Krav på bränningsstopp och återkallade judeförfattningar

Två av dagens allra viktigaste frågor.

Till de viktigaste aktuella ämnena hör utan tvekan frågorna om att stoppa brännvinsbränningen under några månader av det snart inledda bränningsåret, samt om att återkalla de senaste judeförfattningarna.

Frejas åsikt i båda dessa frågor är redan välkänd för läsarna, men vi har ansett det lämpligt att även återge vad tidningen Spegeln skrivit i frågorna, med ytterligare argument som vi själva inte anfört. Spegeln vänder sig främst till landsorten och har en jämförelsevis mindre publik i huvudstaden.

Spegeln skriver om brännvinsbränningen: Tiden för införsel av vete, råg, korn och havre mot halverad tull förlängdes genom en kungörelse den 31 förra månaden till årets slut. I Stockholm anses denna åtgärd otillräcklig för att trygga spannmålstillgången inför vintern, våren och sådden, om den inte följs av att brännvinsbränningen begränsas till två eller högst tre månader. Kombinationen av hungersnöd och brännvinsöverflöd visade i fjol höstas hur välgörande en sådan inskränkning skulle ha varit. Nu är den ännu nödvändigare, eftersom rågskörden i riket är knappt medelmåttig, vårsäden på de flesta håll knappast hinner mogna och importerad spannmål blir mycket dyr. Priserna utomlands har stigit ovanligt mycket; ett talande bevis är att en skeppslast råg nyligen skickats från Drammen i Norge till Hamburg. Här hemma har allmogen på flera håll inte kunnat vänta på skörden utan redan vid midsommar tvingats skära den omogna grödan, torka den i ugn och mala den till ett slags mjöl. Vi har fått ett prov på detta från gränstrakten mellan Skåne och Småland: det liknar hackelse med några små omogna ax. Detta hämtades samtidigt som landshövdingen i närmaste län, enligt Statstidningen, besökte bondstugor och fann brödet på många ställen blandat med linfröknopp och råghalm, men »inte med onaturliga ämnen». Hur naturliga dessa ämnen än må vara, är behovet att använda dem till bröd onaturligt nog för att visa hur nödvändigt det är att i år, som hotar med ännu sämre skörd än i fjol, förhindra att spannmålen förstörs i brännvinspannan.

Någon har frågat var regeringen ska få ersättning för den förlorade brännvinsskatten. Svaret är att statens inkomster på över 500 000 riksdaler riksgälds i spannmålstull i år, plus ytterligare hundratusentals riksdaler som väntas, mer än väl täcker bortfallet, och att en del av kreditivfonden från vinterns undsättningar också torde återbetalas. Att en del råg skadats av väta under skörden är inte heller något argument mot bränneriförbud; den skadade rågen kan användas som foder i ladugården, vilket är förmånligare än som drank. Just i år finns ett lämpligt tillfälle att genom ett fullständigt bränningsstopp praktiskt vederlägga fördomen att dranken är oumbärlig för ladugårdarna – en fördom som brännvinssofisterna lyckats inplanta hos bönderna och som är den främsta grunden till allmogens stöd för bränningen. De stora brännvinspatronerna kommer därför säkert att motarbeta ett absolut förbud. Mer än någonsin väntar man nu oroligt på att få veta om folkets väl och räddning från fysiskt och moraliskt fördärv är mäktigare än den aristokratiska brännvinspannan.

När man betänker vilka följder en brödbrist i huvudstaden och hungersnöd i landet skulle få under nuvarande upprörda stämning, har den välsinnade medborgaren ytterligare anledning att med oro invänta regeringens beslut.

Om återkallandet av judeförfattningarna anför Spegeln också flera välgrundade skäl. Därtill kan läggas att om regeringen inte i onödan vill skapa en bitter konflikt med representationen vid nästa riksdag, bjuder klokheten att i tid återkalla denna skadliga och genom sin tillkomstform ännu mer förhatliga åtgärd. Regeringen bör inse att den vid nästa riksdag kan vänta sig en formell begäran från ständerna om återkallande. Att opinionen skulle förändras före riksdagen vore barnsligt att tro; vi vet att utförligare skrifter i ämnet redan är under utarbetande.

