Tidningssida ur JEMTLANDS TIDNING, 1845-09-01
JEMTLANDS TIDNING • 1845-09-01

Paketkärra och ångbåt ska lyfta Jämtlands kommunikationer

1845Oscar I · Reformernas tid · 1848 och Krimkriget
Regent
Oscar I — kung sedan 1844
Sverige då
Union med Norge · liberala reformer — folkskola, näringsfrihet på väg · ca 3,5 miljoner invånare
Epok
Reformernas tid — det gamla ståndssamhället börjar luckras upp
Samtidigt
Revolutionsåret 1848 skakar Europa · Krimkriget 1853–56
Historisk karta över Europa
Europa 1815 — efter Wienkongressen · Kartdata: historical-basemaps, GPL-3.0

Östersund den 1 september.

Av tidningarna har vi fått veta att en paketvagn mellan Östersund och Sundsvall inte bara har planerats utan även varit i drift. Nu är i alla fall en fjädrad paketkärra så pass färdig att den troligen gör sin första resa i mitten av september. Det är förstås bara ett försök som i år går med förlust, men som ett annat år, när man vant sig vid den ovanliga företeelsen, nog kommer att bära sig. Då har man insett att det faktiskt fungerar att skicka varor med en paketkärra som regelbundet en gång i veckan går mellan Östersund och Sundsvall och avverkar sträckan på högst 30 timmar. Man kan alltså utan risk skicka varor som skulle skadas av en långvarig transport, och även varor av större värde, eftersom paketen följs av en ansvarig person. Dessutom tas paket emot vid alla skjutsombyten mot postiljonens kvitto.

Den andra förutspådda förbättringen – en ångbåt på Storsjön – är visserligen ännu inte byggd eller i drift, men aktieteckningen pågår nu, och den som tror att Jämtland precis som andra landskap behöver bättre kommunikationer hoppas att aktierna snart ska bli fulltecknade. Om en ångbåt på Storsjön någonsin skulle vara nödvändig, och till och med kunna gå utan förlust eller rentav ge utdelning redan från början, så är det just nu, när en rad större byggprojekt förestår i Östersund. Residens-, skol- och lasarettsbyggnaderna, som uppförs samtidigt och vars byggmaterial ska hämtas i trakterna kring Storsjön, ger ångfartyget möjlighet till ständiga fraktinkomster. När dessa inkomstkällor sinar har man hunnit vänja sig vid att göra alla transporter över sjön i stället för runt den. Sjöns djupt inskurna vikar, som tidigare varit ett nästan oöverstigligt hinder, förvandlas genom ångfartyget till allmänna farleder som kommer att användas av alla bygder som tidigare på grund av sitt läge nästan varit avskurna från all avsättning för sina produkter.

Segelfartyg finns inte på Storsjön och kan knappast heller finnas, eftersom de på grund av de ofta växlande och plötsliga, ojämna störtvindarna från fjällen är både osäkra och farliga att använda. Bortsett från några små fiskebåtar och en och annan flotte, som med risk att förstöras förts fram jämförelsevis korta sträckor, har Storsjön därför egentligen varit att betrakta som ett "döda havet".

Vi har skäl att hoppas att Jämtlands mer förmögna allmoge, som också besitter en inte obetydlig insikt, ska stödja ett företag som gör en stor mängd besvärliga och osäkra landtransporter helt överflödiga. Det står dessutom klart att en ångbåt i Jämtland, där veden är så billig, kan hållas i drift till betydligt lägre kostnad än på andra håll, och genom möjligheten att sälja ved kan den även ge allmogen en god förtjänst. Om ett sådant fartyg gör regelbundna turer till alla stationer runt Storsjön kommer det säkert också att användas av passagerare, som hellre skjuter upp sin resa en dag för att invänta ångbåten än använder den dagen på landsvägen. För samlingen av regementet och beväringen blir den en genväg som sparar mycket skoslitage.

Vi kan inte här räkna upp alla de fördelar som följer av ett sådant kommunikationsmedel. Nog sagt: en blick på kartan visar att vi gör klokast i att använda Storsjön så mycket vi kan – men – "den som är rädd kan gå runt sjön".

Bakgrund

Jämtland var under 1800-talet ett av Sveriges mest isolerade landskap. Landskapet saknade järnväg och var hänvisat till långa och besvärliga landsvägstransporter över fjäll och skogsbygd för att nå kusten. Sträckan mellan Östersund och Sundsvall var den viktigaste förbindelsen med omvärlden, och varje förbättring av den – som en regelbunden paketkärra med ansvarig medföljande person – innebar ett stort steg framåt för handel och postgång. Skjutsombyten var de stationer längs vägarna där resande bytte hästar, och postiljonen var den tjänsteman som ansvarade för postens transport.

Östersund var en ung och liten stad som just vid denna tid stod inför en expansionsfas med flera stora offentliga byggprojekt: residens, skola och lasarett. Byggmaterial skulle fraktas från trakterna kring Storsjön, vilket gav ekonomiska argument för ett ångfartyg på sjön.

Ångbåtstrafik var vid denna tid på snabb frammarsch i Sverige, och lokala aktiebolag bildades ofta för att finansiera fartyg på insjöar och kuststräckor. Storsjön, Sveriges femte största sjö, hade dittills knappt använts för sjöfart eftersom de nyckfulla fallvindarna från fjällen gjorde segling farlig – därav artikelns liknelse med "Döda havet". En ångbåt, oberoende av vind, skulle förvandla sjöns djupa vikar från hinder till farleder och knyta samman bygderna runt sjön. Artikeln nämner även att fartyget skulle underlätta inställelsen för regementet och beväringen, det vill säga de värnpliktiga som regelbundet samlades till militärövningar.

Gamla nyheter visar riktiga tidningsartiklar ur nationalbibliotekens digitaliserade arkiv — alltid från just denna dag, ett annat år. Om tidningen ›

‹ Fler gamla nyheter