Reseskildring från utgrävningarna i Pompeji

Ett besök i Pompeji 1820.

Ett utbrott av Vesuvius begravde för nära 2000 år sedan, år 79, tre italienska städer under drivor av aska och lava: Pompeji, Herculaneum och Stabiae. Först för drygt 100 år sedan återupptäcktes de genom en tillfällig grävning efter marmor. Visserligen fann man redan år 1689 några antika inskriptioner som antydde en stad vid namn Pompeji, men man trodde inte att den låg i denna trakt. Enligt uppgift ska stadens läge dessutom ha förändrats vid vulkanutbrottet: havet, som tidigare nådde ända upp till stadsmurarna, fick en ny strandlinje, och floden Sarno, vid vars mynning Pompeji låg, fick ett nytt lopp, över en italiensk mil bortom sin gamla fåra.

Efter upptäckten av dessa städer har utgrävningar företagits, om än utan större iver, och de fortsätter ännu att öppna de gamla folkens boningar för oss och visa dem i det skick de befann sig när de översvämmades av eldfloden. Herculaneum, den förnämsta av de begravda städerna, som genom sin folkrikedom, sina skatter och sin prakt borde ha kunnat erbjuda fler och större föremål för vår kunskapstörst, blev dock genom sitt läge närmare Vesuvius så övertäckt av den sjudande lavamassan att grävningar där blivit nästan omöjliga. Dessutom har det märkliga inträffat att Herculaneum och Stabiae till största delen täcks av två städer som byggts ovanpå dem: Portici och Castellammare. Pompeji däremot, som endast höljdes av den längre bort flygande askan, har kunnat avtäckas.

Den första upptäckten man gjorde var teatern i Herculaneum. Så småningom fann man spår av de båda andra begravda städerna. I en källare påträffades inte mindre än 27 skelett av kvinnor. I den stelnade askmassan som begravt dem syntes ännu avtrycket av en kvinnas armar och bröst samt av de armringar hon burit. På ett annat ställe upptäcktes skelettet av en man som i ena handen höll en nyckel och i den andra en påse med mynt och dyrbara kaméer; strax intill sågs ett annat skelett som under armen höll kärl med silvermynt. Detta gav upphov till antagandet att dessa personer varit en herre med sin slav, som i sin omsorg att rädda dyrbarheterna överraskats av den nedfallande askan och begravts under den. I Herculaneum hittades 1700 papyrusrullar, för vilkas uppvecklande pater Antonio Piaggi lyckligtvis uppfann en metod.

Innan man kommer till Pompejis stadsport leder vägen förbi den offentliga begravningsplatsen, som låg utanför staden. Den pryds av en mängd gravvårdar, av vilka flera troligen var antikviteter redan under Pompejis blomstringstid. Till några av dem är själva portarna av vit marmor.

Efter att ha vandrat genom denna dödens boning, som själv varit begravd i 18 sekler, träder man in genom stadsporten. Den har tre öppningar: den mellersta för vagnar och de båda sidoportarna för fotgängare. Här får man genast tillfälle att se hur små proportionerna på byggnader, gator, portar med mera var hos de gamla. Sidoportarna är omkring 2 alnar breda, stora gatan (som ciceronen kallar via consolare) är ungefär 7 alnar bred och de övriga cirka 4 eller 5. På ömse sidor om gatorna finns små trottoarer anlagda, endast 3 fot breda. Den ena användes av dem som gick nedför gatan och den andra av dem som gick uppför, för att fotgängarna inte (Reds. anm.: texten slutar mitt i meningen).

Ett besök i Pompeji 1820 *).

Ett utbrott af Vesuwius begrof, för nära 2000 år sedan eller år 79, under drifwor af aska och lawa trenne Italienska städer: neml. Pompeji, Herculanum och Stabiae, hwilka först för något öfwer 100 år sedan igenom en tillfällig gräfning efter marmor blefwo åter upptäckta. Wäl funnos redan år 1689 några antika inskriptioner, som antydde en stad wid namn Pompeji; men man ansåg den ei wara belägen i denna trakt. Enligt uppgifter lärer äfwen, wid Volkanens eruption, deß läge i så måtto blifwit förändradt, att hafwet, som förut gick ända upp till deß murar, nu erhöll en förändrad strand, och floden Sarno, wid hwars mynning Pompeji war beläget, äfwen ett annat lopp, öfwer en italiensk mil bortom deß gamla fåra. Efter upptäckten af deßa städer ha med dem excawationer, ehuru med föga ifwer, blifwit företagna och fortfara ännu att för oß öppna de gamles boningar och wisa dem i det skick de befunnos, då de blefwo öfwerswämmade af eldfloden. Herculanum, den förnämsta af de begrafna städerna, som igenom sin folkrikhet, sina skatter och sin prakt, bort kunna lemna mångfaldigare och större föremål för wårt kunskapsbegär, blef dock, igenom sin belägenhet närmare Vesuwius, så öfwertäckt med den sjudande lawa-maßan, att gräfningar der blifwit nästan omöjliga. Deßutom har den besynnerliga händelsen inträffat, att Herculanum och Stabiae äro till största delen betäckta af twenne städer, som blifwit byggda uppöfwer dem: neml. Portici och Castellamara. Pompeji åter, som endast höljdes af den längre bortflygande askan, har kunnat aftäckas. Den första upptäckt man gjorde, war theatern i Herculanum. Småningom fann man spår af de båda andra begrafna städerna. Uti en källare funnos icke mindre än 27 benrangel af qwinliga personer. I den stelnade maßan af aska, som begrafwit dem, sågs ännu den aftryckta formen af en qwinnas armar och bröst, samt af de armringar hon burit. På ett annat ställe upptäcktes benranglet af en mansperson, hållande i ena handen en nyckel och i den andra en påse med mynt och dyrbara kameer; straxt derinwid sågs ett annat skelet, hållande under armen kärl med silfwermynt. Detta gaf anledning till den förmodan, att deßa personer warit en herre med sin slaf, som, under omsorgen att rädda sina dyrbarheter, blifwit öfwerraskade af den nedfallande askan och under densamma begrafne. Uti Herculanum funnos 1700 papyrus-rullar, för hwilkas uppwecklande lyckligtwis Pater Antonio Piaggi uppfann en utwäg.

Innan man kommer till stadsporten af Pompeji, förer wägen förbi den offentliga begrafningsplatsen, som war belägen utanför staden. Den prydes af en mängd griftwårdar, hwaraf flera troligen woro antiqwiteter under Pompejis blomstrande tid. Till några af dem äro sjelfwa portarne af hwit marmor.

Efter att hafwa genomwandrat denna dödens boning, som sjelf under 18 sekler warit begrafwen, inträder man genom stadsporten. Den äger trenne öppningar, nemligen den medlersta för wagnar och de båda sido-portarne för fotgängare. Man äger här genast tillfälle, att se, huru små proportionerna af byggnader, gator och portar, m. m. woro hos de gamle. Sidoportarne äro omkring 2 alnar breda, stora gatan (Ciceronen kallar den via consolare) är ungefär 7 alnar bred och de andra wid paß 4 eller 5. På ömse sidor om gatorna äro små trottoirer anbragta, af endast 3 fots bredd. Den ena begagnades af dem, som gingo nedför gatan, och den andra af dem, som gingo uppför, på det fotgängarne ej