Tal hyllar det unga Sverige och kräver reformer

Det unga Sverige.

(Fragment av ett tal, hållet i ett sällskap.)

Med seklers erfarenhet tecknad i den fårade pannan, med blicken strålande av hopp riktad mot en avlägsen framtid, med ärlig vilja och ett hjärta som klappar för sanning och rätt, går en väldig gestalt med säkra och beslutsamma steg genom nutiden. Man kallar honom Tidsandan, och Reform är hans lösenord. Överallt där han drar fram följer tusen och åter tusen i hans spår; men många följer som spånor följer strömfåran – de förs med utan att förstå den drivande kraften, och tror sig ändå ha begripit den väldiges natur bara de oupphörligt ropar: reform! Ändå faller inte alla de ord som den vise under sin vandring talar till skarorna på hälleberget; i mångt ett hjärta slår de rot, växer upp och bär redan knoppar som låter oss ana de mogna frukternas härlighet. I alla länder ser vi sådana verkningar; överallt ser vi det unga, friska och kraftfulla dra framåt med den väldige och tränga tillbaka det gamla, sjukliga och slöa, som envisas med att stå kvar på den punkt där det stått i sekler.

Så ser vi det unga Frankrike, det unga Tyskland, det unga Polen, det unga Schweiz och det unga Italien uppstå – missförstådda av många, smädade av andra, hatade, förföljda, kvävda för en tid, och av mången av sina egna vilseledda in på avvägar. Men ni mäktiga, som använder all er makt enbart till motstånd: hur svaga är ni inte, vilka pygméer, jämförda med den ännu mäktigare Tidsandan! Med ert motstånd liknar ni barnet som med sin käpp tror sig kunna hindra vindens framfart, bara för att den lilla armen förmår röra käppen i motsatt riktning. Vinden ilar ändå framåt på sin bana, och likaså de unga principerna på sin. För det är om principer, ja om samhällets grundprinciper, som denna kamp på liv och död mellan det unga och det gamla står – och det unga ska segra, ty det bär i sig ett högre gott, som, även om det höljs och vanställs av den smuts motståndaren stänker på det, ändå är och förblir ett högre gott.

Fasta i denna övertygelse ser vi oss forskande omkring och frågar: finns det då inte också ett ungt Sverige? Och till svar hörs från norr till söder ett rop på reformer! Men alla som ropar är inte äkta barn av detta unga Sverige. Ta bort dem som ropar av egennytta, de vilkas rop bara betyder det välkända: stig upp så att jag får sätta mig på din plats; ta bort dem som ropar av hat, av oförstånd utan att begripa vad de ropar, och av okynne, likt gatpojkar som inte har annat för sig – och de som återstår blir få, mycket få, men de finns ändå. Ja, det finns – o Svea, håll tillbaka den tår som glimmar i ditt öga över dina söner – detta unga Sverige finns, som utan alla låga bimotiv, med ärlig vilja har dragit svärdet för att bekämpa allt det föråldrade och ruttna som under seklernas lopp hopat sig över vårt samhälle. Det vill frihet, sann lagbunden frihet; men det vill, som den mest angelägna reformen, göra medborgarna värdiga en sådan frihet. Det vill alltså en reform av det enskilda och allmänna utbildningsväsendet; det vill hos ungdomen inplanta religion i stället för en modern otro eller förnäm likgiltighet, moral i stället för sedeslöshet, gedigna kunskaper i stället för ytlighet, och ge dem kraft och styrka i stället för slöhet och veklighet. Sedan vill det rättvisa, ty utan rättvisa finns ingen frihet. Det vill rättvisa åt dessa sina unga medborgare, det vill se deras duglighet belönad och inte veta av några företräden som bara börd och rikedom ger. Denna rättvisa ska det veta att tillkämpa sig, och när den segern är vunnen, när dugligheten ensam blivit rådande från rådkammaren ned till den lägsta länken i kedjan, då blir alla andra reformer som det unga Sverige vill lätta att genomföra.

Den skara som nu utgör detta unga Sverige är liten, men den växer dagligen och dess krafter ökar. Kanske är den tid då hoppet om ett i alla delar reformerat samhällsskick ska förverkligas inte så avlägsen; kanske ska redan våra barn få njuta frukterna av de ärliga ansträngningar deras fäder nu gör för den goda saken. Och skulle den motståndskraft, som även hos oss utvecklas med fanatisk iver, fördröja den tidpunkten, så kämpar vi ändå inte förgäves, ty vi äger vissheten att målet en gång ska nås.

Det Unga Sverige.

