Qvarnströms skulpturer hyllas på Konstakademiens utställning

Kungliga Akademiens för de fria konsterna utställning – andra artikeln.

Till de övriga numren i denna sal ska vi återkomma senare: vi märker att publiken skyndar vidare, och vi följer med strömmen till nästa rum. Där finns ett dubbelt galleri för skulptur: inte mindre än fem stora statyer, fyra statyetter och fem stora basreliefer – alla av en enda konstnär, herr Qvarnström – samt en hautrelief i trä, ett ornament, av herr Axel Fahlcrantz.

Herr Qvarnströms litografiska teckningar väckte redan för flera år sedan stora förhoppningar. Han har sedan dess tillbringat större delen av tiden i Rom, och med framgång – vilket inte alltid kan sägas om dem som reser dit för att utvecklas. Den numera redan utmärkte konstnären har behållit vissa nationella drag hos sina figurer där de passar. Att det finns vackra förebilder även i Sverige ifrågasätter vi inte längre. Statyn Uller, hämtad ur Eddamytologin och i halvkolossal storlek, skulle inte bli ett grekiskt ideal och blev det inte heller under herr Qvarnströms hand; men den blev ändå ett konstverk av stor förtjänst. Vacker är han dock inte, vad huvudet beträffar. Detsamma kan man knappast heller säga om herr Qvarnströms nordiska Sommar; men desto mer om de kvinnliga nordmöarna Våren och Hösten. Vintern är tydligt en sydländsk man, något till åren, med ett ganska ädelt huvud. Former och attityder är i övrigt hos alla lika förträffliga.

Kan man säga något motsvarande om draperierna? Om Vintern, utan tvekan; men om någon skulle tycka att de övriga här och där kunde ha varit enklare, och att de kanske hade gjort större effekt om veckningen varit mindre konstfullt rik, behöver han bara kasta en blick på något verk om Herculaneum och Pompeji för att finna att antikens draperier var ännu yppigare i den riktningen – herr Qvarnströms val av draperingssätt är alltså rättfärdigat genom godkända förebilder. Något måste dessutom en ung konstnär offra åt majoriteten, som bättre förstår att uppskatta dräkten än det den döljer. När hans rykte en gång är orubbligt befäst blir det dags för mängdens omdöme att böja sig under hans, och för herr Qvarnström kan den tiden inte vara avlägsen.

Thorvaldsens lyckade återupptagande av stora kompositioner i basrelief – en konst som länge tycktes förlorad i jämförelse med de antika mästerverken i genren – har utövat ett mäktigt inflytande på flera av de konstnärer som på senare tid studerat i Rom. Herr Qvarnström är en av dem, och de fem basreliefer som han prytt årets salong med skulle med utmärkelse ta plats i vilket antikgalleri som helst. Här står han ensam hos oss; Sverige torde hittills inte ha ägt något jämförbart, varken i komposition eller utförande. Här är det rent antika på sin plats; herr Qvarnström har i sina basreliefer också avstått från alla göticistiska spekulationer och konstlade effektsökerier, och hållit sig enkelt till den ”stora stilen”, som Ehrensvärd skulle säga. Vi tror nästan att denne kräsne konstdomare, om han levat nu, skulle ha uttryckt sig i sin vanliga stil ungefär så här: ”Han såg basreliefer av Qvarnström: han hade förut sett liknande från Parthenon.”

Betrakta dessa svävande figurer: denna Natt, denna idealsköna gudinna som glider så lugnt och ljuvt slumrande fram över jorden, med tvillingbarnen Sömnen och Dvalan – eller kanske Döden – på sin arm! En stilla vindfläkt lyfter hennes vida slöja högt, och leende svävar därifrån tre barnsliga drömmar ner till de dödliga, med krona och dolk, med lagerkransen och med ymnighetshornet – till maktlystnadens, äregirighetens och njutningsbegärets eller girighetens mättnad för några bedrägliga timmar. Tanke, komposition, teckning, drapering: allt står i den fullkomligaste harmoni med vartannat. Sådana bilder skapar man dock inte med pensel! De övriga basrelieferna är var för sig lika fulländade, men de visar inget nytt, och vi har fäst oss vid dem som även ägde originalitetens förtjänst.

Fotnot: Genom ett misstag med en snabbskriven signatur kom i föregående artikel namnet Söderberg att sättas i stället för Södermark, vilket bör påpekas till hjälp för de sannolikt få av artikelns läsare som kunnat låta sig förvillas om det rätta namnet på en av samtidens största berömdheter inom porträttmåleriet. Dagligt Allehanda har i dag behagat göra sig lite lustig över detta, vilket var onödigt, eftersom Allehandas redaktion nog insett att recensenten inte kunde sakna kännedom om herr Södermarks namn, även om han inte haft den tryckta katalogen framför sig.

