Porten tiger om Syrien medan stormakterna intrigerar

Konstantinopel den 6 augusti. Porten iakttar största möjliga tystnad kring händelserna i Syrien. Den informerar ingen vare sig om de förluster egyptierna lidit eller om de strider som utfallit till deras fördel. Tvärtom verkar man inte visa det minsta intresse för hela förloppet. Sultanen skulle för egen del gärna stödja syrierna, till och med direkt, och han överväger också på allvar att med ett enda slag göra slut på Ibrahims välde i Asien. Detta förefaller dock svårt, eftersom egyptierna inte är så försvagade att de så lättvindigt skulle ge upp sina erövringar.

Portens vänner råder därför till största försiktighet och ber sultanen att inte utan tvingande skäl låta sig förledas till överilade åtgärder. Han tycks också lyssna till dessa råd, men allt annat tyder på att det är svårt för Porten att låta svärdet vila i skidan. Till öppna fientligheter mellan sultanen och Mehemed Ali lär det knappast komma, eftersom man tror att läget i så fall skulle utvecklas ogynnsamt för den senare – och då skulle Portens ingripande inte alls behövas för att störta honom.

Samtidigt arbetas det i det fördolda mycket aktivt mot Ibrahim, och det pågår faktiskt ett slags underjordiskt krig, som ibland är farligare än öppen, blodig strid. I ett ordnat fältslag kan man göra sina dispositioner och känna fiendens manövrer, men hemliga intriger kan sällan genomskådas. De snaror som lagts ut för Ibrahim vittnar om stor skicklighet, och det krävs verkligen stor skicklighet från hans sida för att undvika dem. Man ska därför inte tro att det är de öppet förklarade, eller åtminstone allmänt kända, fienderna till Mehemed Ali och hans son som är verksamma här – inte ens när syftet är att dra dem i fördärvet.

Om detta sker i avsikt att på nytt uppmuntra Porten och återge den dess gamla ställning, eller för att tvinga Mehemed Ali att överge sitt skattesystem – vilket förefaller mer sannolikt – lämnas därhän. Så mycket är dock säkert: engelsmän står i hemligt samförstånd med lokalbefolkningen i Syrien och gynnar på alla sätt upproret, liksom det inte kan bestridas att de engelska konsulatsagenterna blundar för sina landsmäns spekulationer och låter dem agera fritt.

Mehemed Ali tycks inte märka detta, men med sin karakteristiska slughet ser han tillräckligt väl från vilket håll han kan komma att hotas, och vem han bör hålla sig väl med för att till sist se sitt rike befäst. Å andra sidan är Frankrikes vänskap – hur nyttig den än är för honom, och hur mycket den än kan ha eldat på hans erövringslystnad – ändå betänklig. Den stöter naturligtvis engelsmännen, som fortfarande anser sig vara havens härskare och som inte i stillhet kommer att åse att det franska inflytandet i Egypten så småningom tränger ut Storbritanniens handel och strävar efter avgjord övervikt i Medelhavet.

De franska tidningarna tar sig stora friheter genom påståendet att Medelhavets bassäng tillhör Frankrike, och eftersom detta upprepats så ofta kan man i London inte lyssna till det med likgiltighet. Vare sig det är beräkning eller slump som ligger bakom, står det klart att Englands gamla anda åter börjar resa sig i Orienten, och att Mehemed Ali redan vet åt vilket håll han bör vända sig. Vill han sitta i fred och dra nytta av sina erövringar måste han ta större hänsyn till Englands handelsintressen – men det passar inte alls hans eget handelssystem, liksom det inte kan behaga Frankrike, som vill behandlas som mest gynnad nation. Vicekungens läge kan därför betraktas som högst besvärligt.

