Fransk politik väcker vrede och misstro i Spanien

Madrid den 21 juli. Munagorris företag tycks inte göra några större framsteg, och det påstås nu att den franska regeringen visserligen inte motsätter sig utrustandet av hans kår, men inte heller på något sätt främjar den. Det nya franska sändebudets uppträdande är knappast ägnat att öka antalet anhängare av Frankrike här, och man skulle nästan kunna tro att det är den franska regeringens önskan att dra på sig alla partiskt sinnade spanjorers ovilja och misstro.

Herr Viguet (Reds. anm.: troligen historikern François Mignet), som med tanke på sin ställning i utrikesministeriet borde tillskrivas viss kännedom om den franska politiken, hävdade i den historiska avhandling som inleder hans historia om det spanska tronföljdskriget att Spanien bara kunde nå ett blomstrande tillstånd om Frankrike utövade ett fullständigt förmyndarskap över landet. Professor Rossi, en vän till Broglie och Guizot och offentlig lärare i statsvetenskap i Paris, hävdar däremot nu, i en tidskrift som anses vara ett språkrör för utrikesministeriet, att Spanien måste delas och upplösas i mindre förbundsstater för att Frankrike ska ha ryggen fri.

Att sådana doktriner uttalas offentligt kan möjligen göra anspråk på ärlighetens ära, men om det är statsmannaklokt att just nu, medan man sysselsätter spanjorerna med Munagorris företag, öppna deras ögon för den stympning av deras land som pågår i bakgrunden – det får andra avgöra. Här har den franska politiken i alla fall gjort sig så förhatlig i opinionen att till och med España, herr Martínez de la Rosas tidning, i en lång och häftig artikel riktar de allvarligaste anklagelser mot Frankrike, framför allt att landet "på intet sätt uppfyllt de förpliktelser det åtagit sig i kvadrupelalliansen".

"På vilket sätt har Frankrike uppfyllt förpliktelserna – lika väl som sina löften?", heter det i artikeln. "Historien ska en gång säga det, och skammen ska omgjorda Frankrikes panna och aldrig kunna utplånas. Historien, som har upptecknat hur trofasta vi visade oss när Frankrike behövde oss, ska också vittna om det hyckleri med vilket man tvistar om ord just när vi behöver franskt bistånd. Mellan Trafalgar å ena sidan och kamrarnas debatter å den andra uppstår en blodig och tröstlös motsättning. Spanien har lyckligtvis åtminstone räddat sin ära. Det hade varit modigare och mindre oanständigt av Frankrike att helt öppet bryta fördraget och därmed förkunna att alliansen är slut. Det skulle vara ett missbruk av övermakten, men ett missbruk som man inte skulle försöka ursäkta med småaktiga och lögnaktiga skäl."

Ett sådant språk förs nu av den man som under den gångna vintern inför Cortes bestämt hävdade "att han på det mest samvetsgranna sätt uppfyllt alla sina förpliktelser mot Spanien".

Madrid d. 21 Juli. Munagorri's företag synes just ej göra några stora framsteg, och man vill nu påstå, att Franska Regeringen wäl ej sätter sig mot deß korp's utrustning, men också ingalunda befordrar den. Det nya Franska Sändebudets uppförande är ingalunda paßande att öka antalet af härwarande Frankrikes anhängare, och man skulle nästan tro, att det wore Franska kabinettets önskan, att på sig wältra alla partiska Spaniorers owilja och mißtanka. Herr Viguet, hwilken man i anseende till deß ställning i Ministerium för utrikes ärenderne, borde tilltro någon kännedom af Franska politiken, uppställde i den historiska afhandling, som tjenar till inledning för hans historia om Spanska successionskriget, den satsen, att Spanien då endast kunde komma till ett blomstrande tillstånd, då Frankrike kom att utöfwa ett uteslutande förmynderskap öfwer detta land. Nu påstår däremot Professor Rossi, en wän af Broglie och Guizot, offentlig lärare i Statswettenskaperne i Paris, uti en Journal, hwilken gäller såsom en organ för Utrikesärendernes Ministerium, att Spanien måste delas och upplösas i mindre förbundsstater, på det att Frankrike må hafwa ryggen fri. Det offentliga yttrandet af dylika doktriner kan wäl göra anspråk på äran af öppenhjertighet, men huruwida det är statsklokt, och just nu, då man syßelsätter Spaniorerne med Munagorri's företag, för dem öppna ögonen på den i fonden skeende stympningen af deras land, det må andra afgöra. Här har åtminstone Franska politiken gjort sig så förhatad för opinionen, att till och med Espanna, Herr Martinez de la Rosas organ, i en lång och häftig artikel mot Frankrike yttrar sig öfwer de swåraste beskyllningar och synnerligen den anklagelsen: "att det ingalunda uppfyllt de förpligtelser som det i qvadrupelalliansen åtagit sig." På hwad sätt har Frankrike" heter det däruti, "uppfyllt förpligtelserne — lika så bra som deß löften? Historien skall en gång säga det, och smäleken skall omgjorda Frankrikes panna, och skall alldrig kunna utplånas. Historien, som har upptecknat, huru trofast wi bewiste oß, då Frankrike war i behof af oß, skall äfwen wittna om det hyckleri, med hwilket man strider öfwer ord, just då wi behöfwa ett Franskt bistånd. Emellan Trafalgar å ena sidan och Kamrarnes discussion å andra sidan, uppstår en blodig och tröstlös motsats. Spanien har lyckligtwis åtminstone räddat sin ära. Frimodigare och mindre oanständigt hade det af Frankrike warit, om det helt offentligen brutit fördraget och således förkunnat att alliansen har slut. Det skulle wara ett mißbruk af öfwermakten, men ett mißbruk, som man ej genom småaktiga och lögnaktiga skäl skulle söka att urskulda." Ett sådant språk förer nu den Man, som under förflutna wintern inför Cortes påstod fullt och fast: "att han på det samwetsgrannaste hade uppfyllt alla sina förpligtelser till Spanien." —