Freja: Missnöjet mot regeringen äldre än Crusenstolpeaffären

Som resultat av de tre föregående artiklarna om orsakerna till missnöjet torde författaren, genom de fakta som där räknats upp, kunna anse det klarlagt och bevisat: att ett djupt och allmänt missnöje – även vad särskilt gäller borgerskapet och övriga invånare i Stockholm – har rått här långt innan denna sinnesstämning kom till utbrott genom den Crusenstolpska högmålsprocessen; att alltså de, vare sig tidningsutgivare eller stadsmajorer, som i denna process velat se inte bara en tillfällig anledning till missnöjets explosion utan själva huvudorsaken till det, i högsta grad har misstagit sig; samt slutligen att misstaget inte är mindre grovt när det påståtts att herrarna Nermans och Hartmansdorffs "avlägsnande" skulle kunna avhjälpa eller ens i någon väsentlig mån minska missnöjet. Som ytterligare tillägg till detta kan tryggt fogas att det inte bara hos den mer upplysta, kunniga och reflekterande delen av huvudstadens borgerskap och befolkning är en fast övertygelse, utan att även den stora massan har nog förstånd för att inse, att ingenting i det stora hela skulle vara vunnet med ett par enstaka "avlägsnanden". Endast ett totalt byte av rådgivarkåren kan ge någon verklig garanti för en förändring av regerings- och styrelsesystemet. Som detta systems mest oförskräckta utövare och avslöjade representant – vad gäller själva drivfjädern och drivkraften i systemet – anses och är statssekreteraren och presidenten Skogman känd, och mot honom är därför också det ojämförligt största missnöjet bland rådgivarna riktat.

Så mycket om missnöjet i huvudstaden i synnerhet och om de särskilda anledningar till missbelåtenhet som funnits för Stockholms borgerskap. Vad gäller det allmänna och säkerligen inte mindre djupa missnöjet i hela landet, så har inte heller detta uppstått först nu som en följd av den Crusenstolpska högmålsprocessen, utan det är av betydligt äldre datum, vilket den senaste riksdagens händelser – som åberopades i den första artikeln i denna uppsats – torde kunna anföras som fullgott bevis för. Utan att vidare skilja mellan missnöjet i huvudstaden och missnöjet i landsorten, eller söka upp de särskilda anledningar till missbelåtenhet som funnits för Stockholms borgerskap – något vi tvingades till av uppgifterna i stadsmajorens, eskadronchefens och riddaren Brandelius famösa petition – ämnar vi därför i det följande kortfattat nämna de åtgärder från styrelsens sida som under tidernas lopp huvudsakligen bidragit, både i städerna och på landsbygden, till att väcka och utveckla ett allmänt missnöje och till att forma folkets omdöme om regeringens karaktär, lynne och tendenser. Dessa åtgärder, eller orsakerna till missnöjet, är dock av så mångfaldig art och så talrika – här om någonsin besannas ordspråket "många bäckar små gör en stor å" – att läsaren inte får ställa krav på fullständighet. Av en tidningsuppsats, i synnerhet i en tidning med så litet utrymme som Freja, vore ett sådant anspråk också orimligt. Skulle dock vår förklaring av det allmänna missnöjets orsaker visa sig lika otillfredsställande och tarvlig som den som kunde läsas i en annan tidning i artikeln "Ett ord om politiskt missnöje", eller skulle vår uppsats på något sätt likna nämnda artikel, vare sig i okunnighet eller i räddhågsenhet att säga sanningen, så underkastar vi oss själva på förhand allmänhetens obegränsade fördömande.

Bland de åtgärder som väckt missnöje är det, enligt vad vi under mångårig erfarenhet kunnat inhämta, sådana som hör till samma kategori och har samma karaktär som den Krookska amnestin, Trollhätteaffären, det Soldinska privilegiet och nu senast "judeemancipationen", vilka jämförelsevis gjort det obehagligaste intrycket på den nationella känslan, väckt det största missnöjet och mer än allt annat format omdömet om styrelsen och de styrandes karaktär, varför vi också nämner dem i första hand. Och av sådana åtgärder finns en verklig historisk kontinuitet; vart eller vartannat år har i regel utmärkts av några sådana händelser, som visat att den innersta andan i regeringssystemet och dess tendenser hela tiden förblivit desamma.

Hit hör de ständiga ansträngningarna vid de senare riksdagarna att få ta utländska lån; det tillstånd som Ystadsbanken var först med att få – i strid mot äldre, icke upphävda författningar samt riksens ständers beslut vid 1823 års riksdag om privatbanksrörelsen – att ge ut tryckta, löpande kreditsedlar även på mindre belopp; den beryktade skeppshandelshistorien med allt som hör till den, eller som greve Claes Horn vid 1829 års riksdag kallade den: den olycksaliga "skepps- och människohandeln"; likvideringen av före detta kungliga familjens förmögenhet med den famösa växelprovisionen på 9 procent, det vill säga 18 000 riksdaler Hamburger banco, mot vilken 1825 års revisorer gjorde så allvarliga anmärkningar; inköpet av Eldkvarn för statens räkning, och dess återförsäljning några år senare; krutexpeditionen; inköpet av utländska kläden för arméns behov; omskrivningen av fastebreven på husen och egendomarna vid Norrbro; inlösningen här i Stockholm under tre dagar av filialdiskonternas sedlar med allmänna medel, varefter de återigen lämnades att falla; transaktionerna vid Pommerns försäljning och med Guadeloupemedlen och rubelfonden, samt tillkomsten av de amerikanska fordringarna 1813, som riksens ständer tvingades reglera 1829 – för att inte tala om en mängd mindre affärer av samma art och beskaffenhet.

