Lotteri, brännvin och nya anslag kritiseras skarpt

Franska tidningar från år 1831 pekade ut lotteriinrättningen som en av orsakerna till eländet, och därmed till missnöjet, bland sidenarbetarna i Lyon. Insatserna i det departement där staden ligger uppgick år 1829 till 4 751 441 francs och år 1830 till 3 043 001 francs, varav minst två tredjedelar kunde antas komma från Lyon och vara arbetarbefolkningens pengar. Men den ekonomiska förlusten, hur enorm den än var, var ändå ingenting mot den demoralisering och den avsmak för arbete som detta spelraseri underhöll hos denna samhällsklass. Vinsterna uppgick år 1829 till 3 631 882 francs och år 1830 till 2 205 589 francs, och man vet att de moraliska följderna av dessa vinster var olyckligare än till och med förlusterna. Statens vinst på hela denna summa, när alla kostnader dragits av, uppgick till endast 900 000 francs.

I Sverige vill statsutskottet, för mindre än denna futtiga summa, underhålla en böjelse hos den arbetande klassen som verkar förstörande på dess välstånd och moral och som därför utgör ett upplösande element i själva samhällskroppen. Men det är inte att undra på. Hur skulle man annars kunna tillstyrka så stora nya anslag som:

Till exerciskompanierna: 9 000 riksdaler (trots att de vid förra riksdagen fick 30 000) För kavalleriets övningar: 17 000 Till inköp av gevär: 180 000 Till Karlsborgs fästning: 300 000 Till Karlskrona fästning: 170 000 Till Kungsholms bestyckning: 50 000 Till försänkning i "kodjupet" (Reds. anm.: sannolikt Kungsdjupet, farled vid Karlskrona; frågetecknet finns i originalet): 50 000 Till förbättring av Karlsborg och Karlsten: 60 000 Till uthus vid gärdets kaserner: 28 000

Summan av de nya anslag som hittills tillstyrkts i utskottet uppgår till 864 000 riksdaler.

Man tror knappt sina ögon när man läser sådant i Stockholmstidningarna. Man förstår knappt hur man vågar pröva sina väljares tålamod i den graden. Besluten är visserligen ännu inte fattade i ständerna, men om man ska tyda tecknen i skyn tycks rötmånaden bli mycket het och svår för landsorten.

Att brännvinsbränningen dessutom ska få fortsätta i full utsträckning för statskassans skull är förstås helt i sin ordning, med den moraliska hushållningsprincip som tillämpas. Men här vill vi påminna om en sann händelse:

En svensk träffade för en tid sedan en norrman. Den förre frågade den senare om han ansåg att Norge hade vunnit mycket på sin självständighet i ekonomiskt avseende. Svaret blev: "Visserligen har vi vunnit ganska mycket, men när det gäller brännvinsbränningen har landet förlorat otroligt, eftersom den motverkar folkets moraliska utveckling. När vi hade en kung som kunde göra som han ville i denna fråga, lät han folket bränna så mycket som de tålde och verkligen behövde. Men sedan vi fick en lagstiftande församling ser man mer till ladugårdarnas behov än till folkets, så att jag till slut fruktar att hela Norge i detta avseende blir en enda stor ladugård, med folk och fä om vartannat."

I Sverige har två ytterligheter kämpat mot varandra i frågan om brännvinets begränsning. Den ena har velat utrota fabriksbrännerierna, den andra husbehovsbränningen. Man vet knappt vilken av dessa två ytterligheter som är mest orimlig. Kanske bör båda finnas kvar för att neutralisera varandras orimlighet, eftersom de inte båda kan avskaffas. Men en begränsning är nödvändig, och därför beror en minskning av mängden – och därmed en fördyring av brännvinet – endast på den tid som fastställs för bränningen. Skatten betyder mindre, om syftet med skatten är att begränsa fylleriet och inte bara är ett knep för att skaffa nya tillskott till statskassan på moralens bekostnad. Eftersom vi inte helt kan bli av med brännvinet, får vi åtminstone behålla husbehovsbränning och brännvin till husbehov i ordets egentliga mening. Men låt oss aldrig hoppas att brännvinet blir en exportvara för Sverige, för man kan knappast få bättre konjunkturer än de som rått i år – och ändå har ingen export ägt rum.

