Thorvaldsens museum – ett konsttempel utan motstycke

…inte heller med detta slott, som är byggt i italiensk-fransk stil.

För en så originell byggnad borde man väl ha valt ut en mer originell plats, där den hade fått stå fritt. Skulle man inte ha kunnat hitta någon plats vid Öresunds strand, till exempel en vacker kulle i en bokskog i Köpenhamns närhet?

Där skulle Thorvaldsens minnesmärke också ha haft en vida mer nationell omgivning! Det skulle där ha hälsats av varje danskt skepp som seglade förbi över sundet – den danska handelns pulsåder. Alla utlänningar som måste passera Öresund hade lagt märke till det där och på sin färd hyllat den store mannens verk. Där hade det fått ett sådant läge som det tyska Pantheon vid Regensburg har vid Donau. Men det tjänar ingenting till att filosofera över det som redan har skett. Änglarna, som flyttade huset från Loreto, lär inte bekymra sig det minsta om Thorvaldsens museum. Men skulle danskarna och svenskarna en gång komma på idén att för det skandinaviska ryktet bygga ett sådant Pantheon som det ovannämnda Walhalla vid Regensburg för det tyska, så vågar jag peka ut den bästa platsen: den lilla ön Ven mitt i Öresund, där Tycho Brahe en gång hade sitt observatorium. Denna ö kan ses från flera punkter, både på den danska och den svenska kusten.

Den första idén till detta museum för Thorvaldsens minne och rykte kom inte från honom själv, utan från hans landsmän. De första medlen samlades in i hela landet genom frivilliga bidrag, som ingen enda patriot ville dra sig undan – var och en gav åtminstone en aldrig så liten slant.

Först senare skänkte Thorvaldsen sitt fädernesland alla sina skatter, både sina egna arbeten och de många antikviteter och andra konstskatter han samlat, vilka också kommer att förvaras i detta museum, för att främja en förfinad smak.

Eftersom Thorvaldsens verk är spridda över hela världen, särskilt i Danmark, Italien och Polen, och eftersom det inte är möjligt att äga original av alla, är gipsavgjutningar av dem mycket eftersökta. Trots detta lär man inte kunna få ihop en fullständig samling, eftersom många mindre arbeten troligen fortfarande är undangömda hos privata ägare, på herrgårdar och så vidare.

Thorvaldsen var otroligt produktiv. Ständigt fick han nya idéer och modellerade med en utomordentlig skicklighet. Snabbt växte och svällde leran under hans händer till betydelsefulla former. Troligen kan ingen annan bildhuggare nämnas efter vilken det finns så många arbeten som efter Thorvaldsen.

Enligt historien var även Fidias mycket produktiv, men hans statyer är sedan länge förstörda. I allmänhet är väl varje verkligt stort geni också produktivt! Rubens, Rafael och Shakespeare var det i hög grad. Naturligtvis: ju mer mångsidigt och djuptänkt ett stort geni är, desto mångsidigare och livligare fängslas det av världens härligheter och måste till följd därav känna sig alltmer manat till nya skapelser.

Här kan man ställa frågan: Har Thorvaldsens museum någon förebild i världshistorien? Berättar historien att en musernas gunstling på detta sätt någonstans blivit begravd bland sina verk? Har man ens någonstans försökt att på detta vis samla ett stort genis samtliga verk på en enda plats? Om detta inte har skett, måste man vara tacksam mot danskarna för uppfinningen av detta helt nya slags konsttempel.

I de ovannämnda rummen, som nu pryddes med målningar, lärde jag känna en för mig hittills helt okänd konstform, som utgör ett mellanting mellan skulptur och måleri.

De figurer och ornament som prydde tak och väggar var nämligen utförda med pensel, men ljus och skugga hade inte skapats genom olika färger, utan genom den pålagda massans varierande tjocklek. Underlaget utgjordes av en mörk fresk-färg; beläggningsfärgen däremot var vit och bestod av kalk, marmorstoft och vatten. De partier som skulle träda fram ströks över så många gånger att de nästan blev lika framträdande som halvupphöjt skulpturarbete; på de ställen där figurerna skulle ligga i skugga lades färgen på helt tunt, varigenom det mörkare underlagets färg bröt igenom mer och mer.

På änglavingar, fjärilar, blommor och andra arabesker gjorde denna teknik nästan samma effekt som på de välkända biskvibilderna – på vilka visserligen inte mörk utan ljus underlagsfärg, det vill säga själva ljuset, tränger fram – eller som på snäckkaméer och vaxreliefer.

Det sades att denna teknik var uppfunnen här. Naturligtvis kan den bara med fördel användas på miniatyrutsmyckningar i fresk, som de i de små kamrarna i Thorvaldsens museum. För mig hade denna konstgenre bara intresse för att den är den enda där skulptur och måleri räcker varandra handen. Det är skulptur, frambringad med pensel.

Thorvaldsen kunde inte alls grekiska; och ändå ser man av hans verk att han förstod den grekiska antiken bättre än flera av våra språkkunniga, som har författat ordböcker och grammatikor och som har förbättrat, ändrat och gett ut Homeros, Herodotos och Thukydides. Ja, han var till och med själv helt och hållet grek, eller åtminstone mer grek än islänning eller dansk.

Vi bildade européer har i själva verket… (Reds. anm.: texten fortsätter i ett senare avsnitt.)

ej heller med detta slott, som är byggdt i italiensk-fransysk smak.

För en så originell byggnad borde man väl hafva utsökt en mera originell plats, der den hade fått stå fritt. Skulle man ej kunna hafva funnit någon plats vid Öresunds strand, t. ex. någon vacker kulle i en boklund i Köpenhamns grannskap?