Åtskilliga av de senast nämnda punkterna står i så nära samband med regeringens utrikespolitik att de omedelbart leder berättelsen dit. Och hur mycket och allmänt missnöje som väckts av den inriktning och förkärlek för ett visst kabinett som ständigt visat sig i denna politik – inte bara i handling utan även i de tidningar som ansetts uttrycka regeringens innersta tanke, som till exempel tidningen Fäderneslandet under polska kriget och så vidare – är det här nästan överflödigt att nämna. Till detta kapitel hör också de ingångna handelstraktaterna, genom vilka det inte varit ovanligt att främmande nationers handelsintressen fått större rättigheter och fördelar här i Sverige än våra egna.

Huruvida förhållandena mellan Sverige och Norge vid föreningen år 1814 kan anses ha ordnats i fosterländska intressen eller i annat syfte, och huruvida den politik som sedan förts i Norge – och de åtgärder som utgått från denna politik ända sedan 1818 fram till det senaste stortinget – har främjat föreningen, den goda sämjan mellan folken och bådas välförstådda intressen, är ganska fullständigt utrett i skriften "Om ett nytt Föreningsfördrag" (särskilt i den andra upplagan), och behöver alltså inte utvecklas närmare här. Det säkra är att hela den politik som från och med föreningens tillkomst förts gentemot Norge också den i inte obetydlig mån bidragit till att öka missnöjet.

Åtgärderna inom den egentliga inre styrelsen behandlas i fortsättningen av denna uppsats.

Om orsakerna till missnöjet Fjerde Artikeln.

Såsom resultat af de föreg. tre artiklarna rörande orsakerna till missnöjet, torde Författaren genom de der uppräknade fakta kunna anse ådagalagdt och bevisadt: att, äfven hvad Borgerskapet och öfriga invånare i Stockholm speciellt beträffar, ett djupt och allmänt missnöje här herrskat långt förr än denna sinnesstämning kom till utbrott genom Crusenstolpska högmålsaktionen: att således de, vare sig Tidningsutgifvare eller Stadsmajorer, hvilka uti denna aktion velat se mer än en tillfällig anledning till explosionen af missnöjet, utan sjelfva hufvudorsaken till detta, högeligen misstagit sig; samt ändtligen att irringen är icke mindre grof, när det uppgifvits, att Herrar Nermans och Hartmansdorffs »aflägsnande» skulle kunna afhjelpa eller ens i någon väsendtlig mån minska missnöjet. Ty såsom ytterligare tillägg till detta resultat kan tryggt fogas, att icke blott hos den mera upplysta, kunniga och reflekterande delen af Hufvudstadens Borgerskap och befolkning det är en stadgad öfvertygelse, utan att äfven den stora mängden har nog förstånd för att inse, att med ett par enstaka »aflägsnanden» ingenting på det hela skulle vara vunnet, utan att endast ett totalt ombyte af Rådgifvarepersonalen förmår gifva någon verklig garanti för en förändring af regerings- och styrelse-systemet, såsom hvars mest oförskräckta användare och uppdagade Representant, i afseende på sjelfva driffjädern och rörelsekraften i systemet, Hr StatsSekreteraren och Presidenten Skogman är ansedd och känd, och mot hvilken äfven derföre bland Rådgifvarne det ojemförligt största missnöjet är riktadt.

