Giftets historia: dog Alexander den store förgiftad?

Något om giftets historia.

Det är fullt klarlagt att forntidens undergörare var väl förtrogna med gifters verkningar och utnyttjade deras inflytande på levande kroppar i sina bedrägerier. Att en man i Grekland för mer än 2000 år sedan dukade under, antingen av gift eller av ett utsvävande leverne, är i sig föga intressant – säger Salverte i sin bok om "hemlig vetenskap". Men om denne mans korta liv på jorden vållat mänskligheten mer död och olycka än de största landsplågorna, och om glansen av erövringar och den allmänna opinionens inkonsekvens trots detta gjort ett monster, nedsölat av så många grymheter och laster, till en förebild för hjältar – om denna människa med ett ord är Alexander, Filips son – då blir frågan historisk och väcker nyfikenhet. För vår del intresserar lösningen endast ur vetenskaplig synvinkel.

Det sägs att Alexander dog förgiftad av ett vatten som skickats från Makedonien till Babylon. Detta vatten, hämtat ur en källa vid foten av berget Nonakris i Arkadien, var så kallt och så frätande att det sprängde sönder och förtärde alla kärl utom sådana som skurits ur hovar av häst, åsna eller mulåsna, eller ur det horn som den skytiska åsnan bar i pannan. Alexander hade fått ett sådant horn i gåva och helgat det åt Apollon i templet i Delfi, med en inskrift om dess underbara egenskap.

En källa vars vatten angriper de flesta metaller utom en enda, och som skulle anses höra till trolldomens värld om man inte själv kunnat övertyga sig om motsatsen, är källan i Enghien nära Paris. För att hämta upp dess vatten används endast rör av zink, eftersom denna metall tycks vara den enda som detta svavelhaltiga vatten inte angriper.

Det ryktbara Aqua Tofana är så välbeskrivet att det här bara nämns i samband med de ovannämnda.

För övrigt är antalet gifter i alla naturens riken ganska stort, och deras olika verkningsgrader har genom ihärdiga undersökningar fastställts, klarlagts och beskrivits, och de är allmänt kända av dem som gjort sig mödan att lära känna dem.

Något till Giftets Historia.

Att fornverldens thaumaturger voro väl bekante med giftets verkningar, och begagnade sig för sina bedrägerier af detsammas inflytande på organiserade kroppar, är fullkomligt ådagalagdt. Att i Grekland för mer än 2000 år sedan, en man dukat under antingen för verkan af gift, eller en liderlig lefnad, är i sig sjelft en föga interressant sak — säger Salverte i sin bok om "Hemlig Vettenskap" — men om denne mans korta lefnad på jorden förorsakat menskligheten mer död och olyckor, än de största landsplågor, och om icke dessmindre glansen af eröfringar och allmänna omdömets inkonseqvens af ett missfoster, söladt i så många grymheter och laster, gjort ett mönster för hjeltar: om, med ett ord, denna menniska är Alexander, Filips son, då blir problemet historiskt och retar nyfikenheten. Hvad oss beträffar, interesserar upplösningen blott i vettenskapligt hänseende.

Man säger, att Alexander dog förgifven med ett vatten, som man skickat från Macedonien till Babylon. Detta vatten, hämtadt ur en källa vid foten af berget Nonakris i Arkadien, var så kallt och så frätande, att det söndersprängde och förtärde alla andra kärl, än dem man skar af häst-, åsne- eller mulåsnehof, eller af det horn, som Skytiska åsnan bar i pannan. Alexander hade fått ett sådant horn till skänks, och helgat det åt Apollo i Delfiska templet, med en inskrift om dess underbara egenskap.

En källa, hvars vatten angriper de flesta metaller, utom en enda, och som skulle anses höra till trolleriets verld, om man ej sjelf hade öfvertygat sig om motsatsen, är Enghiens källa nära Paris. För att upphämta dess vatten begagnas endast rör af zink; ty denna metall synes vara den enda, som detta svafvelhaltiga vatten icke angriper.

Det ryktbara Aqua Toffana är så beskrifvet, att det här blott nämnes i följd med de ofvannämda.

Föröfrigt är antalet af gifter i alla naturens riken ganska betydligt och deras olika verkningsgrader genom trägna undersökningar bestämda, upplysta och beskrefna, samt allmänt kända af dem, som gjort sig mödan att vilja lära känna dem.