en personifiering av lugnet. Det är synd att Thorvaldsen under sin livstid aldrig fick tillfälle att se något liknande – en fältherres tåg vid segerrik återkomst från sina indiska krig, sådant som till exempel herr Orlich i sin ostindiska reseskildring beskriver den engelske generalguvernören lord Ellenboroughs återtåg med sin krigshär från länderna på andra sidan Indus. Säkert hade Thorvaldsen därigenom fått många intressanta motiv och lyckliga idéer till sitt Alexandertåg.

En av de originellaste idéerna i detta tåg är, som jag ser det, den metande fiskaren, som konstnären framställt så fritt och iögonfallande att man tydligt märker att han betraktat honom som en av verkets huvudfigurer. Han utgör en härlig motbild till den kunglige Alexander. Helt lugn sitter han där: liksom Alexander triumferar över... (Reds. anm.: Texten fortsätter i ett senare avsnitt.)

sitt eget galopperande från en seger till den andra; — på ett annat åter blickar han upp mot himmelen, liksom om han ville till sin fader Zeus framställa den frågan: "Ser du din sons triumf?" — På ett lyfter Bucefalus, som föres efter Alexander, sin svans, som ett spö, i vädret, och på ett annat åter låter han den nedhänga som en fana.

Bland de tåget åtföljande konstnärer och lärde ser man Thorwaldsen sjelf, och äfven hans figur har olika ställning på hvarje exemplar.

Äfven andra verk har Thorwaldsen omarbetat så ofta, tills han tyckt att utförandet motsvarat hans idé. Så har han till exempel flera gånger tillverkat Poniatowskis häst, engeln med dopfunten (för Vår-Frue-Kirken), och de hvarandra omfamnande tre Gratierna, — och hvarje gång dervid gjort större eller mindre förändringar i utförandet. Som man i detta museum kan få skåda alla de särskilda försöken, så kommer man derigenom i tillfälle att verkställa intressanta jemnförelser. Äfven af det undersköna basrelief-arbete, som föreställer Hektor, förebrående den vekliga Paris, i Helenas närvaro, — finnes här tvenne variationer; å den ena äro blott trenne, men å den andra fem personer anbragta.

Utan tvifvel var de serskilda gruppernas närmare förening sins emellan, för att åstadkomma något helt, den svåraste och intressantaste uppgift, som konstnären hade att lösa vid utförandet af Alexandertåget; och dernäst variationerna i de enskilda figurernas ställningar. Hela konstverket har visserligen sin enhet i den triumferande Konungens och hans Fältherrars sammanträffande med Fredsgudinnan och de besegrade Babylonierna; men denna hufvudscen framstack allt för litet framför de öfriga på detta arbete, som var ämnadt att som ornament pryda väggarne i någon stor sal. Derföre måste hela arbetet vara af lika höjd, och konstnären var nu tvungen att uppsöka en mängd handlingar, som voro i stånd att, på andra punkter af hans arbete, väcka intresse och till ett helt sammanföra mindre grupper. Som det hela ej utgöres af annat än tvenne långa processioner, hvilka, temligen enformigt, från motsatta sidor närma sig en och samma punkt, så var denna uppgift ingalunda lätt. Minsta svårigheten var dock för handen vid kavalleriet, som närmast följde Alexanders triumfvagn. Hästarne, dessa oroliga djur, visa vid framryckandet så väl sig sjelfva, som sina ryttare, i mångfaldiga ställningar. En framskrider helt makligt, en annan är just i språng att utföra en saltomortale, en sporras af sin ryttare, en annan låter knappt styra sig af sin herre. En ryttare vredgas på sin förman, ropande till honom att lemna rum; en annan ser helt lungt bakom sig på sin efterman, hvilken har svårt att styra sin häst. Ett djur har fått en sådan position, att ryttaren har ansigte och bröst vändt framåt; då ett annat deremot blifvit så ställdt, att konstnären fått tillfälle att modellera ryttarens rygg. — Det allvarsammare och mera regelbundna infanteriet är i detta arbete vida mindre tacksamt för konstnären. Derföre har ock Thorwaldsen reducerat Alexanders hela infanteri till 6 man, då kavalleriet deremot representeras af mer än 15. Medan i kavalleriet menniskogestalten förekommer i de mest olikartade och pittoreska ställningar, kunna variationerna inom infanteriet på sin höjd åstadkommas genom personernas olika sätt att bära sköld och spjut. På ett utomordentligt pittoreskt sätt förenas infanteri och kavalleri sins emellan sålunda, att den sista ryttaren föreställes vändande sig på hästen, ropande något till infanteriet, medan hälften af det senares manskap, med framsträckta halsar, lyssnar till hans ord.

I det Thorwaldsenska Alexandertåget förekommer intet djur så ofta som hästen, med hvilken han varit så frikostig, som möjligt; och detta med rätta: först de fyra hästarne framför Alexanders vagn, dernäst Bucefalus, vidare Fältherrarnes och kavalleriets hästar, och slutligen åtta, hvilka såsom en gåfva föras Alexander till mötes. Blott en enda elefant har han anbragt: elefanterna utgöra ock allt för klumpiga massor. Bland de bundna vilddjuren finnes blott ett af hvarje slag, såsom ett lejon och en tiger. Så herrliga scener, dessa djurens konungar i sina strider sins emellan i ödemarken erbjuda konstnären, lika bedröfliga figurer förete de, då de kringföras bundne; hvaremot hästen bäst presenterar sig, såsom menniskans fånge med betsel och töm. Det förundrade mig, att ingen hornboskap förekommer i hela tåget; — bildhuggarne pläga eljest ej ogerna befatta sig med dessas afbildning. Lika mycket förundrade det mig äfven, att fårahjorden upptager ett utrymme af nära ett par alnars längd; — dessa djur framskrida dock alltid helt enformigt och makligt vid hvarandras sida, och måste derföre vara svårast att gruppera i en procession. Kanhända begagnade konstnären dem för att, bland allt hästtumult, äfven framställa en personifiering af lugnet. Det är skada, att Thorwaldsen, under sin lifstid, aldrig hade tillfälle att få se något dylikt, en från sina indianska krig segerrikt återvändande Fältherres tåg; sådant som t. ex. Herr Orlich, i sin Ostindiska resebeskrifning, skildrar Engelska General-Guvernörens Lord Ellenboroughs återtåg med sin krigshär, från de på andra sidan Indus belägna länder. Säkert hade Thorwaldsen derigenom fått månget intressant motiv och mången lycklig idé till sitt Alexandertåg.

En af de originellaste idéerna i detta tåg är, såsom mig synes, den metande fiskaren, som konstnären framställt så fritt och i ögonen fallande, att man tydligen finner, det han ansett honom för en af sitt verks hufvudfigurer. Han utgör ett herrligt motstycke mot den kunglige Alexander. Helt lugn sitter han der: liksom Alexander triumferar öfver