Brittiska officerare till Teheran efter Abbas Mirzas död

Från Persien, i början av juli. Det engelska detachement som under överste Pasmore skickades från Bombay till Persien har efter många svårigheter kommit fram till Teheran och står i begrepp att fortsätta till Tabriz. Det består huvudsakligen av officerare och underofficerare; de förra var avsedda för Abbas Mirzas generalstab och de senare som instruktörer för hans linjetrupper.

Trots Abbas Mirzas död har de fortsatt sin marsch. De ska försöka återställa den armé som efter prinsens död blivit halvt upplöst och desorganiserad, och som nu återvänt från Khorasan, så att den kan tjäna hans äldste son Muhammed Schah – som kungen har erkänt som sin efterträdare vid farfaderns död – mot hans farbröder, kungens övriga söner.

Dessa farbröder hade redan motvilligt erkänt Abbas Mirza, och rädslan för deras motstånd mot hans tronanspråk hade omväxlande drivit honom i ryssarnas och engelsmännens armar. Att de lugnt skulle se på när deras brorson bestiger tronen hyser man inte det minsta hopp om. Enligt persernas uppfattning är den äldste av kungens övriga söner den rättmätige tronföljaren. Denne är Hussein Ali Mirza, guvernör i Farsistan, som länge har utmärkt sig genom brist på begåvning och genom dåligt styre i den provins som anförtrotts honom. Han har till exempel flera gånger allierat sig med arabiska gränshövdingar och gett dem tillfälle att plundra Bushehr och till och med hans egen huvudstad Shiraz. Vid dessa tillfällen har han delat bytet med dem, och dessutom haft fördelen att han, med de arabiska infallen som förevändning, inte behövt skicka den årliga skatten till sin far.

De kommande händelserna har redan i förväg störtat hela Persien i den största oordning och osäkerhet. Erövringen av Khorasan har getts upp, handel och näringar är avbrutna, och den fruktansvärda tanken på inbördeskrig, liknande dem som föregick Qajar-familjens upphöjelse, sysselsätter nu alla samhällsklasser. Man kan säga föga gott om Fath Ali Schahs regering, men i jämförelse kommer man snart att prisa den som ganska god.

Det mest sannolika är att norra och södra Persien på nytt kommer att skiljas åt, som fallet var före Mohammed Agas tid – en farbror till kungen – och i så fall blir den norra delen en lekboll i Rysslands händer. Visserligen är förbindelsen mellan de norra och södra provinserna för närvarande inte avbruten, men alla nordens intressen beror av kommunikationen med Svarta havet och Kaukasus, söderns av kommunikationen med Persiska viken. I norr finner man endast ryska varor, i söder bara engelska; i norr är det gångbara myntet enbart dukater, i söder enbart zeckiner. Endast språket håller samman monarkins olika delar – men det utgör inget starkt band hos ett folk som, genom en långvarig svag regering, utländskt inflytande och alla nationella institutioners förfall, har förlorat allt, nästan till och med hoppet om bättre tider.

Från Persien i början af Juli. Det Engelska detaschementet, som under Öfwerste Pasmore affskickades från Bombay till Persien, har efter många swårigheter framkommit till Teheran och står i begrepp att afgå till Tauris. Det består hufwudsakligen af Officerare och Underofficerare, af hwilka de förre woro bestämde för Abba Mirzas Generalstab, och de sednare till Instructörer för deß linietruppar. De hafwa oagtadt Abba Mirzas död fortsatt deras marsch, och skola försöka att på behörig fot sätta den, sedan Prinsens död, halftupplösta och desorganiserade arméen, hwilken återkommit från Choraßan, på det att de må kunna tjena deß äldste son, Muhammed Schah, hwilken Konungen har erkänt såsom sin efterträdare, wid deß farfaders död, mot deß farbröder, Konungens öfriga söner. Deße sednare hade redan ogerna erkänt Abbas Mirza, och fruktan för deras motstånd mot deß uppträdande på thronen, hade ömsewis kastat honom i Ryßarnes och Engelsmännens armar, men att de med lugn skola åskåda deras brorsons uppstigande på thronen, därtill hyser man ej det ringaste hopp. Enligt Persernes idéer, är den äldste af Konungens öfriga söner, den rättmätige thronföljaren; denne är Hußein Ali Mirza, guvernör i Farsistan, hwilken i lång tid har utmärkt sig genom brist på talanger och en dåliga styrelsen i den provins, som blifwit honom anförtrodd. Han har t. ex. flere gånger förbundit sig med Arabiska gränschefer, och gifwit deße tillfälle, att plundra Abuschir och till och med hans hufwudstad Schiras. Wid detta tillfälle har han delat rofwet med dem, hwarwid han ytterligare ägt den fördelen, att han under förewändning af deßa Arabiska infall, ej skickade sin fader den årliga skatten. De kommande händelserne hafwa redan i förwäg störtat hela Persien i den största oordning och osäkerhet. Choraßans eröfring är uppgifwen, handel och wandel afbrutna, och den fruktanswärda tankan på inhemska krig, lika dem, hwilka föregingo Kadschareers familjs upphöjande, syßelsätter nu alla klaßer bland inwånarne. Man kan säga föga godt om Feth Ali Schas regering, men likwäl skall man snart i jemförelse prisa den såsom ganska god. Det sannolikaste är, att Norra och Södra Persien på nytt skola separeras, såsom händelsen war före Mohammed Agas tid, en Konungens farbroder, och i sådant fall kommer den Norra delen att blifwa en lekboll i Ryßlands händer. Wäl är för det närwarande föreningen mellan de Norra och Sydliga provinserne ej spärrad; alla Nordens intreßen bero af kommunikationen med Swarta Hafwet och Kaukasus, Söderns af kommunicationen med Persiska wiken; i Norr finner man endast Ryska waror, i Söder blott Engelska; i Norr utgör det kuranta myntet endast Dukater, i Söder endast Zechiner. Endast språket sammanhåller de olika delarne af Monarkien: men detta utgör ej något starkt samband hos ett folk, som genom en långwarig swag regering, genom utländskt inflytande och alla nationela institutioners förfall, har förlorat allt, nästan till och med hoppet om bättre kommande tider.