Så mycket om missnöjet speciellt i Hufvudstaden och om de särskilta anledningarna för Stockholms Borgerskap till missbelåtenhet. Hvad det allmänna och säkerligen icke mindre djupa missnöjet i hela landet beträffar, så har ock detta visst icke nu först uppstått i följd af Crusenstolpska högmålsaktionen, utan är det af ett vida äldre datum, hvarom sista Riksdagens tilldragelser, som i första artikeln af denna uppsats åberopades, lära kunna anföras såsom fullgilltigt bevis. Utan att vidare skilja emellan missnöjet i hufvudstaden och missnöjet i landsorterna, eller uppsöka de särskilta anledningarna till missbelåtenhet, som för Stockholms Borgerskap förefunnits — en åtgärd hvartill vi nödgades af uppgifterna uti Hr Stadsmajorns, Eskadronschefens och Riddaren Brandelii famösa petition — ämna vi derföre i det följande i korthet omnämna de tillgöranden af styrelsen, hvilka under tidernas lopp hufvudsakligast verkat både i städerna och på landet att väcka och utbilda ett allmänt missnöje och att bestämma folkets omdöme om Regeringens karakter, lynne och tendenser. Dessa tillgöranden eller orsakerna till missnöjet äro likväl af så flerfaldig art och så talrika — ty här om någonsin sannas ordspråket: "många bäckar små göra en stor å", — att läsaren ej må göra anspråk på fullständighet. Utaf en tidningsuppsats, helst uti en tidning med så litet utrymme som Freja, vore ock ett slikt anspråk obehörigt. Skulle dock vår förklaring af allmänna missnöjets orsaker befinnas så otillfredsställande och lumpen, som den, hvilken lästes i en annan tidning uti en artikel: "Ett ord om politiskt missnöje", eller skulle vår uppsats på något sätt likna sistnämda artikel, vare sig uti okunnighet eller skuggrädsla att utsäga sanningen, så underkaste vi oss sjelfva på förhand Allmänhetens oinskränkta fördömmelse.

Ibland tillgöranden, som väckt missnöje, är det likväl, enligt hvad under en mångårig erfarenhet af oss kunnat inhämtas, sådana åtgärder, som höra till samma kategori och utmärkas af enahanda karakter, som Krookska amnestien, Trollhätte-affärn, Soldinska privilegiet och nu sist Jude-»emantsipatsionen», hvilka jemförelsevis gjort det obehagligaste intrycket på nationella känslan, väckt största missnöjet och mer än allt annat bestämt omdömet om Styrelsens och de styrandes karakter, hvarföre vi äfven nämna dem i första rummet. Och utaf såbeskaffade åtgärder finnes en verklig historisk kontinuitet; hvart eller hvartannat år har merendels alltid utmärkts af några sådana fakta, som utvisat att den innersta andan i Regeringssystemet och dess tendenser alltid fortfarit desamma. Hit höra de ständiga bemödanderna vid de sednare Riksdagarna att få göra

utländska lån: den Ystadsbanken först lemnade tillåtelsen att, i strid emot äldre icke upphäfna författningar samt Riksens Ständers beslut vid 1823 års Riksdag om Privatbanksrörelsen, få utgifva tryckta, löpande kreditsedlar äfven på smärre summor; den beryktade Skeppshandels-historien med allt hvad dertill hörer, eller som Grefve Cl. Horn vid 1829 års Riksdag kallade densamma, den olycksaliga »Skepps- och menniskohandeln»; liqviden af f. d. Kongliga Familjens förmögenhet med den famösa vexelprovisionen af 9 procent eller 18,000 R:dr Hamb. B:ko, vid hvilken 1825 års Revisorer gjorde så allvarsamma anmärkningar; Eldqvarns-inköpet för statens räkning, och några år derefter dess återförsäljning; Krut-expeditionen; inköpet af utländska kläden för arméens behof; omskrifningen af fastebrefven å husen och egendomarna vid Norrbro; inlösandet här i Stockholm i tre dagar af Filial-diskonternas sedlar med allmänna medel, hvarefter de åter lemnades att falla; transaktionerna vid Pomerns försäljning och med Guadeloupes-medlen och Rubelfonden, samt tillkomsten af Amerikanska fordringarne 1813, som af Rikets Ständer måste liqvideras 1829; en mängd smärre affärer utaf samma art och beskaffenhet att förtiga.

Åtskilliga af de sist här ofvanföre omnämda punkterna stå i så nära sammanhang med Regeringens utländska politik, att de omedelbart derpå föra berättelsen. Och huru mycket och allmänt missnöje, som väckts utaf den riktning och predilektion för ett visst kabinett, som uti denna politik ständigt röjt sig, icke blott uti handling, utan äfven i de tidningar, som ansetts uttrycka den innersta tanken i Regeringen, såsom t. ex. tidningen Fäderneslandet under Polska kriget o. s. v., är här nästan öfverflödigt att nämna. Till detta kapitel höra ock de afslutade Handelstraktaterna, genom hvilka det ej varit sällsynt, att främmande nationers handelsintressen fått här i Sverige större rättigheter och fördelar än våra egna.

Huruvida förhållanderna emellan Sverige och Norrige vid Föreningen år 1814 kunna anses hafva blifvit uppgjorda i fosterländska intressen eller i annan syftning, och huruvida den politik, som sedan i Norrige blifvit följd, och de åtgärder, som ifrån denna politik allt sedan 1818 till sista Storthinget emanerat, befrämjat Föreningen, det goda förståndet emellan folken samt bådas välförstådda intressen, är temligen fullständigt utredt i skriften: Om ett nytt Föreningsfördrag (särdeles uti 2:dra upplagan), och behöfver således ej här utförligare utvecklas. Det vissa är, att hela den politik, som ifrån och med Föreningens uppgörande följts i afseende på Norrige, i sin mån äfven icke obetydligt bidragit att öka missnöjet.

Åtgärderna i den egentliga inre Styrelsen tillhöra det följande af denna uppsats.