Franska Tidningar af år 1831 anförde Lotteri-inrättningen såsom en af orsakerna till eländet och följaktligen till missnöjet bland sidenarbetarne i Lyon. Insatserna för det departement, hvari denna stad är belägen, utgjorde år 1829, 4,751,441 Francs och år 1830 3,043,001 Francs, hvaraf minst ⅔ kunde beräknas för Lyon och vara dess arbets-populations penningar. Men penning-förlusten, ehuru ofantlig, var dock ett intet mot den demoralisation, och den afsmak för arbete, som detta spelraseri underhöll hos denna samhälls-klass. Vinsterna uppgingo år 1829 till 3,631,882 Fr. och år 1830 till 2,205,589 och man känner att de moraliska följderna af dessa vinster voro olyckligare än till och med förlusterna. Statens vinst på hela denna summa, när alla kostnader afdrogos, utgjorde endast 900,000 Fr.

I Sverge vill StatsUtskottet för mindre än denna lumpna summan underhålla hos den arbetande klassen en böjelse, som verkar förstörande på deras välstånd och moralitet, och i följe deraf, utgör ett desorganiserande element inom sjelfva samfundskroppen. Men undrom ej derpå. Huru skulle man eljest komma i tillfälle att tillstyrka så stora nya anslag såsom:

Till Excerciskompanierne . . . . . . 9000 Rdr (ehuru de vid förra Riksdagen fingo 30,000) För Kavalleriets öfningar . . . . . . 17,000 — Till inköp af Gevär . . . . . . 180,000 — Till Karlsborgs Fästning . . . . . 300,000 — Till Karlskrona Dito . . . . . 170,000 — Till Kungsholms bestyckning . . . . 50,000 — Till försänkning i kodjupet (?) . . . 50,000 — Till Karlsborgs och Karlstens förbättring . 60,000 — Till uthus å gärdets kaserner . . . . 28,000 —

Summa af hittils i Utskott tillstyrkte nya anslag 864,000 Rdr.

Man skulle knappast tro sina ögon, då man läser dylikt i Stockholmsbladen. Man vet knapt huru man kan tilltro sig att till den grad pröfva sina kommittenters tålamod. Besluten äro likväl icke ännu fattade i Ständen, men om man bör akta på himmelstecken, så synes rötmånaden blifva ganska het och svår för Landsorterna.

Att bränvinsbränningen äfven må fortfara i all sin utsträckning för Statskassans skull är ock tillbörligt, efter den moraliska hushållningsprincip som följes. Men härvid vilja vi erinra oss en sann händelse:

En Svensk träffade en Norrman för någon tid sedan. Den förre frågade den senare, om han ansåg Norge hafva mycket vunnit på sin sjelfständighet, i ekonomiskt afseende. Svaret blef: ”Visserligen hafva vi vunnit ganska mycket, men i afseende på brännvinsbränningen har landet förlorat otroligt, emedan den motarbetar folkets moraliska utveckling. Då vi hade en Kung, som häri kunde göra som han ville, så tillät han folket bränna som de kunde tåla och nödvändigt behöfva, men sedan vi fingo en lagstiftande församling, ser man mer på ladugårdarnes än på folkets behof, så att jag slutligen fruktar att hela Norge i denna del blir en stor Ladugård, med folk och fä om hvarandra”.

I Sverge hafva tvenne ytterligheter kämpat mot hvarandra vid frågan om brännvinets inskränkning. En har velat utrota konstbrännerierna, en annan husbehofsbränningen. Man vet knapt hvilken af dessa tvenne ytterligheter är obilligast. Båda böra kanske qvarstå, för att neutralisera hvarandras obillighet, då de icke kunna båda upphäfvas, men inskränkning är nödvändig, hvarför qvantitetens förminskning och tillfölje deraf brännvinets fördyring endast beror af den tid som bestämmes för utöfningen. Skatten betyder mindre, om meningen med skatten är att inskränka fylleriet och ej blott ett knep att åtkomma nya tillökningar för Statskassan på moralitetens bekostnad. Då vi icke kunna alldeles fördrifva brännvinet, så må vi åtminstone få husbehofsbränning och brännvin till husbehof i dess egentliga bemärkelse, men låtom oss aldrig hoppas, att brännvinet blir en exportvara för Sverge, ty man kan svårligen få bättre konjunkturer än som varit detta år, och likväl har ingen export skett.