Bortförd flicka återfunnen ombord på erikjansarnas fartyg

Gävle den 13 oktober.

Det är en i trakten känd sak att erikjansarna, om de inte direkt stjäl, åtminstone lockar och övertalar barn att lämna sina föräldrar och hustrur att lämna sina män. Som bevis på detta kan följande händelse anföras: När ångfartyget Norrland i fredags morse skulle avgå från Söderhamn stod en kvinna på stranden som under jämmer och djup sorg lät förstå att hennes elvaåriga dotter försvunnit hemifrån, och att hon misstänkte att barnet fallit i någon av de erikjansares snaror som snart skulle avresa från Gävle.

En av passagerarna sade då till kvinnan: "Om ni tror det, så kom och följ med ångfartyget." När hon svarade att hon inte hade råd att betala biljetten sade den ädle mannen: "Jag ska betala den", och han lovade dessutom att hjälpa henne med efterspaningarna vid ankomsten till Gävle. Kvinnan steg alltså ombord, trots att hon saknade lämpliga kläder för en sjöresa vid denna årstid, men hennes beskyddare svepte in henne i en av sina överrockar, försåg henne med mat och tog hand om henne på alla sätt under resan.

Vid ankomsten hit uppsökte han stadsfiskalen, som inte var sen att bistå i efterspaningen av flickan. Båt och roddare skaffades fram och man begav sig ut till fartyget som låg på redden, redan med sina erikjansare ombord och färdigt att avsegla. Där genomfördes en sträng visitation, men flickan hittades inte, och modern var nära att falla i förtvivlan när hon trodde att hennes barn var förlorat.

Fiskalen, som återvänt i land och var missnöjd med att undersökningen ombord inte lett till någon upptäckt, beslöt att göra ännu ett försök och for ut igen tillsammans med flickans mor och polisbetjänter. Väl ombord lät han lägga på luckorna till skeppet och postera vakt vid dem, varefter han med passagerarlistan som grund började ropa upp passagerarna, som en i taget ställdes upp i rad. Bland de sista som kom upp kände den saknade flickan igen sin mor och föll henne gråtande om halsen. Hon berättade att en man i en skara erikjansare, som tågat förbi hennes hem, hade tagit henne om livet och burit henne en bit, varefter hon tvingats följa gruppen till fots – enligt hennes egen uppgift i sju mil.

En man som ända från Härnösand, från station till station, följt efter sin förrymda hustru har också lyckats återfinna henne, liksom en gift man i staden har hittat sin hustru, som lämnat honom och barnen. Dessa för emigranterna besvärande upptäckter orsakade dock några dagars uppehåll i resan på grund av de undersökningar de gav anledning till. Sammanlagt sex personer har genom vår nitiske stadsfiskals ansträngningar påträffats; själva hade de inte ordnat med prästbetyg eller pass, utan dessa hade skaffats fram av deras så kallade profet, dessutom under påhittade namn.

Vi har återgivit det föregående så som det meddelats oss och vill tro att det inte i huvudsak avviker från det verkliga förhållandet, men vi har ännu några anekdoter att berätta om sektens förehavanden. När ett ångfartyg skulle avgå från en av de norra stationerna befann sig ombord en gift man med sin hustru. Hon var besluten att resa till Amerika tillsammans med dem som förespeglat henne att landet var så lyckligt för deras fria religionsutövning och så rikt för deras försörjning, medan han framhöll dårskapen i utvandringen och på alla sätt försökte övertala henne att stanna hos honom, med vilken hon lovat leva i nöd och lust – allt utan att rubba hennes beslut. Men just när befälhavaren kommenderade "landgången in" knuffade han henne huvudstupa över relingen i land och hoppade själv efter. Innan hans kära hälft hann resa sig för att återvända ombord hade fartyget redan lämnat stranden, och Amerikaresan var inställd, åtminstone för den gången.

Det hände också på ett av de fartyg som härifrån befraktats med erikjansare att en äldre kvinna, när hon kom ombord, yttrade: "Nog vet vi hur vi haft det hittills, men Gud vet hur det blir härefter." De andra som hörde detta förklarade henne vara svag i tron och lät sätta henne i land som ovärdig att följa med dem.

Gefle d. 13 Okt.

