Oro i hela Europa efter oblodig revolution i Grekland

Den som betraktar läget i Europa just nu måste finna det ganska betänkligt. Jäsningsämnen finns i varje land och i varje vrå, och man kan inte undgå att tro att de politiska förhållandena står inför en utveckling av stor betydelse för ländernas framtid.

I Frankrike strider lugnet till och med mot folklynnet. Julirevolutionen har i många avseenden svikit sina vackra löften, och i tretton år har glöden sedan dess glimmat under askan. Frågan om Paris befästande, och vad som egentligen är meningen med det, har med förnyad kraft blivit dagens stora fråga. Kungen, på vars person partiernas styrande i så hög grad har berott, är gammal, och tronen ärvs efter honom av ett barn under förmyndarstyre.

I Spanien vill lugnet inte återvända. Espartero har lämnat fältet, men den nya regeringen vinner inget gehör, och en fransk intervention tycks knappast kunna undvikas. Kommer England att tillåta en sådan? Englands och Frankrikes intressen i Spanien måste alltid stå i strid med varandra. England måste dock även hålla uppmärksamheten spänd på sina inre förhållanden: O'Connells blotta ord har fått hela Irland på gränsen att önska unionens upphävande.

Mitt under dessa betänkliga förhållanden, när dessa makter har intressen att bevaka i Afrika, Ostindien, Kanada, ja i alla världsdelar, utbryter en revolution i Grekland – en revolution som skulle förtjäna sitt eget kapitel, så vackert, lugnt och sansat men kraftfullt genomförd att den i historien kommer att få en plats bredvid julirevolutionen. Ett tappert folk kämpade för sin frihet och vann den, med hjälp av de så kallade stormakterna. Men dessa hjälpare pålade nya bojor och gav folket, i stället för frihet, en enväldig sjuttonårig monark – enväldig mot folket, men en marionettdocka i andra monarkers händer. Detta barn började sin regering med en förestavad furstelögn på läpparna: ett löfte till folket om en konstitution. Folket var tålmodigt, men nu har det krävt sanning. Utan blodsutgjutelse, men med orubbligt allvar, har det förelagt kungen ediktet om en konstitution. Darrande – furstarna darrar alltid inför folkens heliga allvar – och med tårar i ögonen har han skrivit under, och med vanlig furstlig uppriktighet talat om den "oskattbara lycka" som folket nu vunnit – den han i årtionden likväl undanhållit det!

Stormakterna kan inte med lugn se på denna frihetens nya seger. Man rustar: både Frankrike och England kommer troligen att sända eskadrar till Levanten. Ska Ryssland då förbli overksamt – Ryssland, som på alla sätt söker spinna sitt nät allt längre, från öster till väster? Rysslands strider med Tjerkessien fortsätter, liksom Turkiets med Persien. När Mehmed Ali slutit sina ögon kommer Egypten säkerligen återigen att bli föremål för de europeiska makternas omsorger.

Hela norra Italien är i uppror, och i Neapel och på Sicilien är det inte lugnt. I Polen påstås en sammansvärjning ha upptäckts, och skottet mot kejsaren lär verkligen ha avlossats, även om många betraktar hela saken som ett spel för gallerierna. Oroligheterna i Sydamerika inverkar betydligt på de europeiska handelsförhållandena, och jäsningen i Nordamerika samt utgången av presidentvalet där har också inflytande.

I Norden, som kanske ännu en gång är förutbestämt att spela en roll i Europa, utvecklas frihets- och unionsidéerna allt mer. Och under allt detta håller monarkerna på alla håll täta sammanträden – sådana brukar inte alltid, vi vågar säga sällan eller aldrig, ha folkens väl som mål. I sanning: utan att vara politisk pratmakare kan man frestas att profetera om stora händelser.

Kastar man en blick på ställningen i Europa i närvarande ögonblick, måste man finna den ganska betänklig; jäsningsämnen finnas i hvarje land, i hvarje vrå, och man kan icke undgå att tro de politiska förhållanderne vara vid en utvecklingsperiod af stor betydenhet för ländernas framtid. I Frankrike är lugn en sak stridande till och med mot folklynnet; Juli-revolutionen har i många delar svikit sina vackra löften; i tretton år har sedan glöden glimmat under askan, frågan om Paris' befästande och egentliga meningen dermed har med förnyad kraft blifvit vital-frågan för dagen; Konungen, på hvars personlighet partiernas styrande i så hög grad berott, är gammal; thronen ärfves efter honom af ett barn, under förmyndare-styrelse. I Spanien vill lugnet icke återvända; Espartero har rymt fältet, men den nya Styrelsen vinner intet gehör; en intervention af Frankrike tyckes knappt kunna undvikas; skall England tillåta en sådan? Englands och Frankrikes intressen måste alltid blifva stridiga i Spanien. England måste dock hafva all uppmärksamhet spänd äfven på sina inre förhållanden; O'Connels blotta ord hafva bragt hela Irland på punkten att önska unionens upphäfvande. Midt under dessa betänkliga förhållanden, då dessa makter hafva intressen att bevaka i Afrika, i Ostindien, i Canada, ja i alla verldens delar, utbrister en revolution i Grekland, en revolution, som förtjente sitt eget kapitel, så vacker, så lugnt och sansadt, men kraftigt och eftertryckligt utförd, att den i hälderne skall få ett rum bredvid Juli-revolutionen. Ett tappert folk kämpade för sin frihet, och vann den, med tillhjelp af de s. k. stora makterne; men desse hjelpare pålade nya fjettrar, och gaf det i stället för friheten en enväldig sjutton-årig monark, enväldig mot folket, en marionett-docka i andre monarkers händer; detta barn började sin regering med en förestafvad furste-lögn på läpparne, ett löfte till folket om en Konstitution. Folket var långmodigt, men nu har det kräft sanning; utan blodsutgjutelse, men med orubbligt allvar har det förelagt Konungen edikted om en konstitution; darrande — Furstarne darra alltid för Folkens heliga allvar — och med tårar i ögonen har han underskrifvit, och med vanlig furstelig uppriktighet talat om den "oskattbara lycka," folket nu vunnit, — den han i årtionden likvisst undanhållit det! De stora makterne kunna icke med lugn åse denna frihetens nya seger; man rustar; både Frankrike och England komma troligen att sända eskadrar till Levanten; skall Ryssland då förblifva overksamt? Ryssland, som på allt sätt söker spinna sitt nät allt längre och längre från östan till vestan? Rysslands stridigheter med Tcherkassien fortfara, Turkiets med Persien. Då Mehmed Ali lagt ögonen samman, skall säkerligen Egypten åter blifva ett föremål för Europeiska makternes omsorger. Hela öfra Italien är i uppror, och Neapel och Sicilien är icke lugnt. I Polen påstår man en sammansvärjning vara upptäckt, och skottet mot Kejsaren lärer verkligen blifvit aflossadt, ehuru många anse hela saken som ett taskspeleri. Oroligheterne i Södra Amerika inverka betydligt på de Europeiska handelsförhållanderne. Jäsningen i Norra Amerika, och utgången af Presidentvalet der är också af inflytande. I Norden, som det måhända ännu en gång är förbehållet att spela en roll i Europa, utbilda sig frihets- och unionsidéerne allt mer och mer. Och under allt detta hafva monarkerne på alla håll täta sammanträden; sådane pläga icke alltid, vi våga säga sällan eller aldrig, hafva till föremål folkens väl. — I sanning, utan att vara kannstöpare, kan man frestas att profetera stora händelser.