Konstantinopel d. 6 Aug. Porten iagttager den största tystnad i afseende på händelserne i Syrien, den underrättar ingen om hwarken de förluster Egyptierne lidit eller de till dessas egen fördel utfallna drabbningar. De synas twärtom ej finna det minsta intreße wid hela förloppet. Sultan skulle gerna hwad deß egen person widträffar, understödja Syrierne och det till och med directe; äfwen som han alfwarsamligen är därpå betänkt, att med ett enda slag göra slut på Ibrahims herrawälde i Asien. Detta tyckes likwäl wara swårt i anseende därtill, att Egyptierne ej äro så förswagade, att de för så lätt köp skulle uppgifwa sina eröfringar. Portens wänner råda derföre till den största försigtighet, och bedja Sultan att ej utan strängaste påfordran, låta förleda sig till öfwerilade mått och steg; äfwenledes tyckes densamme lyßna till deßa planer, men man ser likwäl af allt annat, att det förefaller Porten swårt, att låta swärdet hwila i skidan. Till uppenbarliga fiendtligheter emellan Sultan och Mehemed Ali, skall det swärligen komma, emedan man tror att i sådant fall förhållanderne skulle komma att få för den sednare ett mindre gynnande utseende, och i sådant fall behöfwes alldeles ej Portens mellankomst, för att störta honom. Likwäl arbetas under hand ganska werksamt för Ibrahim och det herrskar werkligen ett slags underjordiskt krig, hwilket stundom är farligare, än den öppna blodiga striden; ty uti en ordnad batalj kan man taga sina dispositioner, känna sin fiendes manövrer, men hemliga intriger kunna sällan upplösas. De snaror, hwilka man utställt för Ibrahim, förråda wäl mycken skicklighet, och det behöfwes på hans sida werkligen mycken skicklighet, för att undwika dem. Man bör derföre ej tro, att de förklarade eller åtminstone allmänt utmärkte fienderne till Mehemed Ali och deß son, därwid wisa sig werksamma; till och med för att draga dem i fördärfwet. Om nu detta sker i den affikt, att åter muntra Porten, och att se densamma få sin gamla ställning tillbaka, eller ock att twinga Mehemed Ali att uppgifwa sitt fiskalsystem, hwilket äfwen tyckes wara mera sannolikt: allt detta lämnar man i sitt wärde, så mycket är likwißt säkert, att Engelsmän stå med infödingarne i Syrien i hemligt förstånd och på allt sätt gynna upproret, äfwensom det ej kan bestridas, att Engelske Consularagenterne blunda wid deras landsmäns spekulationer och låta dem drifwa fritt spel. Mehemed Ali tyckes ej märka detta, och med den honom egna slughet skådar han tillräckligt från hwilken sida han skulle

kunna blifwa oroad, samt hwilken han bör hålla med, för att slutligen se sitt rike consoliderad. På andra sidan betraktadt, är Frankrikes wänskap, så gagnande den äfwen är för honom, och så mycket den ock kan hafwa uppeldat honom att sträcka sin eröfringslystnad, likwäl betänklig; detta skall naturligtwis stöta Engelsmännen, hwilka ännu anse sig för hafwets beherrskare, och hwilka ej med stillhet skola åskåda, att Franska inflytandet i Egypten småningom skall uttränga Storbrittaniens handel och söker att winna en afgjord öfwerwigt på Medelhafwet. Franska Journalerne hafwa en sjelftagen myndighet genom deras påstående, att Medelhafwets Bassin tillhör Frankrike, och emedan detta så ofta blifwit upprepadt, kan man ej i London afhöra det med likgiltighet. Ware sig nu att beräkning eller slump här är spelet, så är dock klart, att Englands gamla anda börjar att åter resa sig i Orienten, och att Mehemed Ali redan har sig bekant, åt hwilken sida han skall wända sig. Will han sitta i fred och af sina gjorda eröfringar draga någon fördel, så måste han innerligare behjerta Englands handelsintreßen; men detta paßar alldeles icke till hans eget uppgjorda handelssystem, likasom det ej kan behaga Frankrike, som will behandlas såsom det mäst gynnade landet. Vicekonungens belägenhet kan derföre anses såsom högst kinkig.