— Det är en i orten känd sak, att Erikjansarne, om icke stjäla, åtminstone locka och tubba barn från sina föräldrar, hustrur från sine män. Såsom ett bewis derpå må anföras följande händelse: Då ångf. Norrland sistl. fredagsmorgon skulle ifrån Söderhamn afgå, war på stranden en qwinna, som under jemmerfull klagan och qwalfull sorg låt förstå, det en hennes dotter om 11 år förswunnit ifrån hemmet och att hon misstänkte, det barnet fallit i någon af de Erikjansares snaror, som woro snart färdiga att afgå ifrån Gefle. En af passagerarne yttrade då till gumman: ”om ni det tror, så kom och följ med ångfartyget.” Då gumman härtill swarade, att hon ej hade medel att betala afgiften, yttrade den ädla mannen: Jag skall betala den, hwarförutan han lofwade henne att wid ankomsten till Gefle biträda henne wid efterspaningen. Gumman steg således ombord, ehuru utan nödig betäckning för en sjöresa denna årstid, men hennes beskyddare omhöljde henne med en af sina öfwerrockar, försåg henne med föda och omhuldade henne på allt sätt under resan. Wid hitkomsten sökte han Stadsfiskalen, och denne war ej sen att efterkomma hans begärda biträde wid flickans efterspaning, båt och roddare anskaffades och man begaf sig ut till det på redden liggande fartyget, som redan hade sina Erikjansare ombord och war färdigt att afsegla. Här anställdes sträng visitation, men flickan fanns ej, och modren war nära att falla i förtwiflan, då hon ansåg sitt barn förloradt. Fiskalen återkommen i land och missnöjd att den gjorda undersökningen ombord ej ledt till någon upptäckt, beslöt att ännu göra ett försök och for åter ut jemte flickans moder och polisbetjening. Kommen ombord låter han pålägga luckorna till skeppet och posterar wakt wid dem, hwarefter han efter folkpasset börjar uppropet af passagerare, som en i sänder uppställas och rangeras. Ibland de sist uppkommande igenkänner den saknade flickan sin mor och faller henne under tårar om halsen samt berättar, det en karl af en flock Erikjansare, som tågat förbi hennes hem, tagit henne om lifwet och burit henne ett stycke, hwarefter hon blifwit twingad att följa hopen till fots, som hon sjelf uppgaf, i 7 mil. En man som alltifrån Hernösand från station till station följt sin förlupna hustru, har det ock lyckats återfinna henne, äfwensom en gift man inom staden funnit sin, ifrån honom och barn afwikna. Dessa för de emigrerande menliga upptäckter wållade dock några dagars uppehåll i resan, i anledning af undersökningar, af dem föranledda. Inalles sex personer hafwa genom wår nitiska stadsfiskals bemödanden blifwit ertappade, sjelfwa hafwa de ej föranstaltat om uttagande af prestbetyg eller pass, hwilka anskaffats af deras s. k. Prophet, äfwen under diktade namn.

Wi hafwa anfört föregående såsom det blifwit oss meddeladt och wilja tro att det ej hufwudsakligen afwiker från werkliga förhållandet, men hafwa ännu en och annan anekdot att förtälja rörande sektens förhandlingar. Då ett ångfartyg skulle afgå från en af de norra stationerna, befann sig derå en gift man med sin hustru, den sednare bestämd att afgå till Amerika, jemte dem, som förespeglat henne landet så sällt för deras fria religionsöfning och så rikt för deras lifsuppehälle, och den sednare föreställande henne dårskapen af utflyttningen och öfwertalande henne på allt möjligt sätt att stanna qwar hos honom, med hwilken hon förbundit sig sammanlefwa i lif och död, — detta allt utan att rubba hennes föresatts; men wid det Befälhafwaren kommenderar: ”landgången in,” knuffar han henne hufwudstupa öfwer relingen i land och hoppar sjelf efter. Innan den kära hälften hann resa sig för att återwända ombord, war fartyget redan ifrån strand, och den Amerikanska resan inställd, åtminstone för den gången. — Det hände på ett af de härifrån med Erikjansare befraktade fartyg, att en käring yttrade då hon kom ombord: ”Nog wet wi hur wi haft det hittills, men Gu’ wet hur det blir härefter.” De andre som hörde detta uttryck, förklarade henne för swag i sin tro, läto sätta henne i land såsom owärdig att åtfölja dem.