Spegeln instämmer i Frejas mening att författningen bör upphävas, på följande grunder: Rådet är lätt att verkställa, eftersom författningen tillkommit som ett ekonomiskt beslut och kan återtas lika enkelt som den utfärdats, och eftersom den ännu inte trätt i kraft. Ett återkallande stör ingenting bestående. Att dess tillkomst är ett misstag kan knappast vederläggas, då den bevisligen är skadlig för landet och saknar grund i positiva rättsförhållanden. Hur mycket skulle inte styrelsen vinna i folkets ögon om den själv rättade misstaget i stället för att av fåfänga upprätthålla det? Hur många olyckor skulle inte därigenom förebyggas! Man vet inte vad som kan hända om judarna försöker flytta ut till provinsstäderna, med den sinnesstämning som råder där. Vi beklagar och ogillar för vår del alla våldsamheter och alla försök att ta sig själv rätt så länge lag finns; men hur ofta åsidosätts inte det lugna förnuftet när passionerna svallar?

När vi nu återkommit till judefrågan vill vi bemöta några sofismer som framlagts i tryck. Det har ihärdigt upprepats att oviljan mot judarna skulle vara religiös intolerans, och man har jämfört dem med metodister, katoliker och andra kristna sekter. Man har därvid förtigit vad vi påpekat: att judarnas religion inte bara är en tro utan även en lag, Mose lag, vid sidan av folkens lagar, och att juden därför, så länge han förblir en rättrogen jude, inte som katoliker och metodister kan skilja sig från oss enbart i religiösa åsikter, utan måste anse sig tillhöra ett särskilt folk, skilt från varje folk som inte har samma mosaiska lag till grund även för sina medborgerliga förhållanden. Bibeln lär var och en som rådfrågar den att judarna alltid betraktat...

Twenne af de aldrawigtigaste frågorna för dagen.

Till ämnen utaf den här ofvanföre i rubriken angifna beskaffenhet höra otvifvelaktigt frågorna: Om brännvinsbränningens inställande under några månader af snart börjande bränningsår, samt om de sista Jude-författningarnas återkallande.

Frejas opinion i begge dessa frågor är redan af dess läsare tillräckligt känd; men vi ha trott det vara ganska lämpligt, att i Freja äfven anföra den opinion, ett annat här utkommande tidningsblad i dessa frågor yttrat, med stöd af ytterligare skäl, som icke blifvit af oss andragna. Och vi anse oss så mycket lämpligare kunna här införa detta blads eller Spegelns korta uppsatser, som bladet egentligen är ämnadt för Landsorterna och i Hufvudstaden äger en jemförelsevis fåtaligare publik. Så här lyder Spegelns artikel, i dess gårdagsblad, rörande brännvinsbränningens inställande:

»Tiden för införsel af Hvete, Råg, Korn och Hafra, mot hälften i tull och andra afgifter, blef genom en den 31 i förra månaden daterad kungörelse förlängd till slutet af innevarande år.

