Figaro föreslår Kastellholmen som plats för Nationalmuseum

Det är besynnerligt att man är så envis med att vilja förlägga Nationalmuseum till just sådana platser där det enklaste förstånd inser att det inte alls bör ligga, och att man till varje pris vill tvinga fram lösningar som medför onödiga utgifter.

Än vill man ha det långt upp i Humlegården, för att tvinga staden att bryta upp en ny gata – som om det vore möjligt att genom nya gator få folk att gå dit de inte vill. Än vill man fördriva de kungliga hästarna och förstöra en hel stadsdel för att lägga Nationalmuseum på Stallholmen (Reds. anm.: dagens Helgeandsholmen, där de kungliga stallen låg).

Nog inser den mångkunnige, sakkunnige och skarpsinnige ”egyptiern” i Aftonbladet att en så betydande byggnad som Nationalmuseum bör vara, där antingen skulle tryckas ned av eller skymma Kungliga slottet – Stockholms enda verkligt storslagna och vackra byggnad. Varför vill då han, som onekligen är den klokaste av alla som skrivit i denna fråga, nödvändigtvis tvinga dit Nationalmuseum, med uppoffring av stallet, som i sig är en ganska vacker byggnad, och av basaren, där man kan få allt från äkta tvåskillingscigarrer ända till de snart utkommande ”Egyptiska fornlämningarna”, för att inte tala om de la Croix glass och Personnes tyger? Och sedan själva polisen – en moralisk tvätt- och badanstalt – tillsammans med Lorenz stora badinrättning.

Andra vill i sin tur, av skäl man nog kan misstänka, kanske av yrkesavund, få bort slakthusets oxar. Man måste vara konsekvent: om man nödvändigtvis vill göra uppoffringar för att få plats för nämnda museum, kunde man ju köpa in Kungliga slottet av staten och riva det, för att bereda plats för det nya museet.

Om man däremot inte vill göra någon uppoffring alls, inte slå ned en enda påle, ha gott om utrymme, få dagsljus från alla håll, vara fri från all brandfara, ligga nära alla besökare och ha fri utsikt – förlägg då detta efterlängtade museum till den plats som Figaro för sin del ansett lämpligast, nämligen Kastellholmen.

— Det är besynnerligt, att man är så envis med att vilja förlägga Nationalmuseum på just sådana platser, der det enklaste förstånd inser att det alldeles icke bör ligga, och att man nödvändigt vill framtvinga utvägar till onödiga utgifter. Än vill man ha det långt opp i Humlegården, för att tvinga staden att bryta en ny gata, liksom det vore möjligt att genom nya gator få folket att gå dit det icke vill. Än vill man fördrifva de kungliga hästarna och förstöra en hel stadsdel, för att lägga Nationalmuseum på Stallholmen. Nog inser den mångvetande, sakkunnige och skarpsinnige ”egyptiern” i Aftonbladet, att en så betydande byggnad, som Nationalmuseum bör vara, skulle der, antingen nedtryckas af eller bortskymma Kongl. Slottet, Stockholms enda verkligen storartade och sköna byggnad. Hvarföre vill då han, den onekligen klokaste af alla, som skrifvit om denna sak, nödvändigt tvinga dit Nationalmuseum, med uppoffring af Stallet, en i sig sjelf ganska vacker byggnad, Bazaren, der man kan få, ifrån äkta tvåskillingscigarrer, ända till de snart utkommande ”Egyptiska fornlemningar”, att icke nämna de la Croixs glacer och Personnes tyger? Och sjelfva Polisen sedan, en moralisk byk- och bad-anstalt, tillika med Lorenz’s stora Bad-inrättning. Andra vilja återigen, af hvad för skäl kan nog misstänkas, kanske af jalousie de metier, ha bort Slagtarhusets oxar. Man måste vara konsequent, om man nödvändigt vill göra uppoffringar för att få rum för nämnda Museum; man kunde ju köpa in af staten det Kongliga Slottet, och rifva det, för att få plats för det nya Museum. Annars, i fall man icke vill göra någon uppoffring alls, icke slå ned någon enda påle, ha godt rum, få dager från alla håll, frihet för all eldfara, närhet för alla besökande, samt fri utsigt, så förlägg detta efterlängtade Museum på den plats, Figaro för sin del ansett tjenligast, nemligen — Kastellholmen.