Söndagstidningen vikarierar när Sjöberg dömts till vatten och bröd

Till allmänheten!

Ärade allmänhet! Under en följd av år har du vant dig vid att varje söndag se en av pressens medlemmar uppträda, likt en annan gycklare, till din förnöjelse. Detta slags folknöje hotar nu att, om inte helt upphöra, så åtminstone drabbas av ett allvarligt avbrott, genom det öde som drabbat den gamle Söndagsblads-redaktören, herr Sjöberg. Det är nämligen ovisst hur han kommer att klara sig efter en så drastisk omläggning av sin kost som en kur på 28 dygns vatten och bröd innebär.

Det är inte det att man skulle betvivla att herr Sjöberg behövde genomgå kuren – även om det inte kan förnekas att den ärade kämnärsrätten här tagit i med storsleven och visat sig mer frikostig än man vanligen brukar anse att Stockholms stads myndigheter är. Frågan är dock om inte straffet, om det tillämpas i all sin stränghet, kan göra herr Sjöberg för framtiden oförmögen att fylla det viktiga och ansvarsfulla kall han som Söndagsblads-författare åtagit sig och fullgjort med lika mycket talang som värdighet. Detta vore mycket beklagligt, eftersom ett blad för folket – en tidning som tar sig an arbetarens och den ringes sak, och som skriver för deras nytta och nöje – verkligen behövs och är av vikt för det allmänna.

Visst har herr Sjöberg, som liksom andra stora män har en svans av anhängare, vid sitt plötsliga olycksfall, likt den döende Alexander, bland sina trogna utsett den värdigaste att fylla hans plats. Men dels är man i allmänhet inte benägen att hysa stort förtroende för männen i svansen, vilka alltid förefaller misstänkta med tanke på det grannskap där de befinner sig, dels har det blad som lämnats som ”ersättning till prenumeranterna på tidningen Söndagsbladet” visat sig så föga tillfredsställande att man genast ser att svansen, även om den ibland används som huvudprydnad, likväl inte är skapad till huvud. Var finner man i denna ”Ersättning” den ”gedigna” kvickhet, det attiska salt, som onekligen utmärkte den av den gamle Argus fostrade Söndagsblads-”människan”?

Söndagstidningen träder alltså fram – ingalunda med anspråk på att fylla den oersättliges plats; att som han kunna uppträda för att avslöja de husliga förhållandena i huvudstaden och dess omgivningar, att blotta denna stads, liksom mänsklighetens, svaga och mörka sidor, och genom en pikant anrättning av dem få allmänheten att gapskratta åt sådant som borde väcka rysning och smärta. Söndagstidningen kommer alltså inte för att ersätta Söndagsbladet, utan endast för att då och då – utan att därför säga hur ofta eller på vilka dagar – tjänstgöra som dess vikarie under den tid den store mästaren sitter häktad. Och Söndagstidningen vill, om och så snart den store blir återställd, lämna det härmed övertagna värvet tillbaka i hans rena och mer övade hand.

Till Allmänheten!

Wördade Allmänhet! Sedan en följd af år har Du blifvit van att se en pressens ledamot söndagligen uppträda, lik en annan polichinell, till Din förlustelse. Detta slags folknöje hotar nu att, om ej sluta, åtminstone lida ett betänkligt afbrott, genom det öde, som drabbat den gamle Söndagsblads-redaktören, Tit. Sjöberg. Ovisst torde nemligen vara, huru han skall taga sig ut efter en sådan brytning uti sin diet, som en kur på 28 dygns vatten och bröd innebär. Icke, såsom skulle det låta sig betvifla, att ju Tit. Sjöberg behöfde genomgå kuren (ehuru icke får förnekas, att Vällofliga Kämnersrätten här lagt för med storslefven och visat sig mer frikostig än man vanligen plägar anse Stockholms stads auktoriteter); frågan är likväl, huruvida icke straffet, om det i all sin stränghet tillämpas, kan göra Tit. Sjöberg för framtiden oförmögen, att uppfylla det vigtiga och ansvarsfulla kall, han, såsom Söndagsblads-författare, iklädt sig och med ej mindre talent än värdighet uppfyllt. Sådant vore högeligen att beklaga, enär ett blad för folket, en tidning, som åtager sig arbetarens, den ringes sak, som skrifver för deras gagn och förlustelse, verkeligen är behöflig och af vigt för det allmänna. Visst har Tit. Sjöberg, hvilken, liksom andre store män, är «klädd i» svans, vid sitt plötsliga olycksfall, lik den döende Alexander, bland sine trogne utsett den värdigaste att fylla sin plats. Men dels är man i allmänhet icke böjd att hysa stort förtroende för männen på svansen, hvilka alltid förefalla misstänkta, i anseende till det granskap, hvaruti de sig befinna, dels har verkeligen det blad, som lemnats i «ersättning till prenumeranterne på tidningen Söndagsbladet» befunnits så föga tillfredsställande, att man genast ser att svansen, om den än stundom begagnas till hufvudprydnad, likväl icke är skapad till hufvud. Eller hvar finner man uti «Ersättningen« denna «gedegna« qvickhet, detta attiska salt, som onekligen utmärkte den, af den gamle Argus uppfostrade, Söndagsblads-«menniskan«. Ingalunda med anspråk att fylla den oersättliges plats, att, liksom han, kunna uppträda till afslöjande af de husliga förhållandena inom hufvudstaden, och uti dess granskap, att blotta denna stads, liksom mensklighetens, svaga och svarta sidor, samt genom en pikant anrättning deraf komma allmänheten att lustigt gapskratta åt hvad som borde väcka rysning och smärta, uppträder Söndagstidningen, visst icke att ersätta Söndagsbladet, utan endast att emellanåt, utan att derföre säga huru ofta eller på hvilka da-

gar, tjenstgöra såsom dess vikarie, under den tid, den store mästaren är i häktelse, och vill Söndagstidningen om och så snart den store blir återställd, lemna det härmedelst öfvertagande värfvet tillbaka uti hans rena och mer öfvade hand.