Der skulle ock Thorwaldsens minnesvård haft en vida mer nationell omgifning! Den skulle der hafva blifvit hälsad af hvarje danskt skepp, som här seglat förbi, öfver sundet, — Danska rörelsens pulsåder; alla utländningar, som måste passera Öresund, hade der varseblifvit densamma och på sin färd hyllat den store mannens maner. Der hade den fått ett sådant läge, som det tyska Pantheon, vid Regensburg, har vid Donauströmmen. Emedlertid gagnar det till intet att filosofera öfver hvad som redan skett. Englarne, som flyttade huset från Loretto, lära ej det ringaste bekymra sig om Thorwaldsens museum. Men skulle Danskarne och Svenskarne en gång komma på den idéen, att för det skandinaviska ryktet bygga ett sådant Pantheon, som det ofvannämnda Regensburgska Wallhalla för det tyska, så tilltror jag mig att dertill kunna utpeka den bästa platsen, nemligen den lilla ön Hven midt i Öresund, på hvilken Tycho Brahe en gång hade sitt observatorium. Denna ö kan ses från flera punkter, så väl på den danska som på den svenska kusten.

Första idéen till detta museum för Thorwaldsens minne och rykte utgick ej från honom sjelf, utan från hans landsmän; och de första medlen dertill hopsamlades i hela landet genom frivilliga bidrag, hvarifrån ingen enda patriot ville undandraga sig, utan gaf en hvar åtminstone en aldrig så liten skärf.

Först senare skänkte Thorwaldsen sitt fädernesland alla de skatter, så väl sina egna arbeten som äfven de många antiqviteter och andra konstskatter, han samlat; och hvilka äfven komma att förvaras i detta museum, till befordrandet af en utbildad smak.

Då Thorwaldsens verk äro spridda i hela verlden, i synnerhet i Danmark, Italien och Polen, och då det ej är möjligt att ega original af alla, — så äro gips-aftryck af dem särdeles eftersökta. Det oaktadt torde man ej kunna erhålla en fullständig samling af dem, ty många mindre arbeten äro troligen ännu undangömda hos privata egare, på herregods, o. s. v.

Thorwaldsen var otroligt produktiv. Beständigt fick han nya idéer och modellerade med en utomordentlig färdighet. Hastigt tillväxte och svällde leran under hans händer till betydelsefulla former. Troligtvis kan ej någon bildhuggare uppgifvas, efter hvilken så många arbeten finnas, som efter Thorwaldsen.

Enligt historien var äfven Phidias mycket produktiv; men hans stoder äro längesedan förstörda. I allmänhet är väl hvarje verkligt stort snille tillika produktivt! Rubens, Rafael och Shakespeare voro det i hög grad. Naturligtvis, ju mera mångsidigt och djuptänkt ett stort snille är, — desto mångsidigare och lifligare intages det ock af verldens herrligheter och måste, till följe deraf, känna sig allt mer och mer uppkallad till nya skapelser.

Den frågan kunde här göras: Har Thorwaldsens museum någon förebild i verldshistorien? Berättar historien, att en musernas gunstling på detta sätt någonstädes blef begrafven bland sina verk? Har man ens någonstädes försökt att sålunda på ett ställe koncentrera ett stort snilles samtliga verk? — Har detta ej egt rum, så måste man vara erkänsam mot Danskarne för uppfinningen af detta helt nya slags konsttempel.

I ofvannämnda rum, som nu pryddes med målningar, lärde jag känna en för mig hittills alldeles obekant konst, som utgör ett mellanstadium mellan bildhuggeri- och målare-konsten.

De figurer och ornamenter, hvarmed tak och väggar voro prydda, voro nemligen producerade med penseln; men man hade icke anbragt ljus och skugga genom färgernas olikhet, utan genom den pålagda massans olika tjocklek. Underlaget utgjordes af en mörk al-fresko-färg; beläggningsfärgen deremot var hvit och bestod af kalk, marmorstoft och vatten. De partier, som skulle träda fram, blefvo nu så många gånger öfverstrukna, att de nästan blefvo lika framstående som halft-upphöjdt bildhuggeri-arbete; på de ställen åter, der figurerna skulle träda i skuggan, pålades färgen helt tunnt, hvarigenom det mörkare underlagets färg mer och mer bröt igenom.

På englavingar, fjärilar, blommor och andra arabesker gjorde detta manér nästan samma effekt, som på de bekanta bisqvitbilderna, — på hvilka visserligen ej mörk, utan ljus underlagsfärg, d. v. s. sjelfva ljuset, framtränger, — eller som på snäckkaméer och vax-pusseringar.

Man sade, att detta manér var här uppfunnet. Naturligtvis låter det blott med fördel använda sig på miniatyr-prydnader al fresko; sådana, som finnas i de små kamrarna uti Thorwaldsens museum. För mig hade denna konstgenre blott intresse derföre, att den är den enda, uti hvilken bildhuggeri och målning räcka hvarandra handen. Det är bildhuggeri, frambragt genom pensel.

Thorwaldsen kände alls icke grekiska språket; och ändå ser man af hans verk, att han bättre begrep den grekiska fornåldern än flera af våra språkkunnige, som författat ordböcker och språkläror, och som förbättrat, ändrat och förlagt Homerus, Herodotus och Thucydides. Ja, han var till och med sjelf helt och hållet Grek, eller åtminstone mera Grek än Isländare eller Dansk.

Vi, bildade Européer, hafva i sjelfva verket,

[[FORTSÄTTER]]