KONGL. AKADEMIENS FÖR DE FRIA KONSTERNA EXPOSITION. Andra Artikeln. *)

Till de öfrige numrorne i detta rum skola vi återkomma sedan: vi märka att publiken skyndar vidare och vi hasta med strömmen, till det nästa. Der är ett dubbelt galleri för skulptur: icke mindre än 5 stora statyer, 4 statyetter och 5 stora basreliever — alla af en enda konstnär herr Qvarnström och en hautrelief i träd — ett ornament — af herr Axel Fahlcrantz. Hr Qvarnströms litografiska crayon gaf redan vidsträckta förhoppningar för flera år tillbaka. Hr Q. har sedan tillbragt större delen af mellantiden i Rom, och med framgång; hvilket icke alltid kan sägas inträffa med dem som resa dit på förkofran. Den nu mera redan utmärkte konstnären har bibehållit vissa nationella drag hos sina figurer, der de så passa sig. Att sköna urbilder äfven finnas i Sverge, sätta vi ej heller någon längre i fråga. Den från Eddamythologien hemtade Uller, staty i half kolossal storlek, fick ej blifva ett Grekiskt ideal, och blef det ej heller under herr Qvarnströms

*) Genom misstag på en takygrafisk signatur, har i föregående artikel kommit att sättas Söderberg i stället för Södermark, hvilket torde böra anmärkas till tjenst för de sannolikt få af artikelns läsare, som kunnat låta förvilla sig om rätta namnet på en af samtidens största celebriteter i porträttmåleriet. Dagl. Allehanda för i dag har behagat göra sig litet lustig häröfver, hvilket var onödigt, då Allehanda-red. nog torde hafva insett, att ref. ej kunde sakna kännedom om Hr Södermarks namn, äfven om han ej haft den tryckta katalogen framför sig.

hand; men blef ändå ett konstverk af stor förtjenst; skön är han likväl icke, hvad hufvudet beträffar. Detsamma kan man just ej heller säga om herr Qvarnströms nordiska Sommar; men så mycket mer om de qvinliga nordmöarne Våren och Hösten. Vintern är tydligen en söderländsk man, något till åren, med ett ganska ädelt hufvud. Former och attityder äro för öfrigt hos alla lika förträffliga. Kan man säga någonting motsvarande om draperierna? Om Vintern, utan fråga åtminstone; men i fall någon skulle tycka att de öfriga kunnat här och der varit enklare, och att de kanske skulle ha gjort mer effekt om veckningen visat sig mindre konstfullt rik, så behöfver han blott kasta en blick på något verk öfver Herkulanum och Pompeji, för att finna de gamles draperier ännu mer yppiga i denna rigtning och herr Qvarnströms val af draperingssätt följaktligen rättfärdigadt genom godkända mönster. Något måste väl en ung konstnär dessutom offra åt pluraliteten, som bättre förstår att uppskatta drägten än hvad den höljer. Är hans rykte en gång orubbligt befästadt, så blir det tid för mängdens omdöme att böja sig under hans, och för herr Qvarnström kan denna epok ej vara aflägsen. — Thorwaldsens lyckade återupptagande af stora kompositioner i basrelief, som länge tyckts tillhöra en förlorad konst vid jemnförelse med de antika mästerstyckena i denna genre, har utöfvat ett mäktigt inflytande på flera bland de artister, som i sednare tiden gjort sina studier i Rom. Hr Qvarnström är en af dem: och de 5 basreliever, hvarmed han prydt detta års salong, skulle med utmärkelse intaga sin plats i hvilket antikgalleri som helst. Häri står han hos oss ensam; Sverge torde icke hittills hafva ägt någonting dermed jemnförligt, hvarken i komposition eller utförande. Här är det rent antika på sitt ställe; också har herr Qvarnström i sina basreliefver åsidosatt alla götiska spekulationer, alla konstlade effektsökerier, och hållit sig enkelt till den »stora stilen», som Ehrensvärd skulle säga. Vi tro nästan att denne granntyckte konstdomare, om han lefvat nu, skulle yttrat sig derom i sitt vanliga maner så häfr: »Han såg basreliefs af Qvarnström: han hade förut sett dylika från Parthenon.» — Betrakta dessa sväfvande figurer: denna Natt, denna idealsköna gudinna, som halkar så lugnt och ljuft slumrande fram öfver jorden, med tvillingbarnen Sömnen och Dvalan — eller kanske Döden — på sin arm! En sakta vindfläkt lyfter högt hennes vida dok, och leende nedsväfva derifrån till de dödlige tre barnsliga drömmar, med krona och dolk, med lagerkransen och med ymnighetshornet, till herrsklystnadens, äregirighetens och njutningsbegärets eller snålhetens mättnad för några bedrägliga timmar. Tanka, anordning, teckning, drapering: allt står i den fullkomligaste motsvarighet till hvartannat. Sådana målningar frambringar man dock icke med pensel! — De öfriga basrelieferna äro hvar för sig lika fulländade; men de visa ingenting nytt, och vi hafva fästat oss vid dem som äfven ägde originalitetens förtjenst. Hr