Fängelseföreståndare mördad av två intagna i Malmö

Malmö den 20 september. På stadens korrektionella arbetsfängelse begicks i går eftermiddag ett illdåd som får mänskligheten att rysa.

Föreståndaren, fältkamrer Canon, som återvände från ett besök i staden, möttes direkt vid sin ankomst på borggården av två intagna vid namn Wallgren och Carlquist – båda tidigare straffade med spöslitning för våld mot befäl vid anstalten – som begärde ett samtal med honom.

Knappt hade den förstnämnde inlett samtalet förrän den andre anföll bakifrån och med en kniv skar av pulsådern på halsen, vilket tillfogade fältkamreren ett dödligt sår. I samma ögonblick som den sårade vände sig om gav Wallgren honom med sitt vapen, också en kniv, ett djupt sår nära ena ögat.

Trots de dödande huggen hade fältkamreren ändå kraft nog att tillkalla hjälp och försökte ta sig mot sina rum, men krafterna övergav honom snart och han föll medvetslös till marken. Trots omedelbara räddningsförsök kunde hans liv inte räddas, och han avled inom en timme efter dådet.

En patrull som genast tillkallades grep mördarna.

I vårt samhälle spred sig nyheten om hans bortgång snabbt och väckte fasa och smärta: fasa över det fruktansvärda sätt på vilket han slutade sina dagar, och smärta över förlusten av en man som nitiskt fyllt den viktiga post han anförtrotts. Trots sin korta tid här hade han genom sin redbarhet och duglighet vunnit både allmän aktning och många vänner som nu sörjer honom.

Malmö d. 20 Sept. Å härwarande korrektionella Arbetsfängelse föröfwades sistlidne gårdags eftermiddag en illgerning, för hwilken menskligheten ryser. Föreståndaren, Herr Fältkamreraren Canon, som hemkom från ett besök i staden, möttes genast wid sin ankomst på borggården af twenne korrektionister mid namn Wallgren och Carlquist, (begge förut straffade med spö för wåld emot befäl wid inrättningen), hwilka begärde ett samtal med honom. Knappt hade den förre inledt detta, förrän den sednare bakifrån anföll och med en knif afskar pulsådern å halsen och sålunda tillfogade Fältkamreraren ett dödligt sår; hwarpå Wallgren, i samma ögonblick den sårade wände sig om, gaf honom med sitt mordwapen, äfwen en knif, ett djupt sår nära ena ögat. Oaktadt de dödande stygn, hwilka blifwit Fältkamreraren tilldelade, ägde han dock så mycken styrka, att han kunde tillkalla hjelp och försökte närma sig de rum, som åt honom woro upplåtna; men snart öfwergåfwo krafterna honom och han föll sanslös till jorden. Oaktadt genast anställde försök, kunde hans lif icke bewaras, utan afled han inom en timma efter illgerningen. — Patrull, som genast tillkom, grep mördarne. — I wårt samhälle spridde tidningen om hans bortgång skyndsamt fasa och smärta: fasa för det rysliga sätt, hwarpå han slutat sina dagar; smärta öfwer förlusten af en man, som nitiskt fyllt den wigtiga plats, honom blifwit anförtrodd, och som, oaktadt sin korta härwaro, genom sin redbarhet och duglighet förwärfwat sig, jemte allmän aktning, mången saknande wän.