Charivari skämtar om allianstraktat mellan Jenny Lind och Frankrike

En allianstraktat mellan Jenny Lind och Frankrike (efter parisiska Charivari).

För att undkomma alla Englands förföljelser lär Jenny Lind nu ha beslutat att kasta sig i armarna – på Frankrike.

Herr Meyerbeer, som är den svenska sångerskans premiärminister, har upprättat en offensiv- och defensivallianstraktat mellan Jenny Lind och Frankrike. Kuriren, som haft i uppdrag att överlämna denna viktiga statshandling, anlände i går till Paris, där han genast steg av vid Stora operan.

I kraft av denna överenskommelse förpliktar sig herr Léon Pillet att försvara Jenny Lind mot alla angrepp från herrarna Bunn och Lumley. I nödfall sänder han ut både sin armé och sin flotta mot dem, så att hennes resa från Wien till Paris kan ske ostörd.

Jenny Lind ska i oskadat skick överlämnas till herr Pillets ombud vid franska gränsen, på en ö i Rhen mitt emot Strasbourg. Där ska båda sidor underteckna sluttraktaten, och efter några dagars vila – under vilka sångerskan får bli föremål för den elsassiska befolkningens förtjusning – sätter sig tåget i rörelse mot Paris.

Under vägen utför herr Meyerbeer samma uppgifter som seneskalken i "Jean de Paris". Det är hans skyldighet att vid alla värdshus sjunga en stor aria för att underrätta värdarna om att den stora sångerskan närmar sig.

I inrikesministeriet är man redan sysselsatt med förberedelserna för att värdigt fira Jenny Linds ankomst till huvudstaden. Festprogrammen är visserligen ännu inte utfärdade, men ryktet berättar redan allehanda. Bland annat sägs det att alla musiker och sångare som finns i Paris ska uppbådas för att bilda en enorm lyktbärarkår, som, försedd med eldkrukor där bengalisk eld brinner, ska ställas upp hela vägen från den yttersta tullporten genom alla gator upp till inrikesministerns residens, vilket har upplåtits enkom för sångerskans räkning.

Musard ska från topp till tå översållas med kulörta glaslampor och i denna kostym ställas ovanpå Triumfbågen vid Étoile.

Jenny Lind kommer att vistas sex månader i Paris – allt förutsatt att den unge svenske pastor, åt vilken Jenny har helgat sin hand och sitt öde, inte rentav förbjuder henne att bege sig till Paris, en stad som han genom Eugène Sues romaner lär ha fått särdeles dåliga tankar om. Idén vore visserligen bisarr, men de svenska pastorerna lär ha överflöd på bisarra idéer, och Jenny Lind skulle hellre dö än vara olydig mot sin pastor. Dock hoppas man att hennes premiärminister ska tala förstånd med honom och bilägga saken – och vad skulle för övrigt kunna hända henne, när hon vid sin sida har en man som i "fälttåget i Schlesien" har kommenderat över 40 regementen – musiker.

EN ALLIANS-TRAKTAT

mellan

JENNY LIND och FRANKRIKE.

(Efter Pariser Charivari.)

För att undandraga sig alla Englands förföljelser lärer Jenny Lind nu hafva beslutat, att kasta sig i armarna — på Frankrike.

Herr Meyerbeer, som är den Svenska sångerskans premier-minister, har uppgjort en off- och defensif allianstraktat emellan Jenny Lind och Frankrike. Kuriren, som haft i uppdrag att aflemna denna vigtiga statshandling, anlände i går till Paris, der han genast steg af vid stora Operan.

I kraft af denna öfverenskommelse, förpliktar sig Hr Léon Pillet att försvara Jenny Lind mot alla angrepp från Hrr Bunn och Lumley. I nödfall utsänder han både sin armé och sin flotta emot dem; på det att hennes resa från Wien till Paris må kunna ostörd försiggå.

Jenny Lind skall i oskadadt tillstånd öfverlemnas till Herr Pillets ombud vid Franska gränsen på en i Rhenfloden midt emot Strassburg belägen ö. Man skall här å båda sidor underskrifva slut-traktaten; och efter några dagars hvila, under hvilka sångerskan må blifva föremål för elsassiska befolkningens förtjusning, sätter tåget sig i rörelse mot Paris.

Under vägen utför Hr Meyerbeer samma funktioner som Seneschallen i ”Jean de Paris”. Det är hans skyldighet att vid alla värdshus sjunga en stor aria för att underrätta värdarne att den stora sångerskan är i annalkande.

I Inrikes-ministéren är man redan sysselsatt med förberedelserna för att värdigt fira Jenny Linds ankomst till hufvudstaden. Fest-programmerna äro visserligen ännu icke utfärdade; dock berättar ryktet redan hvarjehanda. Sålunda vill man veta, att allt hvad af Musici och Sångare finnes i Paris, skall uppbådas för att bilda en enorm lyktbärarecorps, hvilken, försedd med ”pots de feu” hvari bengalisk eld brinner, skall stationeras ända från yttersta barrieren genom alla gator upp till Inrikes-Ministerns hotel, hvilket blifvit enkom upplåtet för sångerskans räkning.

Musard skall från hufvud till fot öfversållas med kulörta glaslampor och i denna kostym ställas ofvanpå ”l’arc de triomphe de l’Etoile”.

Jenny Lind kommer att vistas 6 månader i Paris — allt förutsatt, att den unga svenska pastor, åt hvilken Jenny helgat sin hand och sina öden, icke rentaf förbjuder henne att begifva sig till Paris, om hvilken stad han genom Eugene Sues romaner väl fått särdeles dåliga tankar. Idéen vore visserligen bizarr, men de svenske pastorerna lära ha öfverflöd på bizarra idéer; och Jenny Lind skulle hellre dö än vara ohörsam mot sin pastor. Dock hoppas man, att hennes premierminister skall tala reson med honom och bilägga saken; — och hvad skulle väl föröfrigt kunna hända henne, då hon vid sin sida har en man, som i ”fälttåget i Schlesien” kommenderat öfver 40 regementer — musici.