Hvad man i landsorterna väntar af denna åtgärd är oss ännu obekant; här i Stockholm ha åtminstone vi ej förnummit någon annan tanka derom, än att den, såsom medel till anskaffande af nödig spannmålstillgång för vintern, våren och såningen, icke är tillräcklig, så framt den ej följes af brännvinsbränningens inskränkning till två eller aldrahögst tre månader. Föreningen af hungersnöd och brännvinsöfverflöd har tillräckligt visat huru välgörande en dylik inskränkning skulle hafva varit förliden höst; nu anses den ojemförligt nödvändigare, då rågskörden inom riket är på det hela knappt medelmåttig, då vårsäden på de flesta ställen svårligen blir mogen och då den spannmål, som kan tillföras oss utifrån, blir så dyr. Väl saknar man ännu i Statstidningen den vanliga listan på Konsulernes officiella uppgifter öfver de utländska spannmålspriserna; men genom andra underrättelser är det likväl längesedan bekant, att bergningsvädret utrikes har varit detsamma som här, och att priserna derföre stigit öfver all vanlighet. Ett ibland de mest talande bevisen derpå är väl den utförsel af spannmål från Norrige till Tyskland, som i höst ägt rum: enligt sista Norrska tidningarna hade en skeppslast råg nyligen skickats från Drammen till Hamburg. Här hemma har allmogen på mer än ett ställe icke kunnat afvakta skörden, utan redan omkring midsommar nödgats toppa en del af den ännu växande grödan, skära den med hackelseknif och torka alltsammans i ugn, för att kunna söndermala det till ett slags mjöl. Man har lemnat oss ett prof, som vi nu hafva framför oss, på detta slags spannmål, från gräusen af Skåne och Småland: det liknar hackelse med några små omogna ax, inströdda deribland och sönderskurna. Detta prof hämtades vid samma tid, då Landshöfdingen i närmaste Län, enligt hvad Statstidningen (N:o 146) förmälte ur Jönköpings tidning för d. 23 Juni, »här och der besökte bondstugorna för att göra sig underrättad om folkets ekonomiska ställning» och väl fann »brödet på många ställen blandadt med linfröknopp och »råghalm», men »icke med onaturliga ämnen.» Huru naturliga ämnen både linfröknopp, råghalm och den förutnämda axhackelsen än må vara, emedan naturen onekligen frambringat dem alla, så lärer väl behofvet att tillgripa dem till bröd och mjöl få anses onaturligt nog, för att visa huru nödvändigt det är att för innevarande år, som hotar med en ännu klenare skörd än det förlidna, förekomma samma förödelse deraf i brännvinspannan, som då.

Så ha vi hört omdömet i allmänhet, detaljerna oberäknadt. En och annan den aristokratiska brännvinspannans vän har likväl frågat: hvar Regeringen väl skulle få ersättning för den ur denna patriotiska källa flödande brännvinsbevillningen? Härtill har svarats, att den inkomst Styrelsen redan haft i år af mer än 500,000 R:dr Rgs, genom spannmålstull, sammanlagdt med ett eller annat hundratusen R:dr, som i år och nästa vår måste ytterligare inflyta i samma tull, bör göra det lätt för Styrelsen att reda sig för den minskade brännvinsbevillningen, som deraf ersättes mer än tillräckligt: och att något — låt vara blott en femtedel — väl också torde inflyta af kreditiffonden, som sistlidne vinter utgick till undsättningar. I minskningen på

brännvinsbevillning finnes alltså intet hinder mot spannmålsförbränningens inskränkning. Att en del råg blifvit skadad, genom vätan under skörden, är icke heller något skäl emot bränneriförbudet; ty om bränning skulle tillåtas endast två månader, så hinner den skadade rågen ganska väl att under den tiden uppbrännas. I alla fall kan den vida förmånligare nyttjas i ladugården såsom slösäd än såsom drank; och just i år erbjuder sig ett passande och af trängande omständigheter påkalladt tillfälle att genom brännvinsförbränningens fullkomliga inställelse inskärpa denna vigtiga erfarenhet, och att sålunda på en gång och praktiskt vederlägga den fördom om drankens oumbärlighet för ladugårdarne, hvilken brännvinssofisterna lyckats att inplanta hos nuvarande landtmannageneration. I denna fördom ligger den väsendtligaste grunden till det medhåll, som brännvinsbränningen hittills funnit hos Allmogen; man kan väl också derföre taga för gifvet, att de stora brännvinspatronerna icke spara något bemödande för att bibehålla den och att de således, äfven af detta skäl, måste motarbeta ett absolut brännvinsförbud, som skulle kunna skingra den med ens; oberäknadt dess omedelbara verkan af kanske ett halft års anstånd med det stora demoralisationsverket, som brännvinsintresset förehar med nationen. Mer än någonsin höra vi derföre nu en ängslig väntan röja sig att förnimma om folkets väl, dess räddning från fysiskt och moraliskt förderf, dess intresse, kort sagdt, är mäktigare än den aristokratiska brännvinspannan.»

Då man betänker, hvilka följder, under nuvarande jäsning i sinnena, en i hufvudstaden inträffande brödbrist och i flera delar af landet uppstående hungersnöd, otvifvelaktigt skulle medföra, så har den välsinnade medborgaren en ytterligare anledning, att med oro afvakta Regeringens beslut.

