Domen mot Söndagsbladet väcker debatt om tryckfriheten

Domen mot Söndagsbladet är fortfarande ett allmänt samtalsämne i Stockholm, vilket vittnar om det stora intresse med vilket nationen värnar den friaste av våra grundlagar: tryckfrihetsförordningen. Det är därför pressens plikt, framför alla andras, att göra sitt för att upprätthålla dess okränkbarhet.

Utgivaren av Söndagsbladet, E. Sjöberg, har av allmän åklagare anklagats för att i två artiklar i sin tidning ha beskyllt kyrkoherden Ekdahl för att olagligen ha försökt påverka valet av en komminister i Ladugårdslands församling. Åklagaren har därför yrkat straff för Sjöberg enligt missgärningsbalkens 18 kapitel 8 §, moment 3 och 4, jämförda med samma balks 60 kapitel 5 §, moment 1 och 2. Dessa tre åberopade lagrum handlar om helt olika saker, och åklagaren har alltså begått ett fel när han inte tydligt angav för vilket av de däri behandlade brotten han ville få Sjöberg straffad.

Det först åberopade lagrummet, 18 kapitlet i missgärningsbalken, handlar om kyrkofrid och rättegångsfrid, och det är helt orimligt att hävda att Sjöberg skulle ha brutit mot dessa i sin tidning. Det andra, 60 kapitlet 5 § moment 1, handlar om den "som skriver och sprider ut sådan smädeskrift, som rör en eller fleras heder och ära, goda namn och rykte". Men Sjöberg har inte angripit herr Ekdahls heder och ära, vilket framgår av att om han lagligen hade kunnat bevisa sin uppgift om Ekdahls agerande, skulle denne ändå inte ha förlorat sin ära, utan endast sin prästtjänst. Det tredje åberopade lagrummet, 60 kapitlet 5 § moment 2, säger: om smädeskriften inte gäller heder eller ära, men i övrigt är skymflig och förklenande, straffas gärningsmannen med fängelse eller böter efter omständigheterna, och ska dessutom göra offentlig avbön. Det är uppenbart att detta lagrum är det enda som med rätta kunde tillämpas på Sjöbergs förseelse, och det är efter detta vi anser att domstolen borde ha dömt honom, i stället för efter samma paragrafs första moment.

När vi nu för tryckfrihetens okränkbarhet har uttalat oss mot ett ingrepp i den, förbehåller vi oss uttryckligen att man inte av detta drar slutsatsen att vi godkänner Sjöbergs agerande som publicist, eller anser honom oförtjänt av ett sådant straff som det han dömts till – ett straff han många gånger skulle ha gjort sig skyldig till om det han skrivit hade åtalats. Men detta tillfälle var inte det rätta.

Stockholm.

— Domen öfver Söndagsbladet är ännu ett allmänt samtalsämne, hvilket vittnar om det intresse, hvarmed nationen omfattar den friaste af våra grundlagar: Tryckfrihetsförordningen. Det är då pressens pligt, framför alla andra, att göra sitt till för att upprätthålla dess helgd.

Utgifvaren af Söndagsbladet, E. Sjöberg, har blifvit af publik aktor anklagad för att hafva uti tvenne artiklar i sin tidning tillvitat kyrkoherden Ekdahl, det denne sökt olagligen inverka på valet af en komminister i Ladugårdslands församling, och aktor har derför yrkat straff å Sjöberg efter 18 Cap. 8 §., 3 och 4 mom., Missgerningsbalken, jemnförda med samma Balks 60 Cap. 5 §., mom. 1 och 2. Dessa trenne åberopade lagrum handla om alldeles olika saker, och aktor har således begått ett fel, då han icke bestämdt uppgifvit, för hvilketdera af de i dem omhandlade förbrytelser, han ville hafva Sjöberg straffad. Det först åberopade 18 Cap. M. B. handlar om kyrkofrid och rättegångsfrid, hvilka det är alldeles ufvita att ifrågasätta, det Sjöberg skulle hafva brutit i sin tidning. Det andra, eller 60 Cap. 5 §. 1 mom. handlar om den, »som skrifver och sprider ut sådan smädeskrift, som rörer en eller fleres heder och ära, goda namn och rykte.» Men Sjöberg har icke angripit hr Ekdahl till heder och ära, hvilket synes deraf, att, om han kunnat lagligen bevisa sin uppgift angående hr Ekdahls förfarande, denne ändå icke skulle mistat äran, utan blott sin presterliga tjenst. Det tredje åberopade lagrummet, 60 Cap. 5 §. 2 mom. säger: går smädeskriften ej å heder eller ära, men är eljest skymfelig och förklenlig, straffes med fängelse, eller böter efter omständigheterna, och göre dertill offentlig afbön. Det är klart, att detta lagrum är det enda, som rätteligen kunde hänföras till Sjöbergs förbrytelse, och det är efter detta vi anse, att domstolen hade bordt döma honom, i stället för efter samma §:s 1 mom.

Då vi för tryckfrihetens helgd yttrat oss emot ett ingrepp i den, förbehålle vi oss uttryckeligen, att man icke deraf drager den slutsatsen, att vi gille Sjöbergs förfarande såsom publicist eller anse honom oförtjent af ett sådant straff, som det honom ådömda, hvartill han mången gång skulle gjort sig förvunnen, om hvad han skrifvit hade blifvit åtaladt; men detta tillfälle var icke det rätta.