(Fragment af ett tal, hållet i ett Sällskap.)

Med seklers erfarenhet målad på den fårade pannan, med den af hopp strålande blicken rigtad mot en aflägsen framtid, med redlig vilja och för sanning och rätt klappande hjerta går med säkra och beslutsamma steg en väldig gestalt genom det närvarande. De kalla honom Tidsandan och Reform är hans lösen. Öfverallt, der han framgår, följa tusende sinom tusende dess spår; men många följa, som spånen följer strömmfåran; de föras utan att förstå den förande kraften; och tro sig dock hafva fattat den väldiges natur, blott de idkeligen ropa reform! Dock — de ord, den vise under sin vandring talar till de följande skarorne, falla ej alla på hälleberget; i månget hjerta slå de rot, växa upp och bära redan knoppar, som låta oss ana de mogna frukternas härlighet. I alla länder se vi sådane verkningar; öfverallt se vi det unga, det friska, det kraftiga draga åstad framåt med den väldige, tillbakaträngande det gamla, sjukliga, slöa, som äflas att stå qvar på den punkt, der det i sekler stått.

Så se vi uppstå det unga Frankrike, det unga Tyskland, det unga Polen, det unga Schveitz, det unga Italien; missförstådde af många, smädade af andra, hatade, förföljde, qväfde till en tid, och af mänget deras eget barn inledt på afvägar och villostigar. Men J mäktige, som använden all eder makt endast på motstånd; huru svage ären J ej, hvilka pygmäer, jemförde med den än mäktigare Tidsandan! J liknen med edert motstånd, barnet, som med sin käpp tror sig hindra luftströmmens framfart, derför att den lilla armen förmår röra käppen i motsatt rigtning. Vinden ilar dock sin bana framåt; likså de unge principerne sin: ty om principer, ja samhällets grundprinciper, gäller denna kamp på lif och död emellan det unga och det gamla, och det unga skall segra, ty det innebär i sig ett högre godt, som om än nedhöljdt och vanstäldt af den smuts, hvarmed motparten bestänker det, likväl är och förblifver ett högre godt.

Faste i denna öfvertygelse, skåde vi forskande omkring oss, och fråge: finnes då icke äfven ett ungt Sverige? Och till svar hörs från Norr till Söder ett rop om reformer! Men icke äro alla de, som ropa, äkta barn af detta unga Sverige; tag bort dem som ropa af egennytta, dem hvilkas rop endast innebära det bekanta uttrycket: stig upp att jag må sätta mig på din plats; tag bort dem, som ropa af hat, af oförstånd utan att begripa, hvad de ropa, och af okynne, likt gatupojkarne, hvilka icke hafva annat att göra — och de återstående blifva få, ganska få, men de finnas dock. Ja det finnes, o Svea qväf den tår, som glindrar i ditt öga öfver dina söner, ty det finnes detta unga Sverige, som utan alla låga biafsigter, med redlig vilja dragit svärdet för att bekämpa allt det föråldrade, allt det ruttna, som under seklers lopp hopat sig öfver vårt samhälle; det vill frihet, sann lagbunden frihet; men det vill, såsom den angelägnaste reformen, göra medborgarne värdige en sådan frihet; det vill således en reform i enskildta och allmänna uppfostringsverken; det vill hos ungdomen inplanta religion i stället för en modern otro eller förnäm likgiltighet; moral i stället för sedeslöshet, solida kunskaper i stället för ytlighet, och gifva dem kraft och styrka i stället för slöhet och veklighet; sedan vill det rättvisa, ty utan rättvisa finnes ingen frihet, det vill rättvisa åt desse sine unge medborgare, det vill se deras duglighet belönad, och icke veta af någ-

re företräden som endast börden och rikedomen gifva; och denna rättvisa skall det veta att tillkämpa sig, och sedan denna seger är vunnen, sedan dugligheten blifvit ensam rådande från Rådkammaren ned till den lägsta af kedjan, då blifva alla andra reformer, som det unga Sverige vill, lätt verkställda. — — — —

Den hop, som nu utgör detta unga Sverige, är ringa, men den växer dagligen och dess krafter ökas, kanske är den tid, då hopp om ett i alla dess delar reformeradt samhällsskick skall realiseras, icke så aflägsen, kanske skola redan våra barn njuta frukterna af de redliga bemödanden, deras fäder nu göra för den goda saken; och skulle den motståndskraft, som äfven hos oss med en fanatisk ifver utvecklar sig, fördröja tidpunkten, så kämpa vi dock icke förgäfves, ty vi äga vissheten, att en gång skall dock målet vinnas.