I afseende på återkallandet af Jude-författningarna innehåller också Spegeln åtskilliga hittills icke anförda, såsom oss synes, välgrundade skäl. Dertill kan dock ännu läggas en omständighet, som icke minst talar för en sådan återkallelse; den omständigheten nemligen, att om Regeringen icke, utan något slags nödvändighet och rent af för ro skull, vill skapa sig ett nytt ämne till en bitter spänning med representationen vid nästa Riksdag, så bjuder klokheten att i tid återkalla denna skadliga, och genom formen för dess tillkomst och sättet eller moyengerna för dess genomdrifvande, ännu mer förhatliga åtgärd. Eller bör ej Regeringen redan kunna inse, att den vid nästa Riksdag har att vänta en formlig Ständernas begäran om dess återkallande? Ty att opinionen i denna fråga skulle undergå någon förändring, innan Riksdagen, vore barnsligt att tro; vi känna med säkerhet, att skrifter öfver detta ämne, af större utförlighet och vida större grundlighet än tidningsartiklar, redan äro under utarbetning; och opinionen får derigenom så mycket starkare stöd.

Uti den mening om Jude-författningens återkallande som Freja framstält, instämmer Spegeln på följande grunder:

»Frejas råd, att rent af upphäfva Författningen derom, har den särskilta förtjensten att vara så lätt verkställbart; ty dels har den form, hvarunder den tillkommit, eller såsom ett ekonomiskt beslut, ingenting hinderligt för dess återtagande lika ledigt som det utfärdats, dels har denna författning ännu icke hunnit att träda i verkställighet. Dess återkallelse störer ingenting »bestående», gör ingen rubbning hvarken i enskildas redan häfdvundna ställning, i vanliga förhållanden, eller i den allmänna rörelsens närvarande skick. Att dess tillkomst är ett misstag, lärer svårligen kunna vederläggas: om det som bevisligen är skadligt för landet och lika bevisligt saknar grund i positiva rättsförhållanden — abstraktioner åberopa icke vi — kan med skäl kallas åtminstone misstag. Och huru mycket skulle ej Styrelsen då verkligen vinna i Folkets, den verkliga Nationens och ej »natsionens» ögon, om den sjelf rättade misstaget och visade sig höjd öfver den småaktiga fåfängan att vilja upprätthålla det, derföre att den en gång låtit det uppstå till Folkets häpnad och bestörtning? Huru många olyckor skulle ej sannolikt derigenom förekommas! Har man väl hört huru det härom låter från orterna af resande och i bref, och är man så viss på hvad som kan hända, om Judarne försöka att flytta ut i provinsstäderna; med den sinnesstämning som der råder? — Af allt hvad våra Läsare funnit i detta Blad, allt ifrån dess början, hoppas vi äga fullkomliga skäl att blifva trodda, då vi, för vår del, högt beklaga och ogilla alla våldsamheter, alla försök att taga sig sjelf rätt eller anlita styrkan så länge Lag finnes; men huru ofta ser man ej den lugna och sansade eftertankans förfarande åsidosättas, när passionerna äro i svallning, och framför allt när de tycka sig äga något stöd i en gilltig rättsgrund?

Då vi återkommit på Judesaken, så kunna vi ej uraktlåta anledningen att här undanrödja några sofismer, som vi sett framlagda i tryck, huru påtagliga sofismer de än äro. Det har ihärdigt upprepats att oviljan emot Judarne skulle vara en religiös ofördragsamhet, och man har med omsorg velat ställa dem i jemförelse med Metodisterna, Katolikerna och andra Kristna sekter. Man har dervid lika omsorgsfullt förtegat eller sökt bortskymma hvad vi erinrat: att Judarnes religion icke blott är en religion, en tro, utan äfven en Lag, Mosis Lag, bredvid de så kallade »Folkens» Lagar, och att derföre Juden, så länge han fortfar att vara Jude och en rättrogen Jude, omöjligen kan, såsom Katolikerna, Metodisterna, o. s. v., skilja sig från oss blott i religiösa åsigter, utan att han fortfarande måste anse sig tillhörande ett särskilt folk, skildt från hvarje folk, hvilket icke har samma Mosaiska Lag, som han till grund äfven för sina medborgerliga förhållanden. Bibeln, som man under nyssnämde sofisticerande alldeles förglömt, lärer annars hvar och en, som vill rådfråga den härom, att Judarne alltid betraktat J